Prs(Dragon Fantasy)

De kom in till tronsalen och Arnold lade Uriah på golvet. Han var blek och lite blodig i munnen. Arnold sprang runt under gudarnas troner medan de skällde på och förbannade honom. Tillslut hittade han den och tog ut den. Under Heras stol låg treudden.

Mina hade utan ett ord fallit på knä vid Uriahs sida och torkade hans blod med tröjärmen.
"Snälla, snälla." bad gon med tårar i ögonen och höll hans hand i sin.
Hon la inte märke till vad Arnold gjorde men det gjorde Poseidon, det var Hera som var boven.

Arnold försökte förklara att Hera var oskyldig, men ingen lyssnade. Alla var för upptagna med att bråka. Endast Apollon lyssnade. Han nickade åt Arnold och gick sedan med tunga steg fram till Mina och Uriah. Han sjönk ner på knä. Hela salen skakade av rörelsen. Han lade en hand över Uriahs hjärta men skakade på huvudet. "Vila i frid!" sa han. Sedan vände han sig mot Mina. "Han älskade dig hela tiden."

"Nej, nej." skrek Mina och hennes rop var så förtvivlat så full av sorg att gudarna tystnade något. Tårarna rann och hon vägrade att släppa taget om Uriah som hon höll om. Hans blod fläckade henne, men varför skulle hon bry sig.

Apollon skakade på huvudet och gick och satte sig vid sin tron utan fler ord. Arnold stod på andra sidan salen och kände sig inte alls särskilt hjältemodig över att ha hittat udden. Han hasade sig fram till sina vänner och sjönk ner på knä vid dem. "Vila i frid min vän!" mumlade han och dunkade till Uriah på axeln. Vad ingen av dem visste var att det där slaget på axeln hade fått något i Uriah att hålla sig kvar. Hans kropp började mycket sakta men säkert byggas upp igen inifrån. Det syntes dock inte.

"Nej, han är inte död, han får inte..." Mina skrek och höll hårt tag om honom, förnekade det som var sant, att han var död.
"Varför, varför." snyftade hon fram.

(Hoppar lite)

Tre dagar efter var Hera och Poseidon i krig. Samtidigt var det Uriahs begravning. Han fick en plats vid stranden och några av hans halvsyskon höll just på att gräva upp hans blivande grav. Själv låg Uriah i sjukstugan.

Mina satt vid honom, hans kropp låg under ett vitt skynke och han låg på en brits. Mina hade inte sagt ett ord sedan de var på Olympen och inte lämnat hans sida. Hon hade varken ätit eller gjort något annat vilket hade tärt på henne, gjort henne än mer mager men den bottenlösa svarta sorgen i hennes ögon var den värsta.
Både hennes mor och Uriahs far hade varit där, försökt trösta men inget de sa fick henne att må bättre.

Det var dags att gå Arnold och Mina hade fått 'äran' att gå bredvid sin döde vän. Apollon, Artemis, Nike och ett par gudar till var där, samt alla ungar från lägret. Uriahs brits lyftes upp och styrdes mot begravningsplatsen.

Det var första gången sedan de kom till lägret gon rörde sig från stolen. Arnold tog hennes hand, man var tvungen att hålla henne om midjan för att stödja henne då hennes ben knappt bar henne. De följde vid Uriah tyst. Minas förtvivlan hade bara byts till gränslös och bottendjup sorg.