Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan suckade lågt för sig själv, visste egentligen inte vad han hade förväntat sig för annat svar än det - det var väl inte särskilt konstigt att dvärgarna inte sprungit fram till draken det första dem gjort. Att argumentera emot att den kanske inte var så farlig som Algir gav sken av kändes dock lönlöst, så Rowan lät det bero. Han fick dock erkänna att dvärgens ganska… Hetsiga humör började gå honom på nerverna, vilket inte direkt blev bättre när han även började sparka på möbler. Rowan spände käkarna något, ville inte heller säga något alltför förhastat då han tvivlade starkt på att det skulle mottas väl av dvärgen. De behövde definitivt inte fler ovänner i grannländerna, det hade redan Aiden ordnat tillräckligt med.
“Nej. Jag hjälper dig gärna, men på mina villkor. Jag har en helt nyfödd dotter, som du dessutom nästintill klampar in på förlossningen till, och för mycket att stå i här för att kunna resa iväg på minuten. Jag kan inte resa förrän imorgon bitti som tidigast. Jag tar mig oavsett dit snabbare än dig på drakrygg.” Sade han, i en något hårdare ton än innan i hopp om att dvärgen skulle respektera det men ändå inte ta illa upp. Vissa gränser fick det faktiskt finnas, och Algir hade redan varit och armbågat de flesta utav dem.


Gwen såg upp från bokhyllan då hon hörde Aidens röst och sprack genast upp i ett litet leende emot honom. Hon hade blivit glad då han frågat med henne på en tur, dels av att få spendera lite mer egentid med honom men också för att få komma iväg på något. Hon hade börjat känna sig alltmer hemma här, men hon hade ju inte riktigt hunnit bygga upp sig en vardag här än. Hennes dagar var fridfulla, ägnades en del åt att läsa och träffa de få vänner hon hunnit skaffa här än så länge, och det var kul att få lite omväxling att fylla dagarna med.
“Jag är klar att ge mig av.” Sade hon glatt och gick fram till honom. Hans sällskap förgyllde verkligen hennes dagar - hon kände sig som nykär varje dag, den där härliga pirriga känslan bara av att vara i närheten av honom. Samtidigt kändes allt så overkligt - hur fort allt gått, det kändes för bra för att vara sant. Det var som om hon någonstans fortfarande förväntade sig att han skulle avslöja att allt bara var ett skämt eller något.
“Vad är det för ställe vi ska till?” frågade hon nyfiket samtidigt som hon tog hans hand. Han hade verkat så glad över platsen de skulle till, så hon var ju nyfiken på vart de skulle någonstans.

Algir stannade upp när han hörde Rowans röst. Han visste, innerst inne, att Rowan hade rätt. Men som vanligt med Algir, tog stoltheten över. Algir hade inte gjort något fel, och om det var så, så var det förståeligt med tanke på hans situation. Det gnagde en skam i bröstet. ”Förlåt.”, sa han kort och vred en bit på huvudet för att se över axeln, men han kunde bara vrida sig tillräckligt för att Rowan skulle förstå att ordet var riktat åt honom. ”Vi ses i Bel Baduhr imorgon bitti.” Han harklade sig och traskade ut ur rummet för att börja ta sig ut från slottet. Rowan hade haft rätt i att han skulle vara snabbare på drakens rygg. Själv reste Algir på en snöleopards rygg. Det gick undan, men inte alls i närheten som Camenags fart.
Det högg i magen på honom att behöva återvända till Bel Baduhr utan Rowan. Men han skulle komma dit imorgon.. Det fick vara som det var. Han tänkte på Ivor och Elleshar. Det var fint att få ha skymtat alvprinsen, även om det så bara var för ett ögonblick. Elleshar skulle bli glad över att höra att allt var fint med Ivor.
Algir satte sig i sadeln och så var det fyrbenta djuret på språng, iväg med dvärglorden i skymningen.

