(ORP) Hide, run, survive

Elsa:
"Va f*n? Varför pratar hon med sig själv?", säger jag högt, men tyst nog för att tjejen inte ska höra.

Olivia:
Jag skakar på huvudet, jag måste ha inbillat mig.
"Förlåt", mumlar jag när jag går tillbaka till dem andra, tar ett fast grepp om Marbelles hand.

Miyako:
Jag vill bara att någon ska förstå mig.
Den enda jag har haft en riktigt konversation med är min hund.
Tårar faller ner för mina kinder och jag fortsätter tyst sjunga när jag vaggande går framåt.

Marbelle
Jag kramar Olivias hand.

Olivia:
"Jag är så ledsen, hon verkade så verklig", säger jag och tittar på Marbelle. Hon är så vacker. Inte vacker som tjejeran i en modetidning, utan vackrare. Hennes blickar får en att smälta som en isglass en varm dag.

Marbelle
Jag rynkar pannan.
- Jag vet, det är okej. Du drack från bäcken va? Jag undrar om det är något med vattnet. Säger jag och stannar.
- Titta på mig. Jag ser på hennes ögon. Pupillen är utvigdad. Ja, något var det med vattnet. Jag sväljer paniken och ler lite darrigt mot henne.
- Det kan ha varit gift i vattnet. Vi får hålla koll på hur din kropp reagerar i några timmar nu. Jag säger inte det sista. Det om giftet jag har läst om, där första tecknet är hallucinationer. Det andra är förstorade pupiller, det tredje ruckningar runt ögonen. Sedan blir man oerhört trött, och sen... Jag vill inte ens tänka på vad som händer sen.

Olivia:
Jag slår handen för pannan.
"Herregud, vad trött jag är", utbrister jag, och svajar sen lätt till.
"Mm...", mumlar jag och tänker på bäcken. Vattnet hade varit kristallklart, nästan onaturligt klart.

Marbelle
Jag ser chockat på henne och svär tyst. Hon kommer dö, fan, hon kommer dö. Jag tar tag om hennes axlar och söker hennes blick.
- Olivia, lyssna. Du är förgiftad. Jag leder henne till ett träd vid sidan av vägen och ropar nästan panikslaget till de andra.
- Sitt, befaller jag och sätter ner henne vid trädet. Peta på mitt ben hela tiden. Säger jag och sätter mig på knä bredvid henne. Hon måste ha något att göra så hon inte somnar.

Olivia:
Nickar tyst, och sätter mig. Jag börjar försiktigt peta på Marbelles ben.
"Om... Om jag inte klarar detta", säger jag och sneglar på henne, "så fortsätt framåt. Försök ta er in i basen, och döda Smith. Annars.. Åk tillbaka till källaren och leta upp den där boken."

Marbelle
Jag skakar på huvudet.
- Du klarar dig. Säger jag bestämt. Känner du dig yr, eller har sämre synförmåga? Jag börjar dra av henne skinnjackan och öppnar upp blusen.
- Förlåt. Jag ler lite, men det ser mest sorgset ut. Du blir överhettad annars. Giftet liknar vatten förstår du, så kroppen reagerar inte förrän det har tagit sig ut i blodomloppet och upp till hjärnan. Det försämrar olika delar av den, och kroppen kan snart inte hålla dig sval längre. Säger jag med mekanisk röst. Får inte tänka nu.