Voldemorts dotter och fången från Azkaban

haha ja det var en väldigt jobbig proces therese91! jag skriver så fort jag kan men det kommer en massa folk och skriver en massa saker hela tiden!! Känn er träffade

vad menade du med känn er träffade? :? (efterbliven )

hufflepuff står typ för vänskap och lojalitet lr hur?

Nä jag vet inte vad du pratar om
Jag måste läsa klart det första kapittlet först

Japp vänskap och lojalitet det är vi det

jag ska läsa snart! värkar spännande!

^det är det oxå

här kommer nästa kapitel jag hoppas ni gillar det

Kapitel 17: Det var jag som hjälpte honom

”Jag och Blaise hade riktigt roligt och du bör kanske kolla så att alla du känner lever. Men tryck på knappen nu.”

Jag såg Sirius stå bland skuggorna, de andra tre såg på honom med rädsla.
”Expelliarmus.” kraxade han och våra stavar flög ur händerna på oss och han fångade dem och jag såg på honom. Jag var inte riktigt säker på vad som skulle hända. Han tog ett steg närmare Harry och jag betraktade spänt hela scenen.
”Jag trodde väll att du skulle komma och hjälpa din vän. Din far skulle gjort samma sak för mig. Modigt av dig att inte springa efter hjälp hos någon lärare. Det är jag tacksam för, det gör allting mycket lättare…” sa Sirius och såg på sin gudson. Harry tog ett steg mot Black men Ron och Hermione tog tag i honom.
”Nej Harry!” sa Hermione förskräckt och jag försökte överväga vem som behövde min hjälp mest, mina klasskamrater eller fången från Azkaban.
”Om du vill döda Harry måste du döda oss också!” sa Ron modigt till Sirius och jag såg på honom, han såg ut att ha fruktansvärt ont men ändå tänkte han försvara sin vän.
”Lägg dig ner.” svarade Sirius honom. ”Annars skadar du ditt ben ännu mer.”
Jag mötte snabbt Sirius blick och jag visste precis vart jag hade honom, han tänkte inte skada oss och jag kunde andas ut lite. Jag hade haft rätt. Ron såg trotsigt på Sirius.
”Hörde du vad jag sa?” upprepade han med svag röst och fick ta tag i Harry för att inte ramla omkull.” Du måste döda oss alla fyra!”
”Det ska bara bli ett mord här i kväll”, sa Sirius och grinade brett och jag förstod honom.
”Vad menar du med det?” spottade Harry fram och han försökte skaka av sig de andra två. ”det bekymrade dig ju inte förra gången när du slaktade alla de där mugglarna för att komma åt Pettigrew…Vad är det med dig? har Azkaban gjort dig blödig?”
”Harry det är inte som du tror.” sa jag men Hermione överröstade mig
”Harry, tig!” sa hon bedjande
”HAN DÖDADE MINA FÖRÄLDRAR!” vrålade Harry och slet sig loss från Hermione och Ron och hoppade på Black. Jag stod som förstelnad. Vad händer? Sirius blev lika förvånad som jag och Harry fick in ett slag i huvudet på honom och de tumlade in i väggen. Harry vred om Sirius hand som höll i stavarna och de föll till golvet. Jag tog upp min och det kändes genast mycket bättre. Harry fortsatte slå Sirius där han kom åt. Sirius lediga hand fördes till Harrys strupe…
”Nej” väste han. ”Jag har väntat för länge…”
Sirius klämde åt hårdare runt Harrys strupe och jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag höjde staven men han aldrig göra något innan Ron slängde sig över Sirius trollstavs arm och Hermione gav honom en spark och han släppte Harry. Vad hände med alla, de beter sig som barbarer. Harry bröt sig loss och såg sin stav ligga på golvet och böjde sig mot den men Krumben hoppade på honom, han begravde klorna i Harrys arm och Harry försökte skaka av honom. Tillslut puttade han bort honom och gav han en spark.
