Narnia

Andrew och Wren går in då Sam ropar till sig dem. När de kommer in ser de föräldrarna till Wren och Johanna ligga på bäddarna och sova. Det var inte vad han förväntat sig att se, absolut inte.
"Hur kan de ha somnat? Det är inte ens sent", säger Andrew.

"De kanske var trötta?" säger Sam svävade utan att möta någon av dems blickar. "Sam?" sa Wren allvarligt och lät på pricken som mr Kirk att det nästan var underhållande, "Örter i teet, tyckte det behövde en drömlös sömn." sa Sam så.

Andrew sa inget, utan han funderade mer på vem det var Wren hade liknat så mycket när han använt den där ytterst allvarliga tonen. Efter en stund kände han igen den som Mr Kirkes. Men det var väl bara ett sammanträffande, antog Andrew.

"Drick." sa Sam till Wren som motvilligt gjorde det och föll snart i sömn. Sen var det bara hon och Andrew vakna, "Vad ska vi göra?" sa Sam oroligt till honom medans hon diskade Wrens mugg. "Det var nära idag att vi blev upptäckta." sa hon med skräck i ögonen, för det var vad hon hade vart, skräckslagen. "Och de kommer inte överleva." sa hon och såg på familjen, vad skulle hända Sam och Andrew då?

Andrew ville inte tänka på vad som skulle hända om bara några veckor från nu. Han ville inte se deras livlösa kroppar. Och vad skulle hända med dem då? Skulle de dö tillsammans med dem?
"Jag vet", var det enda han kunde få fram.

"Vi kanske kommer på något." sa Sam och hällde upp det sista av teet och gav en av de två muggarna till Andrew, "Vi borde sova." sa hon och mötte hans blick.

Andrew tog emot muggen med teet i och nickade.
"Ja, vi kommer nog antagligen grubbla i all evighet över det här annars", säger han. "God natt då", fortsätter han sedan innan han sveper teet så snabbt han kan och går sedan trött emot sin madrass som han delar med Wren.

"Precis." sa Sam och sveper även hon teet och hinner precis fram till den nu tomma madrassen innan hon faller i djup drömmlös sömn. Är den allt för djup? Sam börjar oroas, vad hade hon gjort? Hade hon blandat fel? Något stämde inte..

När Andrew vaknade var han utomhus. Och ovanför honom stod en kille med horn. Andrew spärrade genast upp ögonen och såg sig omkring. Bredvid honom låg Sam, som fortfarande sov. Och killen med hornen hade väldigt håriga ben.
"Du.. du är en satyr!" utbrast Andrew plötsligt. Satyren nickade, med ett leende.
"Du var snabb med att se igenom dimman, du. En son till Athena, kanske?", säger satyren fundersamt.

Sam vaknar av att Andrew pratar med någon, först låter det som långt borta och sen allt närmre. "Käften." mumlar hon surt till honom eftersom hon hade huvudvärk. Sedan slår hon upp ögonen, de var utomhus, de låg på en gräsatta och en märklig figur står över dem. "En faun? Är vi tillbaka?" säger hon snabbt och utan att tänka sig för som hon brukade göra, hade hon väntat några ögonblick hade hon märkt mycket små men ändå betydande skillnader på den här och på en faun.