Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
scarhead
Lärare 
|
Skrivet av Luna 1: det är fint att få höra det, du kanske får en uggla senare. ♥Skrivet av scarhead: jag är så jävla fucking förvirrad och trött och irriterad av det här jag hade en PERFEKT chans att få veta det idag, men nej för då börjar min hjärna fucka upp allting och gör så jag känner mig nere. åh varför är han så fin? Jag finns om du vill förklara ytterligare  ♥ 
1 nov, 2012 22:31 |
|
Majis
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Jag inser att jag har ett stort problem, som äter upp mig inifrån. Det gör så ont att det känns som om det värker i hela kroppen, och jag blir alldeles yr (en symptom på ångest, jag är väl medveten om det  ). Jag kan inte släppa taget om saker i mitt förflutna, och det knycklar ihop mig som en teckning man är missnöjd med, en som man bara vill göra till en stor pappersboll och kasta i sopkorgen. Allting förföljer mig hela tiden. Allting som jag har byggt upp, hugger mitt förflutna i ryggen och försöker berätta för mig vilken misslyckad människa jag ”egentligen” är. Jag får känslan att vilja börja om på nytt. Jag är inte ledsen, för den här känslan är inte att känna sorg. Jag känner mig snarare utmattad, och uttömd på glädje, energi, motivation och optimism. Jag får inte ens söka hjälp, trots att det känns som om jag balanserar på en tunn lina, medan jag är tung som sten och knappt kan stå upprätt. Jag vet att glädje är någonting vi ofta kan välja oss till, men inte alltid. Det finns situationer (ofta återkommande) då det är helt omöjligt att bara ”rycka upp” sig. Jag vill inget mer än att vara glad, lycklig (och kunna föra andra lyckliga också!) och känna att jag räcker till (och få andra att känna att de också räcker til!), men det känns som en utopi för mig. Jag ville bara få sagt det Men... Vi har ju blivit vänner nu ju (hoppas jag ^^) och det är inte kul att läsa att du mår dålig, är glädjelös och så.... Kan inte komma på nåt bra att säga just nu, men... Uggla lite om det? Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M 1 nov, 2012 22:33 |
|
LucyMalfoy
Elev 
|
Jag sitter och gråter och har panik och hyperventilera. Inte världens bästa att göra det nu.
Jag lever mitt liv 402 meter i taget. 1 nov, 2012 22:33 |
Borttagen
|
Skrivet av LucyMalfoy: Jag sitter och gråter och har panik och hyperventilera. Inte världens bästa att göra det nu. Det gjorde jag också alldeles nyss, men det gick över när man verkligen har fått gråta. Jag vet att du är stark ♥ 1 nov, 2012 22:39 |
|
LucyMalfoy
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av LucyMalfoy: Jag sitter och gråter och har panik och hyperventilera. Inte världens bästa att göra det nu. Det gjorde jag också alldeles nyss, men det gick över när man verkligen har fått gråta. Jag vet att du är stark ♥ Jag är inte stark. Jag får ofta panik eller panikångest attacker på skolan eller ångest Jag lever mitt liv 402 meter i taget. 1 nov, 2012 22:42 |
|
Obliviate_
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Jag inser att jag har ett stort problem, som äter upp mig inifrån. Det gör så ont att det känns som om det värker i hela kroppen, och jag blir alldeles yr (en symptom på ångest, jag är väl medveten om det ). Jag kan inte släppa taget om saker i mitt förflutna, och det knycklar ihop mig som en teckning man är missnöjd med, en som man bara vill göra till en stor pappersboll och kasta i sopkorgen. Allting förföljer mig hela tiden. Allting som jag har byggt upp, hugger mitt förflutna i ryggen och försöker berätta för mig vilken misslyckad människa jag har blivit, för det är så jag upplever mig själv (jag vet att det låter som en stor kliché men någon mer exakt känsla kan jag inte komma på) Jag får känslan att vilja börja om på nytt. Jag är inte ledsen, för den här känslan är inte att känna sorg. Jag känner mig snarare utmattad, och uttömd på glädje, energi, motivation och optimism. Jag får inte ens söka hjälp, trots att det känns som om jag balanserar på en tunn lina, medan jag är tung som sten och knappt kan stå upprätt. Jag vet att glädje är någonting vi ofta kan välja oss till, men inte alltid. Det finns situationer (ofta återkommande) då det är helt omöjligt att bara ”rycka upp” sig. Jag vill inget mer än att vara glad, lycklig (och kunna föra andra lyckliga också!) och känna att jag räcker till (och få andra att känna att de också räcker til!), men det känns som en utopi för mig (om du känner likadant behöver det inte alls betyda att det är en utopi för dig!!!) Jag ville bara få sagt det Btw: Jag avskyr verkligen att dela med mig av sånt här, ifall att det ger någonting annan en tyngd på sig, men ibland är det som om man helt enkelt känner att man måste. Jag vet hur det är, I really do. Har oxå haft svårt o släppa det förflutna, och den där inre monologen om hur jävla värdelös man är sitter rätt hårt fast den med. Oftast vill man inte snacka med andra heller, då man blivit sviken av många människor. Man bär hellre på det själv i slutändan än o dela med sig av det. Tyvärr går det inte alltid  Men ja, försök snacka med nån. Du kan uggla mig om du vill, även om vi inte känner varandra. Annars försök med en vän eller typ.. en katt?  Nej men vad som helst. Ångesten lättar oftast om man får prata lite, även om man inte allt som tynger en.1 nov, 2012 22:44 |
|
Borttagen
|
Det är absolut inget måste att läsa, än mindre att svara. Ville bara skriva av mig.