”Flytta på er!” ropade Harry och Hermione och Ron behövde inte höra det två gånger. Hermione blödde från läppen och hon tog upp hennes och Rons stav och hjälpte Ron till himmelssängen och satte honom ner. Han såg blek ut och höll om det brutna benet. Jag såg på Sirius som låg utsträckt på golvet. Harry riktade sin stav mot hans bröst
”Tänker du döda mig Harry?” viskade Sirius och jag såg oroligt på Harry. Jag ville inte göra något, jag hoppades att Harry skulle inse själv. Men det hoppet bleknade för varje sekund som gick.
”Du dödade mina föräldrar!” svarade Harry och jag hörde en lätt skälvning på rösten, men han riktade fortfarande staven stadigt mot Sirius bröst.
”Det förnekar jag inte.” sa Sirius tyst. ”Men om du kände till hela historien…”
”Hela historien?” upprepade Harry argt. ”Du förrådde dem till Voldemort, det är allt jag behöver veta.” Sa han och stirrade argt på Black.
”Du måste lyssna på mig.” svarade han och jag hörde bedjandet i hans röst. Hermione och Ron såg på honom och sedan på mig, jag försökte besluta mig för vad jag skulle göra. Jag såg på Harry och Sirius, och Sirius fortsatte. ”Du kommer ångra dig om du inte gör det…Du förstår inte…”
”Jag förstår betydligt bättre än du tror,” sa Harry och darrade ännu mer på rösten. ”Du hörde henne aldrig, eller hur? Min mamma som försökte hindra Voldemort från att döda mig…och det var på grund av dig…det är du som bär skulden…”
Harry höjde staven och jag visste inte vad han skulle göra. Jag ställde mig snabbt mellan honom och Sirius.
”Om du vill döda honom får du först ta dig förbi mig.” det var samma ord jag sagt till Hermione några veckor tidigare. De andra såg på mig.
”Står du på hans sida?” sa Hermione och jag förstod hur det måste se ut för henne, hon måste tro att jag hjälper Sirius för att få pappa tillbaka.
”FLYTTA PÅ DIG CARA, NU!” skrek Harry på mig
”Nej!” var allt jag svarade honom
”Nej?” Harry såg argt på mig ”I så fall dödar jag dig med.”
”Du ska inte döda någon. Harry lyssna på honom!” sa jag bedjande till honom.
”Han dödade mina föräldrar! Det vet du med! Varför försvarar du honom?” Harrys ögon sköt blixtar och Hermione och Ron såg argt på mig.
”Nej han dödade inte dina föräldrar, och jag försvarar honom för att jag vet hela historien! Så om du vill döda honom för du först ta dig förbi mig!” morrade jag åt honom, Harry var på väg att svara när vi hörde steg från nedervåningen
”VI ÄR HÄR UPPE!” skrek Hermione plötsligt. ”SIRIUS BLACK ÄR HÄR…KOM FORT!”
Harry höjde staven mot mig och jag mötte utmanande hans blick. Jag hörde stegen komma närmare och såg Lupin komma in genom dörren. Jag förstod vad han tänkte göra
”Expelliarmus!” jag parerade trollformeln och såg sedan hur de andras stavar flög ur deras händer. Lupin såg på mig och när han tog ett steg mot Sirius höjde jag staven. Det spelade ingen roll vad de sa. Jag tänkte inte låta Sirius åka fast, inte innan Harry fått veta sanningen! Lupin stannade och mötte min blick men sänkte inte sin stav, han vände sig sedan mot Sirius
”Vart är han, Sirius?”
Jag såg på min lärare och sänkte staven, han hade listat ut det, men de andra tre såg ut som frågetecken. Sirius såg uttryckslöst på Remus och lyfte långsamt handen och pekade på Ron och jag följde hans blick och Ron såg helt förvirrad ut.
