Skriva av sig-tråden

Tack. Jag ska det om jag orkar. Kintsugi tack. ♥♥♥♥



Tack. Ska fösöka

LucyMalfoy bra

hyperion
Jag vet att det vore rätt, men samtidigt känns det så fel ... hon skulle nog aldrig se mig i ögonen igen efter det. Och ja, jag antar att du förstår

Om du fasar för hennes liv vet du innerst inne vad som är det rätta. Hur är hennes familj?

Ja ... det är sant...
Hennes familj vet jag inte så mycket om, jag har inte varit hemma hos henne så många gånger. Vi träffas mest i skolan och på andra ställen, och hemma hos mig.
Men hennes pappa är typ en känd golfplans planerare, han reser mycket, och han och min kompis bråkar ofta. Hon har en storebror och en storasyster.. hennes mamma vet jag inget om... :s men alltså, jag tror inte att någon av dem hade förväntat sig att min kompis skulle kunna må så dåligt, jag menar, utåt spelar hon som om hon var glad jämt.

jag är så jävla fucking förvirrad och trött och irriterad av det här
jag hade en PERFEKT chans att få veta det idag, men nej för då börjar min hjärna fucka upp allting och gör så jag känner mig nere. åh varför är han så fin?

Ginny00:

Alla har svackor ibland, och just nu lever du i de jobbigaste åren i ditt liv (Jag vet eftersom att jag är i dem nu, fast det är väll individuellt också antar jag c . Tänk på att innan andra ska ge dig komplimanger måst du göra det. Tyck om dig själv och lita inte på andras "omdömen", eftersom att det är din åsikt om dig själv som faktiskt räknas i längden.

Jag måste också säga att jag avgudar ditt hår. IT'S FRIGGIN AMAZING WOMAN! (slå inte bort komplimangen, då kommer jag att hemsöka dig n och viska det i ditt öra när du sover tills du tar det åt dig O.O)

Okej. Jag ska inte slå bort komplimangen. xD Tack.

Jag finns om du vill förklara ytterligare ♥

Jag inser att jag har ett stort problem, som äter upp mig inifrån. Det gör så ont att det känns som om det värker i hela kroppen, och jag blir alldeles yr (en symptom på ångest, jag är väl medveten om det ). Jag kan inte släppa taget om saker i mitt förflutna, och det knycklar ihop mig som en teckning man är missnöjd med, en som man bara vill göra till en stor pappersboll och kasta i sopkorgen. Allting förföljer mig hela tiden. Allting som jag har byggt upp, hugger mitt förflutna i ryggen och försöker berätta för mig vilken misslyckad människa jag har blivit, för det är så jag upplever mig själv (jag vet att det låter som en stor kliché men någon mer exakt känsla kan jag inte komma på) Jag får känslan att vilja börja om på nytt. Jag är inte ledsen, för den här känslan är inte att känna sorg. Jag känner mig snarare utmattad, och uttömd på glädje, energi, motivation och optimism. Jag får inte ens söka hjälp, trots att det känns som om jag balanserar på en tunn lina, medan jag är tung som sten och knappt kan stå upprätt. Jag vet att glädje är någonting vi ofta kan välja oss till, men inte alltid. Det finns situationer (ofta återkommande) då det är helt omöjligt att bara ”rycka upp” sig. Jag vill inget mer än att vara glad, lycklig (och kunna föra andra lyckliga också!) och känna att jag räcker till (och få andra att känna att de också räcker til!), men det känns som en utopi för mig (om du känner likadant behöver det inte alls betyda att det är en utopi för dig!!!) Jag ville bara få sagt det

Btw: Jag avskyr verkligen att dela med mig av sånt här, ifall att det ger någonting annan en tyngd på sig, men ibland är det som om man helt enkelt känner att man måste. Ni är helt underbara här på Mugglis.