D.A:s rollspel

Jag blev lite förvånad när jag hörde Dracos formel men jag fattade varför. Jag fortsatte med fomler och försökte kolla runt på alla andra. Folk sprang runt och det var svårt att se vart de andra är någonstans men om man kollade noga så kunde man se.

Jag kollade ner på svartalfen som låg och skakade av smärta. Jag kände mig hemsk, ingen förtjänade en sån smärta. Och nu skulle jag dessutom bli relegerad. Jag drog långsamt bort trollstaven och alfen slutade skaka. Jag tittade på den och jag var jättenära på att börja gråta.

Jag såg Draco och gav honom en kram, "hey, det är inte ditt fel, okej?" Sa jag tyst till honom.

Jag skakade.
"Jag är hemsk," sa jag tyst och kramade om Joe.

(hehe nu kommer jag och skriver två inlägg i rad eftersom jag har bytt användare. much slytherin such badass.)
jag släppte taget om Joe och fortsatte lamslå svartalfer. de blev färre och färre och det verkade faktiskt som att vi skulle klara detta.

Jag lamslog alf efter alf och ett belåtet flin sprider sig över mitt ansikte. Men det suddas snabbt ut. Vi hade använt oförlåtliga förbannelser. Vi kommer hamna i azcaban.

jag drabbades av panik, jag skulle hamna i azkaban. jag skulle relegeras, allt ljus i mitt liv skulle släckas.
varför, varför var jag så dum som kastade en cruciatus förbannelse? det var helt korkat.
jag satte mig ner mitt i striden. jag blundade så det nästan gjorde ont och slog mig själv i huvudet.
men en del av mig gillade det, att få ha makt över någon annans smärta. jag skakade fort av mig tanken och klev upp.
men känslan levde ändå kvar i mig.

Jag kände hur paniken spred sig i min kropp. Vi måste dra oss ur det här.

Jag höll på att kasta förtrollningar på svartalferna när Draco plötsligt satte sig ner. Jag blev överaskead och orolig men jag visste att jag inte kunde sluta slåss för att om ingen av oss slogs så skulle vi snart bli överumplade av svartalfer och då skulle vi inte ha en chans. Jag såg till så att jag hade koll på Draco och blev glad när han ställde sig upp. Men han hade en annan atmosfär runt omkring sig som jag aldrig känt honom ha. Jag struntade i det och gav honom ett ledset leende innan jag vände mig till striden igen. Jag kastade några av de mer alvarliga formlerna som var precis under the oförlotliga men gjorde mitt bästa för att hålla sig borta från att använda dem, bara om det blev nödfall.

jag lamslog fler svartalfer och nu var det inte många kvar. men ändå hände något. jag visste inte vad.
jag kollade ner i marken. jag hörde ett tjut och kollade upp. en svartalf sprang mot mig. jag riktade min stav mot den och det kändes torrt i munnen.
"avada kedavra!" skrek jag.
svartalfen blev blekare och livet for ut ur dens ögon. sen dunsade den ner i marken.
"draco.. du... du har dödat någon," sa Joe svagt.
jag slängde en sur blick på honom.
"du kommer hamna i azkaban," sa han med blanka ögon.
"det är väl lika bra! med tanke på hur dåligt mitt liv är!" skrek jag.
jag visste inte vad som hände med mig. för mitt liv var bra, jag hade vänner, jag hade Joe. men allt skulle försvinna nu.