”Men då förstår jag inte…” mumlade Lupin och stirrade på Sirius, det såg ut som om han försökte läsa hans tankar. ”Varför har han inte gett sig till känna förrän nu? Såvida inte…” Lupins ögon vidgades och jag förstod att det gick upp för honom hur det låg till. ”Såvida det inte var han…Såvida ni inte bytte…utan att tala om det för mig?”
Sirius som inte tagit sin blick från Remus nickade långsamt och jag såg på de båda herrarna.
”Professor Lupin,” avbröt Harry med hög röst. ”vad…?”
Harry han aldrig avsluta meningen innan Lupin hade sänkt sin stav och jag min. jag flyttade mig så han kunde gå fram till sin vän. Han drog upp honom på fötter och omfamnade Sirius och jag såg en lycka sprida sig över de båda männen. Jag undrar om det är något mellan dem som jag inte vem om?
”DET KAN INTE VARA SANT!” skrek Hermione och jag hoppade till, Lupin släppte sin vän och vände sig om mot henne. Hermione stod nu upp.
”Ni…ni…”
”Hermione…”
”…ni och han!”
”Hermione, lugna dig.”
”Jag avslöjade det inte för nån!” skrek Hermione och jag förstod vad hon syftade på. ”Jag har hållit tyst med det för er skull!”
”Hermione, snälla du, lyssna på mig!” ropade Lupin. ”Jag kan förklara…”
”Jag litade på dig!” tjöt Harry och jag vände mig om och såg på honom. ”Och hela tiden var du hans vän!”
”Du har fel!” svarade Lupin. ”Jag har inte varit Sirius vän på tolv år, men jag är det nu…Låt mig förklara…”
Jag såg på vår professor lika så gjorde Sirius.
”Nej!” skrek Hermione. ”Harry lite inte på honom, det var han som hjälpte Black in i slottet. Han önskar se dig död…Han är en varulv.”
Det blev dödstyst i rummet och jag mötte oroligt Lupins blick, som såg lugnt på mig och jag gav honom ett uppmuntrande leende och han tog ett andetag och såg på de andra.
”Den här gången lever du inte upp till din vanliga standard, Hermione. Du har tyvärr bara rätt i en sak av tre. Jag hjälpte inte Sirius att komma in i slottet och jag önskar verkligen inte se Harry död…Men jag förnekar inte att jag är en varulv.”
Ron gjorde ett tappert försök att resa sig upp från sängen men föll tillbaka av smärtan och Lupin tog några steg mot honom.
”Kom inte nära mig, varulv!”
flämtade han och jag såg sorgen i Lupins ansikte. Måste mina vänner vara så okänsliga.
”Jag antog att du listade ut det samtidigt som Cara?” frågade Lupin
”Visste du Cara?” mina vänner stirrade på mig.
”Ja jag visste.” var allt jag kunde svara dem.
”Jag har aldrig mött klyftigare häxor i eran ålder.” sa Remus och såg på oss.
”Jag är inte särskild klyftig. Om jag hade varit klyftigare hade jag berättat vem ni var.” snäste Hermione.
”Men det vet redan. Åtminstone lärarna.”
”Anställde Dumbledore dig trots att han visste att ni var en varulv?” utbrast Ron. ”Är han galen?”
Jag såg på Lupin som suckade och sedan på Sirius som slog sig ner på sängen med ena handen över ansiktet. Jag satte mig bredvid honom och klappade honom på axeln. Jag förstod hur han kände sig.
”Det var flera av lärarna som tyckte det.” sade Lupin och jag såg på honom och log olyckligt. ”Han fick anstränga sig för att övertyga de andra lärarna att man kan lite på mig…”
”OCH HAN HADE FEL!” vrålade Harry och jag såg på honom. ”DU HAR HJLPT HONOM HELA TIDEN!”
Harry pekade på Sirius, men Lupin han aldrig svara.
”Nej Harry det gjorde han inte. Men jag hjälpte Sirius.” sa jag och det blev tyst i rummet.
”Du gjorde vad, Cara?” sa Ron och försökte flytts sig så långt bort från oss.
