Allmänt rollspel! {HP}

haha awzum jue!
---
Rachel skakade fundersamt på huvudet.
"Alltså, det var ju sjukt hemskt och så, men det känns som det kommer hända mer. Inte för att jag vill det", tillade hon.

Cassandra suckade.
"Jag tror inte det. Jag menar, du blev mycket mer illa däran än vad jag blev där och isåfall hade det nog varit ditt namn som varit där", menade hon och försökte le även om det mest blev som en grimas.

Haha, tack. x)
~~

Fortsättning på flashback (haha..)

Scenen upplöstes och formades om på nytt. Nu satt hon på en stol i hennes fars kontor. Hon satt på sina händer, och dinglade med benen i luften. Hennes far stod med den mörkhyade mannen bakom dörren. De visste nog inte om det, men Adeleine kunde höra vartenda ord de sade.

"Jag vet inte om hon hörde profetian, Mr Winter! Jag kom nog dit precis när den hade tystnat isåfall. Det enda jag vet är att precis den profetian handlar om din dotter och sex andra barn. Vad som än händer i framtiden, så svävar din dotter i fara. Du kan inte ignorera det, Mr Winters!"

"Klart att jag inte kan! Men hur ska jag skydda henne från någonting jag inte vet något om?", snäste Adeleines far, något otrevligare än han egentligen hade menat.
"Förlåt", suckade han och drog händerna över ansiktet. "Det är bara det att..."

Den mörkhyade mannen suckade. "Jag vet.. Mörkret skulle ha dött med Voldemort.."

En melodisk röst avbröt de båda männen tvärt. Det var samma röst som hade sjungit profetian, och den ekade genom hela ministeriet.

"Döden kommer snart ikapp, och när det sker så blir hela trollkarlsvärlden svart. De försöker låta tryggheten hitta vår värld, men smärtan sticken offren likt ett svärd."

slut på flashback

Adeleine ryckte till och svalde hårt. Hon andades djupt och blinkade till. Hon förstod inte varför hennes minnen hade slagit till henne så hårt nu... Det var ju så längesedan, och hon hade slutat minnas strax efter händelsen. Känslorna bubblade upp inom henne, och hon kände för att springa iväg och spy. Men skräcken höll henne kvar där hon satt, och hon kunde inte röra på sig.

"Vad hände Adeleine?", frågade Damon. Det hade sett ut som att hon försvann från omvärlden och han blickade oroat mot henne.

Adeleines grepp om Ethans hand blev hårdare i några sekunder efter Damons fråga och han kramade om den.
"Vad är det Leine?" frågade han försiktigt.

Adeleines pupiller vidgades, och hon svalde hårt. "Flashback...", viskade hon långsamt. Hennes hår hade fallit över hennes ansikte när hon lutade sig framåt en aning, och hon drog undan det med hennes fria hand.
"Jag var på ministeriet när jag var sex, och hade precis hört profetian precis som Damon. En man hittade mig och förde mig till min pappa. Jag lyckades höra när de hade en privat konversation, och en röst ekade genom hela ministeriet.. Jag hade glömt bort det.." Adeleine lyckades inte inte få ur sig något för ett tag. Hennes minnen hade börjat hitta tillbaka till henne. Hon mindes hur en ministeriarbetare hade rensat hennes minnen från dagen. Hon fick inte minnas de farliga orden.. Adeleine såg på de andra igen.

"Döden kommer snart ikapp, och när det sker så blir hela trollkarlsvärlden svart. De försöker låta tryggheten hitta vår värld, men smärtan sticken offren likt ett svärd." Adeleine slöt ögonen. "När faran och Voldemort egentligen skulle vara ett minne blott, så framkallar hans undersåtar blodet, och trollkarlsvärlden mår sämre än det någonsin mått., viskade Adeleine yrt, och pressade sin hand mot pannan.

"Så du menar att hela trollkarlsvärlden hänger på oss? Härligt", muttrade Cassandra som för första gången på flera månader hade dragit på sig sin fasad igen. Hon var rädd över det som profetian sa men hon vägrade visa det för någon annan. Det fanns inget hon kunde göra åt hennes och de andras öde vilket gjorde henne förfärad då hon hade många gånger hört hur folk hade försökt att påverka profetior som bara förvärrade dem. Hon flyttade sig en bit bort från Anthony och lade sedan armarna i kors över bröstet.

Anthony rynkade på pannan mot Cassandra. Vad var det med henne? Hon betedde sig precis som hon hade gjort när de träffades för första gången, - och han gillade det inte. Han skakade suckandes på huvudet och såg på Adeleine. Hon såg yr ut, och han växlade en blick med Ethan.

Cassandra märkte att Anthony blev irriterad på hennes beteende men hon orkade inte bry sig. Hon var rädd för att han inte skulle gilla henne om hon visade sig svag. Att visa känslor hade alltid räknats som en negativ svaghet under hennes uppväxt och hon lärde sig i tidig ålder att stänga ute hennes känslor, och därför var det nästan naturligt att inte bry sig längre. Även fast hon nästan helt släppt barriären efter att ha träffat Anthony och de andra så använde hon ändå den i tillfällen som hon kände sig extra utsatt i. Hon ryckte nonchalant på axlarna åt honom och riktade sedan uppmärksamheten mot Adeleine som fortfarande inte hade verkat samla sig.

Anthony sneglade mot Cassandra med en besviken blick. Han hade trott att hon äntligen hade släppt sin barriär för gott. Det var iallafall det han hade känt när han lärt känna den vackra och omtänksamma tjejen under masken. Den här Cassandran var personen han nästan hade varit rädd för när de träffades. Han spände irriterat sina käkar och såg in i elden. Det var helt tyst i rummet, och han märkte i ögonvrån hur Adeleine rätade på sig, som om hon äntligen kände lugn inom sig.