We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas stryker handen över Nikkis rygg och försöker på bästa sätt att trösta honom. Han slår till sig själv i huvudet med sin fria hand för att försöka glömma detta ögonblick då han är ledsen/skärrad. "Jag måste verkligen hitta ett bättre sätt att försöka glömma saker på" säger han mest till sig själv och vaggar fram och tillbaka med Nikki.

Nikki drar ner tröjarmen och bestämmer sig för att stanna hos tom i stället, det var ju värt och se om det funkade.
"Förlåt det var inte meningen, du skall inte behöva trösta mig varje morgon" säger Nikki och drar sig ur omfamningen och tittade ner på täcket "jag löser det på annat sätt" sa han och såg på sina armar, han ville verkligen inte tynga Tom, han ville se honom skratta och le

Thomas rycker på axlarna och backar tillbaka till platsen han hade sovit på i sängen. "Det gör inget, du ska inte heller behöva gå med allt inom dig utan att gråta ut." säger han med ett tröstande leende.
När Nikki sedan säger att han löser det på annat sätt kollar han lite misstänksamt på honom. " Genom att dricka eller.." börjar han och ser sedan på vart Nikki kollar, "skär du dig?" säger han med låg röst fast inte anklagande. BAra frågande.

"Nej det är kanske sant men det betyder inte att du skall behöva höra allt" sa Nikki utan att se på Tom och tystnade sen, först funderade han på att förneka allt och säga att han brukade skriva dagbok eller något men Tom skulle ju ändå få reda på det förr eller senare
"Båda" svarade Nikki utan att se på Tom, han visste inte hur han skulle ta det

Thomas får först en liten bekymrad min och får sedan upp ett litet leende. "Ja då har ju jag inte dem sämsta riterna." säger han och undrade varför man skär sig egentligen. Han visste flera stycken som dricker för att glömma och han hör om folk som skär sig i depression men han har aldrig fattat riktigt varför.
"Vi får nog hitta på ett bättre sätt att bli av med dumma tankar och onda minnen" säger Tom och drar sin hand genom håret.

Nikki möter inte Thomas blick, vad skulle han säga? han hade nästan gjort det här i vöer ett år, det var bara Nathan som visste och hur mycket han än hade försökt hade han inte lyckas få Nikki att sluta.
"Jag vet inte om jag kan, de funkar för stunden" sa Nikki lågt och vänd sig bort från Tom, han skämdes för mycket för att möta hans blick. Nikki visste att de inte var de bästa lösningen men som sagt funkade det

Thomas sätter sig i skräddarställning oc vill inte röra Nikki just nu. Han har hört att man kunde bli ännu surare om man stör någon som är lecdsen, arg eller så.
"För stunden ja, men man får ju mer och mer skuldkänslor över vad man har gjort sedan" säger han och ler snett.
Tom suckar och kollar upp i taket.

Nikki visste inte vad han skulle säga, han brukad einte få skuldkänslor över det, utan snarare för att alla trodde att han mådde bra och han inte kunde berätta sanningen för dem.
"Förstår du nu varför jag inte är värd att gilla Tom" sa han lågt och la sig ner i sängen och stirrade upp i taket, det kändes som om ingen faktiskt älskade honom, hans mor var död, hans far reste jämt, Nathan bodde en bit bort och hade bara tid emd honom ibland, han väntade bara på att Tom skulle ge sig av, och skulle han göra det bvar det kanske bäst han gjorde det nu innan Nikki började gilla honom för mycket.
"Skall du lämna mig kan du väl göra det nu" sa han lågt

Thomas skakar kort på huvudet och ser oförstående på Nikki, varför skulle han lämna honom för. "Jag vill inte lämna dig, och om jag skulle göra det skulle jag absolut inte göra det nu" säger han och flyttar sig närmre Nikki fast utan att röra honom. "Och du är visst värd att gilla någon och du är värd min förälskelse. Men jag vill inte såra dig eller något"
Tom tar Nikkis hand och kramar om den försiktigt.

"Alla andra lämnar mig, jag ville bara vara säker på att du inte också skulle göra det" sa Nikki lågt och vände sig om och mötte Toms blick "hur skulle du kunna såra mig? det är ju jag som sårar dig i så fall" sa Nikki och strök honom över kinden