”Jag hjälpte Sirius att hitta Scabbers idag.” svarade jag lugnt och Lupin såg undrande på mig.
”Och du ska vara min vän!” spottade Harry fram.
”Jag är din vän och jag tänker se till att du får höra sanningen! Så kan du lyssna på mig?” jag såg frågande på Harry som nickade svagt.
”Jag kan bara berätta min del av berättelsen, resten får de här två fylla i!” Jag såg på Sirius och Remus, som nickade. ”Ni vet att jag hela året har sagt att jag tycker det är något som inte stämmer med hela historien och jag var fast besluten att ta reda på vad! Ni minns i julas när jag ramlade av kvasten?” mina vänner nickade. ”Jag såg Sirius i skogen eller snarare den svarta hunden som vi såg förut. Jag var tvungen att se vart den tog vägen, så jag gick in i skogen och hittade hunden. Jag visste inte att det var Sirius då, men jag måste medge att han hade de sorgsnaste ögonen jag någonsin sätt. Jag lämnade honom i skogen och tänkte inte mer på det. och så när Sirius bröt sig in i vår sovsal var jag nere i uppehållsrummet när han kom springande och jag mötte hans blick och kände igen ögonen! Jag hade sätt dem förut och när jag satt på mitt rum slog det mig, det var samma ögon som hunden haft. Så dagen där på gick jag in i skogen och letade upp honom…”
”Gick du in i en skog där du visste att Sirius Black var? Mördaren Sirius Black?” sa Ron som om jag vore galen och ja vem vet jag kanske är.
”Ja det gjorde jag Ron. Jag hade redan träffat honom två gånger och han hade inte ens höjt ett finger mot mig så jag trodde på mig själv och sa att han var oskyldig. Jag tyckte inte att det kändes som att han skulle förråda Harry föräldrar efter tio år. Jag mötte honom i skogen och han berättade hur det låg till och jag lovade att hjälpa honom. Han ville inte döda dig Harry, han var på jakt efter en annan trollkarl, Peter Pettigrew. Och jag lovade som sagt att hjälpa honom, jag visste först inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen aning om hur jag skulle få tag i Pettigrew, men så hörde jag hur Hagrid pratade med Ron och jag gick för att berätta det för Sirius så han skulle kunna avsluta det han påbörjat. Och det var de han gjorde när han förde hit oss. Han var på väg att avsluta alltihop, men han ville att du skulle få veta först. Men vad jag är intresserad av är hur du hittade hit Måntand?” sa jag och log mot Remus, han såg bara på mig först innan reagerade inte heller gjorde Harry.
”Du är då en enastående, galen och alldeles speciell häxa Cara. Du letade upp en dömd och förrymd mördare, du var säker på att han var oskyldig, du lovade att hjälpa honom, du listade ut att jag var varulv och du listade till och med ut våra smeknamn.” sa professorn till mig och jag nickade.
De andra studerade oss. Harry och Hermione hade backat en bit från mig och såg nu på mig med förvirring i blicken.
”Jag antar att jag får fortsätta härifrån Cara.” sa Lupin och mina vänner vände sina ilskna blickar mot honom, och jag kände en hand på min axel och vände mig om och mötte Sirius gråa ögon, han log mot mig och jag kunde inte annat än att återgälda hans leende. Lupin gav tillbaka stavarna till de andra tre och stoppade ner sin egen i bältet och jag följde hans exempel.
”Nu är ni beväpnade och inte vi. Kan ni lyssna på mig nu?” sa han
”Om ni inte har hjälpte honom” sa Harry med en ursinnig blick på Black, ”Hur visste ni då att han var här?”
”Karta”, sade Lupin. ”Marodörkartan. Jag satt på mitt kontor och undersökte den…”
