The rich man's daughter(PRS)

Inom en halvtimme var Hilde och Edward där med minst tre dussin av sina vänner.
"De var dem jag fick tag i nu kände att skyndsamhet var av lagen." hälsade hon till Monas far och såg ut att kunna falla av hästen vilken minut som helst. Hon och Edward var inte redo för detta.

Edward var utmattad och han höll verkligen på att falla av från hästen även om han klamrade sig fast. Han orkade inte det här, han orkade inte ens gå så mycket.

Monas far sa inget utan bara red iväg mot Johns hem med sina soldater och de laglösa bakom sig.

"Stanna här, rid hem." bad Hilde till Edward och kom med de andra efter Lancelott och Monas far. Hon spred sedan ut sina vänner som började ta sig in i slottet medans soldaterna skulle storma det. Hilde stannade kvar, hon skulle inte göra någon nytta där inne i det skick hon var i.

Edward suckade men stannade upp. Han orkade dock inte ta sig hem utan hoppade ner från hästen och sjönk ner vid ett träd.

John hörde hovslagen där ute och ljud utav människor och svor. Han tog ett lakan och rev de i strimlor och band fast Monas händer med det innan han puttade henne framför sig ut ur sovrummet och mot ett annat rum.

Hilde hade fallit av hästen och var slocknad för omvärlden, hon hade slagit huvudet i en sten och låg med munnen halvöppen.

Lance stormade slottet och snart var de alla laglösa såväl som soldater i hela slottet. Man må säga vad man ville om laglösa, men de flesta var inte onda som John bara missförstådda.

John stannade tillslut i trappa i ett torn och öppnade ett fönster ut. Han hörde att folk var dem på spåren. Precis då han såg skymten av den första soldaten knuffade han ut Mona men höll tag i hennes händer som än var fastbundna, så hon dinglade där, minst trettio meter högt upp. "Kom inte närmare eller så släpper jag" varnade han.

Soldaterna backade undan i mån om Monas liv.
"Om du släpper henne vad har du kvar då?" säger en tandlös kärring och stirrar på honom. En ung man med uppnäsa tar sig upp bakom honom medans Lance kliver fram.
"Ta in henne i rummet och slåss som en man eller är du för feg?" sa han hätskt.

John morrade ilsket och han höll nu bara i Monas ena hand. "Jag kanske är feg, men jag ska se till att du inte ser henne levande igen". Han släppte Mona som skrek till och föll handlöst. Men femton meter innan marken så fastnade repen som band om hennes händer i en utstickande dekoration på väggen.
John skrattade galet till utan att ens se att Mona fallit ner ordentligt. "Nu är hon borta".

Hilde for upp vimmelkantig men hon hörde Monas skrik och såg henne hängande över sig.
"Vad har du för dig?" fick hon först osammanhängande fram och sa åt henne att hålla i sig med händerna och stoppa tårna mellan stenspringorna.
Lance skrek till och kastade sig mot fönstret, mot Mona som föll, men innan han hann kom en kniv farande och träffade Johan i ryggen, Hildes kniv.

Mona snyftade panikslaget men gjorde som Hilde sa och försökte klamra sig fast vid väggen. Det var fortfarande en bit upp, men det var nog inte direkt fara för hennes liv nu.
John skrattade än men slutade plötsligt då han fick kniven i ryggen. Han tog några staplande steg bakåt och föll ut genom fönstret han med, men han föll ända till marken.