Prs(Dragon Fantasy)

Ceremonin startade med Keiron som höll tal, följt av Apollon som välsignade graven. Nu var det dags att säga ett sista adjö innan han lades i jorden. Arnold skulle just gå fram till honom då någon hostade rossligt. Alla såg sig om, vem kunde det vara? Ännu ett host. Inte alla märkte det, men Uriah hade börjat blöda ur munnen. Det var han som hostade...

"Uriah." skrek Mina och skulle kasta sig fram men starka armar tog tag i henne då de självklart trodde det var hennes fantasier som ett sista hopp.
"Nej, nej, Uriah." skriker hon förtvivlat och sparkar omkring sig men dagarna utan rörelse eller mat hade tärt på henne, hon var alltför svag, svag och nu hysterisk.

Arnold stirrade på Uriah. "HAN LEVER!!" utbrast han. "Omöjligt!" mumlade Apollon, precis då Uriah hostade igen.

"Jag sa ju det, jag sa det hela tiden." fick Mina ur sig hängandes i två från Ares stugas armar, då de försökt hålla henne lugn.
Apollon gick fram till sin son och la handen över hans hjärta.

Uriahs hjärta slog knappt, men dunkandet fanns. Och hans andning var kort. Apollon såg desperat på närmaste satyr. "För honom till skukstugan, hans tid är ute om ett par sekunder om vi inte gör något."

Satyren bar i väg med honom med Apollon efter. Mina var nu hysterisk och skrek och bet omkring sig, de fick inte ta Uriah inte nu igen.
"Mina, jag är ledsen för detta." säger Arnold och slår till henne i bakhuvudet. Allt svartnar för henne och Arnold fångar upp henne innan hon tar i marken. Sedan följer han med till sjukstugan.

Uriah skickades till sjukstugan i all hastighet medan Apollon mumlade helande ord. Hela Uriahs kropp glödde av gudens kraft. Arnold kom inte långt efter. Snart började Uriah andas lite bättre och hans hjärtslag blev stabilare. Även om han inte vaknat levde han.

Mina hade snart kvicknat till efter slaget och satt nu lugn vid Uriahs sida och höll hans hand. Då de var klara la hon huvudet försiktigt mot hans mage med ansiktet ner för att dölja tårarna som flödade.
"Lev, snälla lev. Lämna mig inte." bad hon med grumlig röst.

Uriah låg ett långt tag, helt stilla. Alla hans närmaste satt bredvid och såg på honom och Mina med sorgsna miner. Plötsligt hördes ett lågt rosslande.
"Mi...Mina..."

Mina hörde honom först inte men satte sig sedan upp med tårdränkta ögon.
"Uriah." sa hon svagt vågade inte ens tro att det var sant.
"Snälla." bad hon, hon tog åter hans hand, brydde sig inte om något annat än honom.