PRS(Dragon Fantasy)

Nalel drog på sig ett par byxor och såg sedan efter Meira. Hon la sig i sängen igen och drog täcket över sig. Sakta men säkert kände hon sig inte tom igen...Hon kände sig...arg. Hon satte sig upp igen. Hon var arg, arg på hela världen, förbannad på San, varför skulle det vara såhär?!

Meira tog sig vidare och sen in till sig, att inte låtsas som det var något hade för henne blivit en tävling och nu var hon nära på att brista. När hon kom in till sig sjönk hon ner på sängen, darrandes för att inte gråta.

Nelel tog sin kudde och kastade den hårt i väggen. "Fan ta dig San" mumlade hon och sedan kom tårarna igen. Hon hatade verkligen det här.
Långsamt gick hon och hämtade sin kudde igen och gick återigen och la sig. Hon ville bara sova, hon hade ingen aptit och när Meira inte var där tänkte hon inte ens försöka äta. Strax somnade hon igen.

Natten började komma, Meira hade badat och krypit ner i sängen. Hon hade inte gråtit eller på annat sätt fått ut något, helst skulle hon vilja slå ihjäl någon igen.

Nalel sov tungt. Det var skönt att bara få sova och slippa allt. Men tillslut på morgonen var hon tvungen att vakna. Hon drog på sig de kläderna som täckte mest hud, och satte inte upp håret så hon kunde täcka sitt ansikte ifall hon ville. HOn ville inte gråta i publik.
Tillslut öppnade hon dörren och gick emot köket även om hon nog inte kunde äta.

Meira vaknade och klädde på sig, hon gick till Nalel men hon hade tydligen redan gått till köket. Så Meira gick dit, hon skulle få henne att äta och att må bättre.

Nalel satt nu i köket, hon hade satt sig ensam i ett hörn för att slippa prata med någon, och petade i en skål med gröt. Någon hade lagt i en extra stor klick sylt i den. Hon suckade och petade runt med det.

Meira kom tog en skål och satte sig vid henne, "God morgon." sa hon och såg sedan på henne, "Ät." sa hon mjukt till henne.

Nalel ryckte på axlarna. "Jag är inte särskilt hungrig" mumlade hon. De flesta i köket såg medlidsamt på henne, även om vissa blickar inte var lika vänliga. Men hon brydde sig nästan inte längre, hon ville bara ut och kasta kniv.

"Nej, jag vet att du inte känner dig så. Men du måste." sa Meira tålmodigt och såg på henne. "Annars tvingar jag i dig maten med våld." sa hon oresonligt till henne.