Mördarleken HP style

Juste... jag är död...

Jag med... Fast jag läser ändå

Jag också, men det är kul att läsa

Jup.

Får jag vara med nästa gång?

OKAAAAAAJ!

Ska uppdatera mer nu sååååååååååå här är spec kapiteletetet som uppstod eftersom att Mördarna försökte mörda Holly >:3
ps: Döda är Emro, Wira, Alice, Amsterdam, och Elsa.


Jag gick in i duschrummet vid fotbollsplanen. Solen reflekterades i metallkorgarna de använt som måltavlor när de spelade quidditch. En svettdroppe rann ner för min panna, jag strök bort den med ärmen på min långärmade tröja. Supergurkan, min rumskamrat, gick förbi och nuddade mig nästan. Jag ryggade undan och stirrade ner i marken. Varje gång någon kollade på mig kändes det som om de såg rakt in i mig, såg min hemlighet.
Det finns ingen poäng i att ljuga, jag var livrädd. Jossi levde, jag var sedd.
Det var ju jag som avlossat skottet.
Oron fick mitt hjärta att bulta och den oskyldigt blåa himmelen och asplöven som rasslade i den svaga sommarbrisen gjorde inget bättre. Mitt bruna intetsägande hår blåste framför mitt ansikte, jag samlade upp det i en låg hästsvans i nacken. Länge hade jag haft det så kort att jag inte kunnat sätta upp det, men nu hade det äntligen vuxit ut. Jag snurrade en slinga som fallit ut ur tofsen mellan fingrarna, så fort jag kom hem skulle jag färga det igen. I flera år hade jag färgat det, för jag hatade hur det egentligen såg ut, blekbrunt, den där färgen som såg helt grå ut i belysningen de har på min skola. Solen hade blekt min mörkare färg under sommaren och det blekbruna började skina igenom. Med färgat hår stod jag ut från mängden, med färgat hår var JAG någon. Men just nu var det kanske bara bra, att jag inte syntes. Det var det som DE sa. Syns inte, gör inget dumt, och dra ingen uppmärksamhet till dig själv. Det hade jag lyckats rätt bra med. Första gången jag lyckats med något… Det började med Emro. Ja, det var jag, jag dränkte honom. Han kämpade knappt emot. Det var som om han accepterade sitt öde, det hade varit skrämmande enkelt. Jag hade alltid viljat göra det, och det var så de drog in mig.
Liten flicka som vill ha hämnd på elak pojke som förstört hennes liv. Liten flicka mördar elak pojke och upptäcker att hon är bra på det.
Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Emro hade förstört mig till den grad då jag kunde mörda, och inte känna skuld.
Det började med något så litet, men allt bara växte, och min kontroll försvann.
Och om det är något jag hatade så är det att förlora kontrollen.
Jag öppnade dörren till omklädningsrummet, flera personer var redan klara, bara Holly, Bella och Den Fabulösa var kvar. Tyst satte jag mig i ett hörn och lyssnade på de andra som skrattade högljutt och diskuterade matchen. Såklart hade Hollys lag vunnit.
”Det är ju det jag säger! Det gäller att skruva bollen!” sa Holly och skrattade högt. På huvudet hade hon en hög handduksturban.
”Aja, jag ska gå, jag vill inte missa lunchen!” sade Den fabulösa och gick ut med lätta steg.
Holly såg mot dörren och upptäckte mig i mitt hörn. Hon gick fram till mig.
”Men gumman… hur är det?” viskade hon, rösten full av empati. Jag kände mig nästan äcklad, som om hon faktiskt brydde sig. Det är fakta, ingen bryr sig om mig. Mina tankar började vandra mot kniven som låg i min byxficka. Bladet kändes kallt genom tyget. Hur gärna ville jag bara ta kniven och… jag blinkade bort tanken.
Jag hade förvandlats till en psykopat.
Bella stod avaktande på andra sidan rummet, nöjd med att låta Holly ta hand om mig. Paranoian slog till igen. Bella visste. Hon hade sett. Emro hade varit hennes vän, hon visste att han inte skulle tagit självmord. Jag kände svetten klistra fast tröjan mot min rygg, hjärtat bultade. Jag styrde inte min egen kropp. Jag högg med kniven mot Holly.
”Herregud!” skrek Bella och kastade sig mot Holly.
Holly landade på golvet med Bella över sig. Jag ställde mig upp, min hjärna verkade ha återvänt en sekund för sent.
”Vad tror du att du håller på med?!” Bella stirrade på mig med mörka ögon och ett hotande pekfinger hödjes mot mig. Hon drog upp Holly på fötter igen. Holly andades ryckigt, skräcken lyste i hennes ögon. Med svag röst mumlade hon något som inte gick att höra. Jag kände mig yr. Hur skulle jag förklara det här för det anonyma numret som gett mig chansen att krossa killen som förstört mig?
Då insåg jag plötsligt att jag kanske inte skulle få någon chans att förklara.
”Allt, jag ska fucking döda dig.” viskade Bella och rusade ut med Hollys arm runt sina axlar.
[/font]

OOOOOOOOO.

Men jag tänkte på en sak, mitt namn var med i kapitlet, fast jag är död.

OMG! DET BÄSTA, FREAKING, KAPITLET EVVAH!

Ja, du dog ju

(eller kommer åtminstånde dö)