Finns folk som säger såhär till mig: "Du ler och skrattar hela tiden. Är du aldrig ledsen, arg och sårad?" Svar: Jo, det är klart att jag är ledsen och arg ibland. Nästan hela tiden, faktiskt. Mina förälrar, kusiner, morföräldrar o.s.v föredrar min bror. Till mig säger de "Hej" och till honom "HEJ JAKOB! HUR MÅR DU? GÅR DET BRA I SKOLAN?" Det gör så att mitt självförtroende sjunker ytterligare, usch. Jag har tidigare varit,relativt nöjd med mig själv... Men nu när jag ser min spegelbild blir reaktionen att snabbt gå undan för att inte behöva se hur ful jag är. Jag är inte alls nöjd med mig själv. Jag skriver, dansar och sjunger dåligt. Jag skriver dåliga foruminlägg, är inte trevlig, jag kan verkligen inte vara nöjd med mig själv. Det hjälper naturligtvis inte att alla tjejer i klassen är jättesmala, har perfekt hy, dansar jättebra och sjunger jättevackert. Dessutom skryter de om det för mig... Hatar mitt liv 1 nov, 2012 22:48 |
|
LucyMalfoy
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Jag inser att jag har ett stort problem, som äter upp mig inifrån. Det gör så ont att det känns som om det värker i hela kroppen, och jag blir alldeles yr (en symptom på ångest, jag är väl medveten om det ). Jag kan inte släppa taget om saker i mitt förflutna, och det knycklar ihop mig som en teckning man är missnöjd med, en som man bara vill göra till en stor pappersboll och kasta i sopkorgen. Allting förföljer mig hela tiden. Allting som jag har byggt upp, hugger mitt förflutna i ryggen och försöker berätta för mig vilken misslyckad människa jag har blivit, för det är så jag upplever mig själv (jag vet att det låter som en stor kliché men någon mer exakt känsla kan jag inte komma på) Jag får känslan att vilja börja om på nytt. Jag är inte ledsen, för den här känslan är inte att känna sorg. Jag känner mig snarare utmattad, och uttömd på glädje, energi, motivation och optimism. Jag får inte ens söka hjälp, trots att det känns som om jag balanserar på en tunn lina, medan jag är tung som sten och knappt kan stå upprätt. Jag vet att glädje är någonting vi ofta kan välja oss till, men inte alltid. Det finns situationer (ofta återkommande) då det är helt omöjligt att bara ”rycka upp” sig. Jag vill inget mer än att vara glad, lycklig (och kunna föra andra lyckliga också!) och känna att jag räcker till (och få andra att känna att de också räcker til!), men det känns som en utopi för mig (om du känner likadant behöver det inte alls betyda att det är en utopi för dig!!!) Jag ville bara få sagt det Btw: Jag avskyr verkligen att dela med mig av sånt här, ifall att det ger någonting annan en tyngd på sig, men ibland är det som om man helt enkelt känner att man måste. Ni är helt underbara här på Mugglis. Jag vet hur du känner dig för jag känner samma sak Jag lever mitt liv 402 meter i taget. 1 nov, 2012 22:48 |
|
Luna 1
Elev 
|
Skrivet av scarhead: Skrivet av Luna 1: det är fint att få höra det, du kanske får en uggla senare. ♥ Skrivet av scarhead: jag är så jävla fucking förvirrad och trött och irriterad av det här jag hade en PERFEKT chans att få veta det idag, men nej för då börjar min hjärna fucka upp allting och gör så jag känner mig nere. åh varför är han så fin? Jag finns om du vill förklara ytterligare ♥ Tveka inte en sekund om du känner för det ♥ 
Tumblr.
1 nov, 2012 22:51 |
|
Borttagen
|
LucyMalfoy:
Du har fel angående det där. Det finns en väldigt bra förklaring på återkommande panikångest och varför vi får dem. Du är allt annat än svag! Det är blir tyvärr en ganska opersonlig förklaring: (detta brukar användas inom modern psykologi) Personligheten är "uppdelad" i tre, kan man säga. Superegot (samvete, handlingar efter tanke) Jaget (det omedvetna) Detet (styr saker vi inte kan kontrollera, som hunger osv). Sen så har ens personlighet olika försvarsmekanismer som vill skydda kroppen mot ångest. När man får grov ångest så brukar man säga att jaget har en konflikt med överjaget, då de undermedvetna tankarna plötsligt blir medvetna, och kroppen aktivt kommer jobba med försvarsmekanismerna för att motverka detta. Det blir en väldigt intensiv konflikt mellan vad ditt "undermedvetna" säger och vad du säger. T.ex mitt undermedvetna säger att jag inte vill leva, medan mitt superego säger: "DET SKA DU VISST!" Klarar du av detta återkommande gånger visar allting på att du är stark, och inte svag! Det visar helt enkelt på att du omedvetet gör allt för att orka med det som tynger! ENORM KRAM! 1 nov, 2012 22:51 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen