Skriva av sig-tråden

tack

okej men nu är jag typ de

förlåt de va inte meningen att de skulle gå så långt, är du sur på mig?

nej

bra

Idag spelade vi innebandy på idrotten.
Jag fick bandybollen på ena nyckelbenet, och det blev ett rött märke. Ingen kom fram. Och när Ebba ramlade och slog i handen kom alla fram och typ: "Men åh Ebba, gick det bra?", "Slog du i hårt?"...
Det är inte utan att man känner sig lite dissad, haha

jag vill vist träffa dig vi är ju bästisar

förtår verkligen hur du känner♥ händer mig ofta och det är aldrig kul

det är okej

Jag och A har gått i samma klass sen förskolan. När vi började sjuan och fick en ny klass började A vara mer med tjejerna från den andra skolan eftersom hon redan kände fyra av dom. Jag hade dock 3 andra kompisar då så det gjorde inte så mycket. Efter några månader började A vara med oss igen och i början av vårterminen så började jag också lära känna de andra tjejerna i klassen. Vi blev kompisar. I åttan kom jag ännu närmre de, firade födelsedagar och sms:ade. Umgicks dock aldrig med någon av dom (undantag från A) på fritiden om det inte var hela "gänget" som gjorde någonting. De är nu mina närmsta vänner, jag tycker om dom jättemycket.
Men jag har fortfarande aldrig tagit mig mod till att fråga någon av dom om vi ska göra något efter skolan. Jag brukar dock umgås med A, men eftersom hon tränar och är upptagen rätt ofta samt inte kan vara med någon på kvällen (???) så blir det inte så ofta. Detta gör att jag väldigt ofta känner mig ensamen. Är oftast bara hemma och sitter själv framför datorn. Jag vill inte det här. Jag hatar att det inte är som när man var liten och bara frågade "Kan jag vara med dig idag? )))" närsomhelst. 1. Är rädd att om jag frågar någon av dom så skulle hen ge mig ett slingrande svar typ "alltså näe, jag kan inte..." t.ex. 2. Om det skulle gå så är jag rädd att vi inte skulle ha något att göra och det skulle bli jättestelt och tråkigt och jag skulle ha jättemycket ångest. Åh. Hatar att känna mig ensamen.

Sen en till grej. Jag räknar A som min närmaste vän eftersom vi känt varandra längst samt hon vet mest om mig (dock inte så mycket...........) men det känns verkligen inte som hon tycker detsamma. För något år sen brukade hon ringa och prata i telefon då och då, det händer aldrig nuförtiden. Däremot så hör jag hela tiden alla andra av våra kompisar pratar i telefon med henne hela tiden. Citat från något födelsedagsfirande när hon inte var med, by someone - "jag pratar nästan aldrig i telefon, förutom med A. Hon brukar alltid ringa, men det är lite mysigt!!" Och de andra höll med. Jag ba *stoneface* fast egentligen blev jag jätteledsen. I somras så hade dessutom en kille i våran klass sagt att han gillade henne och då hade hon sagt det till två av oss för "han sa att jag inte fick säga till någon förutom dom pga. han litar på dom" jag nickade men kände mest JAHA, SO WHAT?! Liksom, jag har inte 10000 andra kompisar att skvallra det för???!! Så mycket för den vänskapen......

Eh, förlåt för osammanhängande, ni behöver verkligen inte läsa eller bry er, ville mest bara skriva av mig lite...