”Där är du!” Aidens hjärta tog ett skutt när han fick syn på Gwen. Hon var så slående vacker. Kanske var det graviditeten också som gjorde det. Men hon strålade. Han log stort, men fick tygla sig för att inte avslöja sina tankar i sitt uttryck. ”Några hemligheter är bra, visst? Du gillar väl en överraskning?”, han höll tillbaka ett skratt och kramade om hennes hand samtidigt som han placerade en puss på hennes kind. ”Du kommer att gilla det. Kom, Kai väntar, han är otålig på att flyga. Det har ju bara gått några timmar sen sist.” Kai och Aiden verkade båda lika sugna på äventyr. Kanske det var därför de hade blivit ihopparade när de var yngre.
Han ledde henne nerför trapporna han tagit upp till deras våning. Och mycket riktigt, på slottsgården, stod den bevingade varelsen och ryckte otåligt på halsen så att det enorma drakhuvudet kastades åt sidorna. ”Såja, nu ska vi ge oss av, Kai.”, lugnade Aiden och fick ett skri av frustration till svar. ”Okej, okej, jag fattar vinken.”, sa han och kände pulsen öka på nytt. Det var bara ett tecken på att det här var viktigt för Aiden. Han ville att allt skulle gå bra, flyta på fint. Kanske kände Kai också av hans nervositet?
”Jag hjälper dig upp, Gwen.” Han erbjöd henne sin hand för att stötta henne när hon klättrade upp på Kai.

Rowan antog att han fick vara glad för det lilla tack han fick av dvärgen, och kanske vara tacksam över att han inte verkat ta mer illa upp än så. Det var trots allt lite av en risk att säga ifrån till dvärgen med tanke på hans humör men någon gång fick han ju också sätta ner foten. Dagen hade minst sagt varit fullspäckad redan innan detta, och visst hade han fått vänta men av förklarliga skäl. Rowan suckade lågt för sig själv och gick bort mot dörren in till sovrummet igen, såg verkligen inte fram emot att behöva lämna Thessa så snart efter att hon fött. Han klev in i rummet igen, såg att Jeanne och Ivor också fortfarande var kvar och log mjukt mot dem.
"Hur gick det?" Frågade Jeanne nyfiket då hennes far kom tillbaka in i rummet.
"Algirs tålamod är nog kortare än han själv, men utöver det så gick det väl bra. Är det någon som hört från Aiden än?" Svarade han och Jeanne log snett, det lät onekligen likt dvärgen. Hon såg snabbt på Ivor, kanske var det dags för dem att gå vidare.
"Nej, men jag kan höra om det. Det är nog ändå dags att vi lämnar er ifred igen." svarade hon mjukt, det hade varit full fart här och de kunde gott behöva få lite tid ifred och ge Thessa en chans att vila lite.
"Tack." Rowan log emot de båda, tacksam för deras sällskap men ändå glad att få en stund med Thessa också. Han gick helt fram till sängen och kysste mjukt hennes panna.
"Hur känner du dig?" frågade han mjukt.


"Du gör mig ju inte mindre nyfiken." Skrattade Gwen glatt åt hans svar under tiden som hon följde med honom ut på slottsgården och till draken. Det var inte första gången hon följde med på en ridtur på Kai, men hon slutade ändå aldrig förundras över det magnifika djuret. Han var enorm, men också enormt vacker. Graciös på något sätt, hon kände sig hänförd varje gång. Att det då även var i Aidens sällskap gjorde det ju inte sämre precis. Hon log litet åt drakens uppenbara iver att komma iväg - inte helt olikt vad hon även tyckte sig se hos Aiden.
"Tack." Log hon och tog tacksamt hans hand för att på så vis lyckas kravla sig upp på Kais rygg, strök försiktigt med handen över fjällen.