”Vet ni hur den fungerar?” frågade Harry misstänksamt
”Självfallet vet jag hur den fungerade.” sa Lupin och viftade otåligt med handen. ”Jag var med och ritade den. Precis som Cara listade ut så är jag Måntand. Det var mina vänners smeknamn på mig i skolan.”
”Ni var med och ritade den…” sa Harry förvirrat
”det väsentliga är att jag satt och studerade den just i kväll, eftersom jag hade en misstanke att ni skulle försöka smyga ut ur slottet för att hälsa på Hagrid innan hans hippogriff blev avrättad. Och jag hade rätt eller hur?”
Lupin började gå över golvet medan han iakttog oss, jag lutade mig mot en av sängstolparna och betraktade honom och Sirius som satt bredvid mig.
”Du kunde ju tänkas ha på dig din pappas gamla osynlighetsmantel, Harry…
”Hur kan ni veta nåt om den?” frågade Harry misstänksamt och jag bara skakade på huvudet och mitt hår föll ner över ögonen. Sirius såg på mig och kunde inte låta bli att pressa fram ett leende.
”Så många gånger jag såg James försvinna under den…” Lupin viftade otåligt med handen igen och jag gav honom en lugnande blick och han blev en aning lugnare.
”Det är en av fördelarna med Marodörkarta, man syns på den även om man har på sig osynlighetsmanteln. Jag såg hur ni gick ner till Hagrids stuga och tjugo minuter senare lämnade stugan och gav er i väg upp mot slottet igen. Men nu hade ni fått sällskap”
”Vad då?” sade Harry. ”Nej det hade vi visst inte!”
”Jo det hade vi Harry. Men låt dem förklara.” sa jag och vände min blick mot Remus
”Ja ni hade sällskap och jag trodde inte mina ögon. Jag trodde kartan tog fel. Hur kunde han vara med er?”
”Men vi hade ingen med oss!” protesterade Harry men vi sa inget utan Lupin bara fortsatte.
”Och sen fick jag syn på ännu en prick som rörde sig hastigt mot er. Den var märkt med namnet Sirius Black. Jag såg hur han stötte ihop med er och sedan drog ner två av er i Det piskande pilträdet…”
”Bara en av oss!” sa Ron ilsket och slängde en blick mot Sirius
”Nej”, sa Lupin. ”Två av er.”
Han slutade gå fram och tillbaka och såg på Ron.
”Kan du låta mig få en titt på den där råttan?” frågade han lugnt
”Va?” sade Ron. ”Vad har Scabbers med saken att göra?”
”Allting.” svarade Lupin. ”Låt mig få se på honom, är du snäll.”
Ron tvekade och jag ville bara springa fram och förvandla Pettigrew till människa och få dem att förstå, men jag stod lugnt kvar och stirrade på Rons råtta som sprattlade och försökte fly. Lupin gick fram till Scabbers och såg på honom och drog efter andan.
”Vad är det?” frågade Ron nervöst och tryckte oroligt Scabbers mot sitt bröst. ”Vad har min råtta med det här att göra?”
”Det är ingen råtta.” Sa Sirius plötsligt och ställde sig upp. Jag såg på honom
”Vad menar du? Det är klart han är en råtta…”
”Nej det är han inte:” Sa Lupin lågmält. ”Han är en trollkarl.”
”Det där är ingen annan är Peter Pettigrew” sa jag

”Jag sitter faktiskt här med Marodörkartan och kollar på skolområdet. Jag har alltid gillat den här kartan och jag har ett särskilt band till Marodörerna eller i alla fall två av dem. Men jag tänker inte säga vad. Nej nu tänker jag åka till Hogwarts.”

*Kash*

JÄÄÄÄTTTEEE BRA

Tackar ska se om jag skriver fortsättningen idag

hoppas men jag kmr inte tjata

haha :p jag får se hur jag mår har inte mått så bra idag jag sitter och kollar på boken så jag har ju kommit en bit på vägen :p men idag ska jag inte lova något!