(PM) En mugglare på Hogwarts

Yaay! *överlycklig* ♥♥♥♥

Kapitel 41
Alan flämtade högt och drog fram sin trollstav och pekade rakt på mig. Eftersom han var rätt nära hamnade den rakt under min näsa. Alden såg jag inte vad han gjorde eftersom jag var alltför upptagen med att se till att Alan inte hade tänkt göra någonting som både jag och han kunde ångra.
”Det är dag!” skrek jag upprört, ”Det är dag och är inte fullmåne förräns flera timmar!” ropade jag desperat. Han sänkte inte trollstaven.
”Sansa dig Alan.” utbrast Alden. ”Du förstår väl att hon inte kan rå för vad hon är!” han försökte putta undan trollstaven utan att provocera Alan.
”Mr. Wilson, snälla ni.” sa jag och försökte låta så sårad som möjligt. ”Jag skulle aldrig göra någon illa med flit.” bakom mig hörde jag ett fnys och jag skulle kunna sätta mitt halsband på att det var Fred. Jag förbannade honom tyst men släppte inte Alan med blicken. Alan drog ner sin trollstav ställde sig upp och stegade ut ur rummet. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas. Nu vände jag mig om och gav Fred en mördande blick, jag mimade ’Vad tror du att du håller på med?’ Fred verkade förstå att jag bara spelade, och att det var viktigt att spelade med.
”Mr. Wilson, det är en annan sak.” sa jag och ignorerade hans ursäktande blick som antagligen var riktad mot oss för att be om ursäkt för hans brors beteende.
”Vad?” sa han. Jag tänkte hur otroligt det var hur han lyckades låta så nyfiken och uppmuntrande på samma gång.
”Förutom att vara varulv har jag ingen som helst kontakt med trollkarlssamhället.” Han nickade.
”Du är mugglare.” sa han kort. Jag blev lite förvånad. De andra hade antagit att jag varit ynk. ”Du ska veta att det finns fler fall som ditt.” sa han som svar på min frågande blick.
”Och vad hände med dem?” frågade jag. Jag var inte säker på om jag ville veta, men han skulle väl berätta i vilket fall som helst så det var väl lika bra.
”De fick komma tillbaka till sina föräldrar direkt och deras föräldrar blev underrättade om vad som hade hänt.” svarade han enkelt.
”Jo… men nu är det ju så att…” jag avbröt mig. Hermione skakade på huvudet, nästan omärkligt, men jag såg det. ”…ända sedan jag vaknade minns jag inte min familj.” det var en stor lögn. En lögn som nekade min familj. En lögn som gjorde ont. En lögn som tärde på hela själen. Det kändes som om någon slet sönder mig innifrån. Det var en lögn som jag aldrig skulle förlåta mig själv för. Det var en lögn som trotsade allt jag trodde på. Jag kunde inte hindra en envis tår som trängde fram. Lyckligtvis verkade inte Alden förstå den riktiga anledningen.
”Så ja, det är fullt förståeligt!” sa han och jag nickade. Jag tänkte inte bryta ihop helt. ”Vi får helt enkelt se till att försöka få tillbaka ditt minne.” Jag nickade igen och sa,
”Jag kommer ihåg allt annat. Förutom dem och mitt efternamn.” ljög jag igen. Om jag berättade om mitt efternamn skulle de försöka söka upp mig. Han nickade. Pratade lite till med Mrs. Weasley och Mr. Weasley. Sedan gick han. Ingen sa någonting. Och nu kunde jag inte hejda tårarna Nu bröt jag ihop helt och hållet, jag gömde mitt ansikte i händerna och skakade av gråt.
”Förlåt, Oskar.” viskade jag, ”Förlåt mamma, förlåt Pappa… Förlåt… Förlåt Benjamin…”




(Bara så alla vet så är det ingen annan än Annie och hennes familj som känner till Benjamin... nobody knows who he is...)

AWESOME!!!!!!!!!!!!!! Och vem är denna mystiska Benjamin...?

Superbra!

Super!

Har jag rätt om jag tror att Benjamin har något med halsbandet att göra?
Awsome kapitel!

Intressant hypotes..

Kapitel 42
Det var dag och jag låg i sängen. Jag hade sagt att jag var trött efter att ha sprungit runt som varg hela natten. Men det var inte allt. Jag hade svikit min familj. Jag hade svikit dem. Tårarna som sedan länge slutat rinna kom inte. Jag trodde inte jag hade fler. Jag kunde ha sagt vad som helst. Vad som helst, och jag valde att neka dem. Vad var det för fel på mig? Det hade varit bättre att berätta sanningen. Trots konsekvenserna. Med dessa tankar snurrande i min hjärna började jag sakta somna.

”Annie. Annie hur kunde du?” hörde jag någon säga… men det var omöjligt… Jag öppnade ögonen. Mamma, Pappa, Oskar och… nej. Det kunde inte vara honom… men det var han! Jag gick emot dem med ett leende på läpparna. Det var då jag märkte deras blickar fyllda med hat. Jag stannade tvärt.
”Du kunde ha sagt vad som helst.” sa pappa, ”Och du väljer att bete dig som om du skäms för oss.” han skakade besviket på huvudet. Jag skakade också på huvudet, jag öppnar munnen men stänger den igen. Vad han sa var sant, jag kunde inte neka till det! Det enda jag kunde säga var, ”Jag skäms inte för er! Inte för någon av er.” mamma såg på mig. Hon såg arg ut.
”Det var inte så jag uppfostrade dig.” säger hon. Samma besvikna hat finns i hennes röst som det fanns i pappas. Oskar tittar upp på mig. Han ser så ledsen ut! Han ser förrådd ut… Det var ju just det han var…
”Jag sitter och gråter vid din kropp varenda dag…” sa han, ”Och du…” han tittar bort. Jag ser på pojken som står en bit längre bort än alla andra.
”Jag ville inte säga det!” sa jag och nu rann tårarna, ”Jag minns er! Det gör jag!” sa jag högt.
”Gör du verkligen det?” sa pojken. ”Minns du verkligen mig?” sa han. Om han låtit rörd hade jag inte krympt ihop till en liten boll på marken. Han var sarkastisk. Han trodde inte jag mindes honom.
”Ja det gör jag!” ropade jag. Han verkade inte höra.
”Du pratar aldrig om mig… är det för att du är rädd att glömma någon viktig detalj?” säger han hånfullt. Jag skakar som besatt på huvudet. ”Jag gjorde allt för dig.” säger Benjamin, det går inte att ta miste på ilskan i hans röst ”Och det är såhär du tackar mig.” säger han. Han vänder sig om och går. Benjamin.
”Benjamin!” han får inte gå! Det är så mycket jag vill säga till honom.

”Benjamin! Benjamin! Stanna! Gå inte!” skriker jag. Men något är fel. Jag ser honom inte längre. Jag hör dundrande. Jag öppnar ögonen och vaknar. Familjen Weasley, Harry och Hermione står genast i dörröppningen. Jag ser deras oroliga blickar.
”Han är inte här.” säger jag besviket. De kommer fram till mig nästan allihopa. Tvillingarna och de äldsta bröderna stannar besvärat lite i bakrunden. ”De hatar mig.” viskar jag och tårarna kommer. ”De hatar mig och det har det rätt till.”

Det är så *snyft* synd om henne! *Börjar gråta ordentligt* :,(

Å, stackars Annie
Grymt bra kapitel