Thessa såg upp då Rowan klev in i rummet igen. En av tjänarna hade hjälpt till att lägga ner Aerwyn i sin lilla bädd intill Thessa. Hon sov djupt, helt omedveten om omständigheterna omkring henne. En fantastiskt syn, tyckte Thessa som knappt kunde slita blicken från sin nyfödda när Jeanne och Ivor talade till henne. ”Han gjorde det han trodde var rätt.”, försökte Thessa, som hade glömt hur okänsligt han klivit in i rummet tidigare. Det hade varit olämpligt att kliva på så. Men lite så var deras liv. Rowan slets åt alla håll, alla som behövde hans hjälp. Och så hade det varit sedan den dagen han blev kung. Thessa fick lov att dela på honom.
”Det var fint att ni tittade förbi. Om ni ser Aiden..”
”..Så meddelar vi honom.”, fyllde Ivor i och lade en värmande hand om Jeannes rygg, som för att göra sig redo att lämna rummet i hennes sällskap.
”Tack.” Thessa log vänligt mot dem och riktade sedan uppmärksamheten på Rowan. ”Jag mår bra. Jag börjar vara hungrig, kan du skicka efter någon som hämtar mat åt mig?”, sa hon trött och höjde en hand för att röra vid Rowans ansikte. Det vackraste ansikte hon visste. Det här var en underbar stund. Hon ville inte skiljas från den.

Kai väntade inte mer än nödvändigt när Aiden och Gwen satte sig tillrätta på hans rygg. Utan lyfte med en sådan kraft att Aiden fick spänna alla muskler i benen för att hålla sig kvar. ”Hörru!”, utbrast han i ett skratt. Han var för glad för att säga åt draken på skarpen. Istället lade han armarna om varsin sida om Gwen och höll i tyglarna för att styra och hålla i sig.
Upp mot skyn lyfte de. Det blåste kallt och Aidens hår reste sig och slängde åt alla håll när Kai kände på vingarna och tog ett varv runt innan de fortsatte kursen framåt.
De kunde se solen gå ner vid bergstopparna och kastade ett glittrande sken över havet. Det var vackert.
Så styrde draken åt sidan och framför dem bredde sig en enorm skog som sträckte sig ända till riksgränsen. Och däri, bland träden, fanns en sjö och det var ditåt Kai tog sikte.
Han tog ner farten och flaxade snabbt med vingarna för att sakta in. Med en mjuk dykning landade han precis intill sjön, med vattnet som låg stilla vid stranden. Aiden hoppade smidigt ner från Kais rygg och hjälpte Gwen ner på marken. ”Här. Titta, fint va?” Aiden nickade mot sjön och blev glad över att se solens strålar fortfarande kastade det guldaktiga skenet mellan träden som fick miljön att se förtrollad ut. ”Har du varit här någon gång förut?” Aiden rättade till sitt hår och låtsades rätta till hennes redan perfekt lagda frisyr, bara för att få en anledning att röra vid henne. ”Jag har tänkt länge att jag skulle vilja ta med dig hit. Det här är ett av mitt och Kais favoritställen.”

Rowan följde Jeanne och Ivor med blicken då de försvann ut ur rummet, innan han såg tillbaka på Thessa och dottern. Han log bara av åsynen av dem, de var så vackra. Det skar lite i hjärtat att behöva resa härifrån så snart, men han befarade att han inte hade så mycket till alternativ. Han nickade genast åt hennes förfrågan - att han inte tänkt på det själv, det klart hon behövde få i sig mat snart.
"Såklart." Sade han och gick genast till dörren och ut i korridoren, behövde tack och lov knappt göra mer än sticka ut huvudet innan han fick syn på en tjänare. Snabbt gav han honom instruktioner om att skicka efter mat åt drottningen innan han gick in till Thessa igen, satte sig vid sängkanten och lutade sig fram för att mjukt kyssa hennes panna.
"Jag är rädd att jag måste ge mig mot Bel Baduhr imorgon, även om jag inte vill lämna er än. Om det är okej med dig att jag reser?" Frågade han med en mjuk ton, ville inget hellre än att stanna kvar här hos dem.

