Narnia

Satyren såg ytterst förolämpad ut, vilket såg ganska komiskt ut.
"Vad kallade du mig? Jag är för guds skull en satyr!", sade han. "Nåja, kom nu. Fort innan ni lockar hit fler monster", fortsatte han och pekade emot en vacker grön kulle. Andrew reste sig sakta upp och följde efter satyren. Han hade en aning om var de var nu.

"Men förlåt då herr satyr, men för att göra dig uppmärksam så ser du ut som en faun." fräser Sam till svar, smått chockad av hans reaktion och insåg att de inte var i Narnia. Hon kommer upp på fötter och ser frågande på Andrew, "Monster? Vart är vi?" frågade hon nyfiket.

"Sam!", väser Andrew till henne. Man skulle aldrig säga faun till en satyr och inte tvärtom heller. De hatade det.
"Vet ni inte det?", frågade satyren förvånat. Andrew nickade långsamt.
"Jag har en liten aning här. Vi är vid Camp Halfblood, eller hur?" frågade han och log. Satyren nickade återigen.
"Den här killen är smart han", sade satyren och visade dem förbi ett stort träd. Och nu uppenbarade sig ett helt läger framför dem, med 12 stugor format som ett u och andra byggnader runt omkring med en massa ungar som gick omkring med vapen som om det var normalt.

Sam blir än mer sur, var inte hon smart då? Bara för att hon inte visst vart de var? Men inte tänkte hon erkänna för FAUNEN ja hon tänkte kalla honom för det i sitt innre. "Okej, visst jag ska vara tyst." muttrar hon surt. Och ser på alla ungdommar, med vapen och hennes surhet var som bortblåst, "Vad är det här?" sa hon glatt, det här kunde bli kul.

"Ett läger för söner och döttrar till grekiska gudar, förstås! Förhoppningsvis kommer eran gudomliga förälder visa att ni är deras avkomma. Annars kommer ni nog få stanna med de andra i stuga 11, stugan för Hermes", förklarar satyren med ett leende och visar dem vägen till ett stort hus. Utanför det sitter en man i rullstol och spelar något sorts spel med en smått överviktig man som drack diet cola.

"Jasså?" sa Sam och fattade ingenting, skulle hennes mamma eller pappa vara en gud? Nej, knappast, hon kunde inte ens tänka dem som gudar, och plötsligt undrade hon om de hade överlevt kriget? När hon hör namnet Hermes klickar något till i henne, hon kände igen det namnet, men från var. Sedan ser hon på mannen i rullstol och undrar vad han gjorde där, och varför hade han rullstol? Och alla var så rena och kläderna sen, de var tränade som de hade vart i Narnia, nu såg de mest ut som något magert och smuttsigt, Sam gillade det inte alls.

"Välkomna, Andrew och Sam", sade mannen i rullstolen. Han verkade veta vilka de var redan. Han reste sig ur rullstolen, men när han väl stod upp så hade han inte två ben, utan fyra hästben. Han var en kentaur. "Jag är Chiron, och det här är Dionysos, lägerdirektörn", sade kentauren. Andrew bara nickade, mest på grund utav att han inte fick fram ett enda ord. Han stod framför en gud, och en kentaur!

Sam bara gapar, inte för att kentauren visste deras namn eller för att kentauren var en kentaur, det var trots allt ganska normalt i hennes öron. Men den där Dionysos hon hade läst om honom, hon hade gjort ett arbete om honom i skolan han var en....."Du är en gud." får Sam fram och innser sedan sin oartighet och stänger munnen och gör en lätt bugning som hon lärt sig att göra i Narnia, "Det är mig en ära att få träffa er sir." säger on leende och vänder sig mot kentaren, "Och dig med." säger hon för att han inte skulle känna sig utanför.

Dionysos ser ganska stolt ut när han ser att Sam bugar för honom, men det gör inte Andrew. Utan han bara stirrade på dem. Plötsligt visade sig en ung flicka med blont hår och gråa ögon. Trots att hon var så liten så fick hon Andrew att rysa och tänka att han inte ville möta henne i en strid. Efter henne kom en svarthårig pojke med gröna ögon. En doft av saltvatten följde med honom.
"Percy, Annabeth. Kan ni visa de nya halvbloden runt här?" frågade han. Flickan nickade till svars.

Percy, Annabeth, tänk Sam, tänk, bannade Sam sig själv och försökte komma på vart hon hört namnen förr? I en bok såklart, det fattade hon med, men vilken? Hon hade deffenetivt inte läst den, då skulle hon minnas, men nått kapitel? Baksidestexten?
Sam granskar de båda och känner havsluften efter pojken, en ovanlig parfym konstaterar Sam, men vem visste vad som var mode här? "Trevligt att träffas." ler Sam och sträcker fram handen till hälsning.