prs eragon

Minnena väller över mig och jag faller.

Jag hör en duns och vänder mig om. Det jag ser skrämmer mig. Anya ser fullkomligt bruten ut. Jag går till henne. Jag lägger armen om henne utan att tänka. Jag försöker trösta henne och ge henne styrka och stöd.
"Du måste inte klara allt själv. Jag är här. Det är ok. Det ordnar sig på något sätt. Du kan klara det Anya!"

"Jag är okej!" muttrar jag surt.

"Nej det är du inte. Men du är så stark att du inte låter dig brytas."
Det kan inte fortsätta såhär. Hon verkar - självklart efter allt som hänt henne - vara livrädd för att släppa någon inpå sig. Samtidigt tror jag att det är det hon skulle behöva. Stöd från en annan person. Det Sauron kunde ge henne. Han dog alldeles för tidigt.

"Bara så att du vet. Jag känner mig ganska bruten just nu!" muttrar jag.

"Jag vet. Det... Om jag bara... Jag vill verkligen hjälpa..."
Jag får en klump i halsen ochkänner att jag är nära att gråta om henne. Jag vill med hela mitt väsen hjälpa henne, men jag kan troligen inte. För första gången funderar jag på allvar att tvinga tillbaka Sauron till livet. Ansträngningen skulle döda både mig och Faor, och troligen allt levande inom en mils omkrets om inte mer. Ändå kanske det skulle fungera
Faor slår till mig hårt i ryggen med tassen.
"Våga inte försöka. Fundera inte ens på något sånt"

Jag reser mig upp och sopar av mig allt damm.

"Jag tror att det bästa är om vi fortsätter. Vi skulle rädda skogen och försöka stoppa Vanir."
Jag nickar åt Faor och börjar klättra upp på hans rygg. Det kommer kännas bättre för mig när vi gör något. Jag blir galen av att bara sitta här och prata om allt svårare saker med Anya.

"Vart ska vi?!"

"Leta reda på Vanir och rädda skogen... Orkar du?"