Gwen bara satt och njöt under färden dit, den var underbar. Vyerna, känslan av att flyga, Aidens armar om henne - allt var perfekt. Ändå kände hon sig minst lika hänförd när de landade igen. Platsen var otroligt vacker, hon kunde gott förstå varför det var ett favoritställe. Hon tog tacksamt emot hans hjälp ner och såg sig om innan hon vände blicken åter mot honom.
"Aldrig." Svarade hon med en huvudskakning och log litet åt hans hand.
"Det är otroligt vackert här." Tillade hon, skogen och vattnet var en vinnande kombination och gjorde det hela än mer sagolikt. Hon tog hans hand i sina och kramade den mjukt.
"Tack för att du tar med mig på allt sånt här. Det låter fånigt, men jag menar det verkligen - jag får uppleva så mycket mer med dig än vad jag kunnat önska." Hennes liv innan kändes tusen gånger gråare än efter att hon träffat honom.

Thessa tystnade och betraktade Rowans ansikte. Hon såg att han inte ville det här. Hon såg att han var tvungen, att det här är en del av hans jobb. Hon tog sig några sekunder innan hon svarade honom, letade det rätta orden. ”Jag är ledsen att du måste åka, men ju fortare det är gjort, desto fortare är du tillbaka hos oss igen. Jag klarar mig här. Jag har Jeanne och Ivor. Aiden.. Ja, han och Gwen är väl här någonstans.”. Hon log vänligt. ”Aerwyn får också lära sig att dela på sin pappa.”, log hon och blickade mot dottern som hade ryckt till i sömnen.
I samma stund kom en tjänare tillbaka med en bricka med mat serverad åt Thessa. ”Åh, mat..”, sa hon lättat och skrattade kort för att sedan sätta sig tillrätta i bädden. ”Jag måste upp ur sängen sedan. Jag kan inte sitta här hela kvällen. Och Aerwyn behöver nog också äta snart.”, sa hon och plockade upp besticken för att smaka av den ångande varma tillagningen.
”Tänker du resa själv, eller tar du med dig någon?”, frågade Thessa sedan och svalde en tugga.

”Det är jag som ska tacka..”, sa han, lite för påfluget. Det var dags nu, han kunde inte dra ut på det längre. ”Jag menar..”. Aiden drog ett andetag och lyfte blicken från marken för att se in i Gwens blick. ”Jag visste inte att jag kunde känna såhär mycket för någon. Du är fantastisk, Gwen.”, Aiden strök hennes händer med sina tummar. Han ledde henne en bit bort från Kai som börjat sörpla i sig vattnet från sjön. Det var säkert svalkande.
”Jag har faktiskt tagit hit dig av en anledning. Det finns något jag vill fråga dig..” Pulsen ökade något markant. Han kunde svära på att det syntes hur hjärtat liksom studsade ur bröstet på honom. Han svalde för att inte bli torr i halsen. Avslöjade han sig med handsvett nu också? Aiden ville inte ta reda på det, ville inte tillåta sig att totalt tappa det. Han förvånade sig själv- han lät ju så lugn på rösten.
Han släppte ena handen om hennes och satte ner handen i fickan för att plocka upp ringen i sin näve. ”Det är inte bara min favoritplats som jag vill dela med dig. Det är hela mitt liv, Gwen.” Han höll upp ringen framför henne. ”Vill du gifta dig med mig?”

Rowan log lite sorgset, som han misstänkte så var hon förstående. Hon hade väl tyvärr vant sig genom åren, det var inte första gången han behövde resa iväg på något så här. Det gjorde det dock inte lättare att lämna dem.
“Hade hellre sett att ni slapp lära er.” Sade han, önskade att han hade kunnat stanna här hos dem istället. Han såg upp då tjänaren kom in med maten, log tacksamt emot henne innan han åter vände blicken till Thessa.
“Kommer inte på fråga - du kan helt klart stanna här hela veckan om du så vill. Det vore till och med mer lämpligt än att ge dig upp för tidigt.” Påpekade han envist innan han hörde hennes fråga. Tanken på att ta med sig Aiden hade fötts under samtalet med dvärgen och han hade gillat iden allt mer sen dess. Det kunde nog vara bra för honom att komma med iväg, även om det säkert skulle vara svårt för honom att slita sig ifrån Gwen.
“Jag tänkte faktiskt att jag skulle ta med mig Aiden. Det kan nog vara bra för honom att vara med på lite sånt också, om han kan slita sig ifrån Gwen tillräckligt länge för det.” Log han, de två var dock ett fint par ihop. Han skulle även behöva tala med Royse innan han reste, han ville ju trots allt hålla sig lite på hans goda sida för att kunna reparera skadorna Aiden gjort så det vore dumt att låta han vänta alltför länge. Nu hoppades han förvisso att det skulle gå snabbt i bergen, men man visste aldrig.

Var det en viss nervositet hos Aiden hon tyckte sig känna? Hon kunde inte sätta fingret på vad eller varför, men det var något med sättet han talade och förde sig. Lite mer stressat än vanligt kanske? Något var det, men hon var lycklig för att orka lägga för mycket energi på det. Stället var helt fantastiskt och att vara där ihop med honom gjorde det så mycket bättre. Hon fick erkänna att hon också blev lite rörd av hans ord - kanske var det gravidhormonerna som hade ett finger med i spelet också, men det här var så långt ifrån vad hennes liv varit för bara några månader sen. Då hade hon aldrig kunnat föreställa sig vart hon var idag. Kanske borde hon ha anat något när hon nu till och med känt av hans nervositet, men ändå blev hon minst sagt förvånad när han plockade fram ringen ur fickan. Hon såg storögt på honom då han även ställde frågan. Hände det här verkligen? Den här helt underbara mannen som fått en så stor plats i hennes hjärta, som skulle bli far till hennes barn. Deras barn. Bara det var fortfarande en ovan tanke. Det tog någon sekund innan det faktiskt landade hos henne vad det var han frågade, och hon sprack upp i ett brett leende.
“Ja, ja! Det klart jag vill!” Utbrast hon lyckligt.

Aiden? Thessa tittade tillbaka på sin make med en förvånad blick. Men så gick det upp för henne att det här skulle vara ett bra tillfälle för Aiden att lära sig något mer av sin far. Det hade ju visat sig att Aiden fortfarande behövde Rowans hjälp inför rollen som kung av Vrale. ”Aiden blir nog glad över ett till äventyr. Och med sin pappa dessutom.”, log hon och nickade. Hon drog lite snett på munnen när han talade till henne om att stanna kvar i sängen. Hon visste ju, han hade rätt. Hon ville hjälpa till och nu när Rowan skulle iväg.. vem skulle ta över i hans ställe?
”Jeanne och Ivor, då.”, sa Thessa, som att svara på sin egen fråga. ”Jag menar.. när du ger dig av, så får Jeanne och Ivor hålla ställningarna här. Erland, han.. han har mycket nog, visst?” Hon pausade och åt den sista tuggan av maten på tallriken. ”Jag längtar till att få visa upp Aerwyn för Sienna! Hon kommer också tycka om henne, det är jag säker på.” Hon log åt tanken och räckte över brickan åt en tjänare som försvann iväg med den.
När de var ensamma i rummet sänkte hon rösten och sträckte en hand åt Rowans håll. ”Bara lova mig, att du kommer tillbaka till mig. Till oss.” En glimt av sorg syntes i hennes blick.

