Flygande giraffer!

Rachel skakade sakta på huvudet. "Han kysste mig men hann inget mer" mumlade hon och lutade sig trött mot honom. "Sen red jag ut hit". Hon tog sig långsamt upp och Herkules kom med Artemis.

David nickade och hörde de båda hästarna komma.
"Jag hoppas dock han inte klarar sig. Annars ska han sättas dit för barn och hustrumisshandel sen det han gjorde mot dig." sa han bestämt.

Rachel visste inte vad hon skulle säga utan bara nickade sakta och tog sig upp på Artemis. Hon ville inte vara orsaken till hans död, men hon ville inte att han skulle leva heller.
"Kom, nu rider vi hem" mumlade hon och började sakta rida mot slottet igen.

David tog sig upp på Herkules och kom efter. De red i sakta maklig takt och David satt i egna tankar, allt skulle bli mycket bättre om Martin dog.
"Skulle du ha något emot Martins fru som hovdam? Det skulle ge hennes familj en trygg framtid." sa han då Martin var så gott som död för honom och frun skulle vara mer än tacksam.

Rachel var i sina egna tankar med, hon var lugn men hoppades verkligen inte Martin var död nu. Hon ville inte ha mord på sitt samvete även om det varit i försvar.
"Nej, jag har inget emot det" mumlade hon sedan och såg snart slottet. Hon hoppade av hästen då de var framme och en annan stalldräng tog den och började leda in den. Rachel borstade av smuts från sin klänning och såg på David. "Vad ska vi göra nu? Är du upptagen med något?" undrade hon.

"Med tanke på vad som händer måste hon försörja sin familj." sa han och hoppade av Herkules och gav honom till en stalldräng.
"Nej, inget idag. Resten av gästerna anländer om två dagar." sa han och sträckte på sig.

Rachel nickade och tog Davids hand och började gå in. Hon kände sig glad vid tanken på att gästerna skulle komma, för bara någon dag efter det skulle de gifta sig. Hennes bröllopsklänning hade redan kommit även om ingen sett den föruton hon och Eleonora, samt sömmerskan. De ville att den skulle bli en överraskning. "Vad sägs om att vara i trädgården då? Eller i biblioteket?" undrade hon.

David flätade in sina fingrar i hennes och log.
"Trädgården, det är så fint väder." sa han och tog henne till en bänk, långt inne i trädgården där de var ensamma. Där föll han på knä framför henne och tog fram en ring i en ask.
"Rachel, vill du mota denna ring som ett tecken att du om några dagar vill bli min hustru?" sa han mjukt med ett leende.

Rachel log stort och följde med honom. Hon älskade den stora trädgården, hon hade brukat leka kurra gömma med David där när de var små och ibland blivit jagade av trädgårdsmästaren då de gått bland blommorna.
Hon satte sig på bänken och skulle just säga något då han tog fram ringen. Hon såg på honom en stund innan hon sprack upp i ett stort leende. "Självklart älskade" sa hon mjukt och tog emot ringen. "Den är vacker".

"Skönt." sa David och ställde sig upp samt kysste hennes panna.
"Hade blivit jobbigt att ställa in allt annars." sa han med ett flin men kramade om henne. Han var inte så bra då det blev för känslosamt, men det rådde inga tvivel på hans kärlek till henne.