Rollspelare & Wolfy prs

"Du är helt otrolig, Leah. Jävlar..." sade han lågt mot hennes läppar och drog sig undan för att granska henne noggrant. Han drog handen över ansiktet och log stort, kunde knappt tro det. "Jag är officiellt död och i typ himlen."

”Men sluta,” viskade hon genant mot hans läppar och ville helst krypa i gömman under täcket, kände sig så gott som naken i de små underkläderna. ”Så säger du bara.” Trots att hon inte egentligen borde tvivla på Jason så vågade hon inte tro att han menade det han sa, att han talade sanning.

"Säger jag så bara? Vad säger jag bara?" sade han och smekte hennes midja. Han tänkte inte låta henne komma undan så lätt, han ville verkligen att hon skulle inse hur vacker hon var. Hon behövde inte få enormt mycket skalle utan bara inse hur hon faktiskt såg ut.

Leah tyckte inte om att han inte gav sig, hon hade dåligt självförtroende och såg helt enkelt inte sig på samma sätt som han tycktes göra. Hon var dock glad över att han verkade tycka om henne, annars var han väldigt duktig på att skådespela. ”Du vet vad jag menar,” mumlade hon tyst och utan att möta hans blick.

"Nej. Jag vet inte alls och jag vill inte veta men låt bli att tvivla på mig." sade han och smekte hennes midja. Han suckade lågt och kysste länge hennes panna. Han avskydde att han inte bara kunde förbättra hennes självförtroende.

Leah fick dåligt samvete över att hon tvivlade på honom. Hon försökte gång på gång intala sig om att Jason inte var Damon, men hennes tidigare förhållande hade satt djupa spår i henne.
”Jag vill bara att du ska tycka om mig som den jag är.. inte försöka ändra på mig eller behandla mig som någon sorts leksak, som du kastar bort efter att du tröttnar,” kved hon tyst och såg ledsen ut.

Jason blev helt paff av det hon sa. Han visste inte alls vad han skulle säga, han kände sig hemsk som fått henne att tro att det var något han hade tänkt göra. Han skakade lite på huvudet och släppte henne.
"J- jag skulle al- Leah, förlåt mig så mycket om jag gjort något som fått dig att tro det. Du är det mest värdefulla jag har, jag vill bara ändra din dåliga självkänsla så du kan se det jag ser..." sade han och tyngdes ner av en stor skuld.

Precis som hon trott så ångrade hon sig att hon tagit på sig de här dumma underkläderna. Hade hon inte gjort det så hade de knappast haft den här diskussionen nu. Men hon hade ingen annan att skylla på än sig själv.
”Du har inte gjort någonting.” Att hon tvivlade på honom var i grunden inte hans fel, det var så många olika faktorer som spelade in i det hela. Hon satte sig upp på sängkanten och vände sig mot honom. ”Förlåt.” Göra honom besviken hade inte varit hennes mening. Hon reste sig sedan upp för att gå och klä på sig.

Jason reste sig snabbt upp och tog hennes hand. Han drog henne mot sig och kysste mjukt hennes knogar. Han ville inte att hon skulle be om ursäkt, hon hade ju inte gjort något fel.
"Du är, utan tvekan, det bästa som hänt mig." sade han ärligt och kysste mjukt hennes panna.

Hon blev tvungen att bita sig hårt i läppen för att hålla tillbaka tårarna, gråta behövde hon inte göra nu igen. Det var så typiskt henne att vara så känslig av sig. Då hon kände blodsmaken i munnen lutade hon pannan mot hans bröstkorg.
”Damon..” började hon långsamt, osäker på hur hon egentligen skulle fortsätta, ”försökte vid några tillfällen.. du vet.” Hon kunde inte fortsätta meningen men antingen så hade Jason förstått eller så hade han inte.