~~Hedviggs liv~~

AWWW Tack, jag trodde att alla hade glömt bord denna ff, skriver nog mer imorgon eller i övermorgon om ni kommenterar, så...allt hänger på er!

HUR KAN MAN GLÖMMA EN SÅDAN HÄR FF???

Jag fick idén av Cassandra från:




Kapitel 110
DET SOM INTE STÄMDE

Cassandras blonda lockiga hur susade i vinden, jag slog upp stenporten till biblioteket och satte mig ned där jag visste att jag skulle finna det jag sökte efter, jag bläddrade genom flera olika böcker tills jag hittade den med rätt årtal.
-Vad är ditt efternamn? Frågade jag.
-Edgington, svarade hon uttråkat.
Efter flera minuter av tystnad utropade jag:
-Ha! Det finns ingen "Cassandra Edgington"!
Cassandra bara betraktade mig ointressant och sade:
-Vad vill du ha sagt, jag har gått här hela tiden, men.....
-Nu får ni väll vara tysta, detta är ett bibliotek! väste bibliotekarien.
När jag skulle fråga Cassandra var hon skulle säga utanför biblioteket så var Cassandra som bortblåst, det fanns inget spår av att hon hade varit där.

Med allt för många tankar gick jag till stora salen, vad var det med Cassandra, eller om hon nu hette det. Hon verkade mystisk, men samtidigt var hon bedårande med det långa, blonda, lockiga håret, den lilla kroppen och de stora chokladbruna ögonen. Jag måste få reda på mer om henne!

Cassandra
Det var så himla tur att jag hade köpt det där pärlarmbandet från drakhandlaren som gjorde så att man kunde transferera sig var som hälls! Cho skulle bara ha frågat mer frågor, jag kommer från en uråldrig Brittisk trollkarlsfamilj som försöker att hålla sig hemlig, men det är ju inte det ända problemet. Det var svårt att hitta på den här delen av slottet, jag hade ju alltid varit på den tredje våning, det ända stället där sådana som jag fick vara på. Om trollkarlsvärlden visste om vad Dumbledore gjorde skulle de stänga igen skolan på en gång. Men så länge ingen visste vad han gjorde var allting okej. Eftersom jag var så liten kan jag smyga mig in på lektioner utan att märkas, men det har jag bara behövt att göra i tre dagar, när lärarna märker mig kommer jag att få gå tillbaka till de mörka skuggorna på tredje våningen, nu gäller det bara att inte bli hittad.

Awesome!!!!!

SUPERBRA!!!'

Tack, om ni kommenterar skriver jag mer imorgon ;D

Längtar!

YAY ändrade planer!
Kapitel 110
DET HON INTE VISSTE
Cassandra
I små snabba steg gick jag till stora salen, det var ett gäng människor runt om mig som inte hade en aning om vem jag var. Då och då kollade folk på mig och sade saker som ”Åh, vad söt!” eller någonting liknande, men jag tyckte att komplimanger och utseende bara var slöseri med tid. Mitt blonda hår virvlade i luftdraget från min hastighet. Portarna till stora salen närmade sig och jag rusade igenom utan att bli upptäckt. Tyst som en mus smög jag fram och satte mig vid Ravenclaw-bordet. Bredvid mig satt folk som inte hade någon aning om vad riktiga livet var, de bara babblade och killar medan folk dog utanför slottet. Jag stönade högt och plötsligt satte sig Cho bredvid mig. Jag försökte att ignorera henne, men hon försökte få mig att ha ögonkontakt med henne. Men jag tänkte inte säga någonting, fast det hindrade inte mig ifrån att kontakta henne. I hennes chokladpudding stod det med vaniljglasyr: Lämna mig ifred, du vet inte vad jag har gått igenom! Hon stirrade chokat på mig och jag tittade ner i min citronmunk med vispgrädde på som normalt skulle ha fått min mun att vattnas, men inte idag. Det kändes som om jag skulle behöva berätta för någon snart, men det betydde inte att det måste vara Cho eller nu.
Professor McGonnagall jagade mig genom korridoren hack i häl, men hon började bli gammal och jag var snabb och smidig. Fort som vinden petade jag med min trollstav av enhörnings hår på de tre tegelstenarna som visade glasporten till den hemliga gången som min syster hade byggt på hennes tid på Hogwarts, ingen förutom familjen Edgington visste om den. Diskret hoppade jag in och andades ut. Visst var jag snabb men min kondition var ingenting att skryta om. När jag inte längre hörde McGonnagalls steg fortsatte jag längre in i tunneln. Sanning var att jag aldrig hade varit där, och jag visste inte var den ledde. Med tanke på Siris (systern) konstiga tendens att alltid hitta på någonting dumt hade jag ingen aning om var den ledde.

SUPERBRA!!!!!

AWESOME!!!!