Aiden log så brett att han trodde att ansiktet skulle spricka. Han blev så tagen av situationen att han inte hade ord för det. Bara ett fnitter kom ur honom. ”Du gör mig till världens lyckligaste.”, sa han tillslut för att sedan trä ringen över hennes finger. ”Den passar dig. Men vill du inte ha den ringen så ska du få välja en ring själv. Vilken du vill. Den här är efter min mormor.”, förklarade Aiden och blickade ner på den simpla ringen i silver.
”Den är från Garkhauth.”, förtydligade han. Nervositeten var kanske kvar hos honom, så mycket som han babblade på. Han tystnade och mötte Gwens blick. ”Jag älskar dig.”, sa han och lade armarna om henne för att kyssa hennes ljuvliga läppar.
Kai gav ifrån sig ett nytt läte vilket fick Aiden att dra sig en bit ifrån Gwen för att blicka över hennes axel mot draken. ”Vad? Tack för dina gratulationer, Kai. Och ja, vi ska ge oss av tillbaka. Det börjar redan att skymma och vi har en ny dag imorgon.”, sa han med en blandning av road och trött ton i rösten. Draken verkade ivrig igen på att ge sig av hemåt.
”Men vänta- det här vill jag att du ska se, Gwen. Titta.. eldflugor! Är de inte häftiga varelser?”, sa han förtjust och pekade mellan träden där solens sista strålar kastade sitt sken. Där, mitt bland stammarna, studsade små bollar av ljus i takt till fåglarnas kvitter. Det fick skogen att se inbjudande magisk ut.
Ett nytt ogillande morrande från Kai drog tillbaka hans uppmärksamhet på draken. ”Jaja. Vi ger oss av.”, svarade Aiden draken och tog Gwens hand i sin. Han kysste den lätt och ledde henne tillbaka till draken. De satte upp i samma stund som Kai lyfte från marken.
Kai rörde vingarna med stora rörelser då de närmade sig Eimport igen. Slottet syntes härifrån och gav skenet av en mäktig byggnad. Precis vad det var.
Så dök Kai en stund senare och landade på slottsgården igen. ”Bra, Kai. Vad fint du flög, kompis.”, sa Aiden uppmuntrande och klappade honom på hans breda hals innan han hoppade ner från hans rygg.
I samma veva som han hjälpte Gwen ner från draken kom en tjänare gående rakt mot dem. ”Ers höghet. Där är ni.” Tjänaren bugade tafatt. ”Kung Rowan och drottning Thessa söker er. De vill att ni ska få träffa den nyfödda prinsessan.”

Rowan hoppades att hon hade rätt, hoppades att han inte var helt ute och cyklade med beslutet. Det kändes dock rätt - sonen behövde all erfarenhet han kunde få, och han fick faktiskt erkänna att han såg fram emot lite egentid med honom också. Tyvärr kändes det som om han fick för lite av den varan både med honom, Jeanne och Thessa. En av nackdelarna som kung var att det alltid var tusen saker att stå i.
"Vi får hoppas på det." Han själv hade inte ens kommit så långt i planerna som vem som skulle få sköta allt här hemma, men nu när hon sade det så kändes dem som det självklara valet. Erland var inte ens att tänka på just nu, och han tänkte inte lägga minsta lilla mer på Thessa nu - det skulle säkert vara svårt nog ändå att få henne att ta det lugnt.
"Ja - det har du rätt i. Jag får tala med dem." Sade han och påmindes åter om vad Ivor berättat. Hans första tanke var att bespara Thessa från vetskapen så länge det gick, inte oroa henne innan han visste mer, men han visste också bättre än att hålla något hemligt för henne. Även om det bara var att dröja med att berätta det. Han hann inte mer än börja tveka innan hon tog hans hand och han kramade den mjukt.
"Jag lovar. Jag kommer alltid tillbaka till dig." Svarade han, orden kändes på något vis mer betydelsefulla efter allting de gått igenom under åren. Allt som hänt, Clavius, krig, skador, och två gånger då han själv tappat hoppet om att få återse henne. Allt det gav lyckan nu med henne och Arwyn ännu mer betydelse. Han suckade lågt, han kunde inte hålla det ifrån henne. Hon skulle undra över att Sienna inte kom dit för att träffa barnet.
"Ivor kom med dåliga nyheter om Erland och Sienna. Smedjan har brunnit ner, Edric, Finnigan och Erland är okej men Sienna blev skadad. Det lät inte bra på Ivor, men jag vet inte mer än så än. Han skulle bege sig dit nu."

