~Prs mellan Fairt tale & Luna_rav

"No you didn't." sa Lovisa och tittade på honom.

Alexandre såg upp på henne. Han trodde att hon tyckte att han var jobbig. Det var säkert därför hon var då tyst? Vad är det för mening med att vara ledsen över något så litet? Hon hade säkert mycket större och viktigare problem. Egentligen ville han prata mer, men han kände att hon skulle tycka mindre om honom då, så han var tyst.

Lovisa tittade på honom och log.
"Why didn't you talk to your family about it?" frågade hon.

"The only one in my family that talks to me is my 11 year old sister, the rest just yells to me when I'm in their way, wich is very often", han suckade "I tend to make people angry, so I just get out if the way"

Lovisa tittade på honom och nickade sakta.
"I am sorry." sa hon.

"Can you go, please?", frågade han och såg ner i sitt knä. Han kände sig hemsk.

Lovisa stängde ner sin laptop och kramade om honom i en stund.

Alexandre kramade henne tillbaka.
"I'm sorry", sa han "I must be really boring and weird and crazy and mean and Im sorry"

"Not at all." svarade Lovisa. "I am happy that you told me."

"Why?", frågade Alexandre "no one wants to be with sad people, especially if they're sad over problems that are not really that important