Gwen såg ner på ringen, den var otroligt vacker. Det var en overklig känsla att se sig själv förlovad, det kändes helt galet. Visst, rent krasst var det väl inte helt oväntat med tanke på graviditeten, men tanken hade inte ens slagit henne att han faktiskt skulle fria. Det hade bara känts så långt bort, som galna drömmar. Allt var som en dröm med honom. Hela flygresan hem så kunde hon inte sudda bort leendet från läpparna, ens om hon skulle försökt. Det fanns ingen som gjorde henne så lycklig som han gjorde, hon älskade varje sekund i hans sällskap och tanken på att få gifta sig med honom var svindlande. Tänk - några månader tillbaka hade hon sett en sorglig framtid för sig, bortlovad till en mycket äldre man. Hon hade sett framför sig ett betydligt mer ensamt och kärlekslöst liv än vad hon gjorde nu. Han var så perfekt. Rolig, gullig, äventyrlig. Ingen dag var tråkig i hans sällskap. Sakta började hon också inse allt andra det innebar också att faktiskt gifta sig med Vrales kronprins. Tanken var galen, så långt ifrån allt annat hon tänkt sig.
Väl tillbaka vid slottet hann hon knappt av Kai innan tjänaren talade till dem och hon såg snabbt mellan honom och Aiden.
"Har hon fått barnet?" frågade hon förvånat.

Thessa mötte hans blick och försökte läsa av vad det var han funderade på. Han såg bekymrad ut, tyckte hon. Det var en lättnad att höra att han skulle komma tillbaka till henne och Aerwyn. Fastän hon visste att han skulle göra det ändå, men det gav mer kraft att faktiskt höra orden. Men så såg han sådär bekymrad ut igen.
Det knöt sig i magen av att höra att Ivor hade kommit med dåliga nyheter. Var det nu Rowan fått höra nyheterna, när de två hade talat ensamma härinne? Det blev inte bättre av att höra att det handlade om Erland och Sienna. En mindre panik infann sig hos Thessa. ”Skadad? Smedjan.. nerbrunnen? Hur?”, fick hon ur sig och kände hur hela hon blev stel. Och allt det här hade hänt medan Thessa hade fött barn. Och nu, kunde hon inte vara där för Sienna och Erland. Hon kunde inte lämna Aerwyn. Hon höjde en hand framför ansiktet och jämrade sig, höll tillbaka gråten. ”Jag måste göra någonting, Rowan.”, snyftade hon och tittade upp på Rowan igen. ”Det är inte rättvist.”

Det snurrade i huvudet på Aiden. Hade hans mamma alltså redan fött barnet? Mer tafatt såg han från tjänaren till Gwen. ”Vi måste gå dit.”, sa han och tog Gwens hand. Det skulle vara en fint tillfälle att få berätta om deras lyckade förlovning också, tänkte han och styrde stegen in i slottet.
Han ledde henne genom korridoren och upp till Rowan och Thessas våning. Med tanke på hur många tjänare som befann sig däromkring, så var det tydligt att kungaparet var i närheten. De kastade förväntade blickar på Aiden och Gwen. Det kändes som att de var väntade. Aiden gillade det inte riktigt. Det blev för mycket uppmärksamhet på honom.
Utanför dörren till deras sovrum knackade han och kände på handtaget så att dörren svängde inåt rummet. ”Mamma? Pappa?”, sa han och steg in. ”Åh, hej. Men mamma! Hon är ju jättefin!”, sa Aiden med ett stort leende så fort han fått syn på det lilla barnet i bädden som fortfarande låg och sov i sitt knyte.