Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra lutade sig mot Anthony. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera, bara faktumet att hennes far fortfarande var fri och att de förrymda dödsätarna troligtvis var påväg till honom var tillräcklig för att sätta henne i skräck.
"Det värsta är att det inte kommer att sluta", mumlade Cassandra. "Och det verkar inte som att ministeriet vet hur de ska få stopp på dem heller".

---

Har haft mycket irl så har inte kunnat skriva men kan vara aktiv som vanligt nu.

Rachel satte sin halvt uppätna pirog på sin tallrik och tvinnade håret runt fingrarna.
"Men Leine hade typ en idé om Dumbledores Armé, typ? Eller?" frågade hon.

Lugnt.
~~
Adeleine kramade om Ethans hand, som hade fångat upp hennes. Hon nickade mot Rachel. "Ja, precis. Dödsätarna har en enorm fördel. De har krafter som vi bara kan drömma om. Jag hörde pappa berätta för mamma att de kan flyga häromdagen. Dagen kommer komma när vi måste slåss för våra liv, hur lite vi än vill det. Dödsätarna har bara ett mål i sikte", suckade hon.

"Ja, det låter som en bra idé", konstaterade Damon. "Men Ethan, vad sa egentligen Trelawney till dig när hon pratade med dig?"

"Hon reciterade nån profetia", sade Ethan med en axelryckning. "Typ...om sju magiker. Nåt sånt." Han letade i sitt minne. "De första raderna var i alla fall något med att sju magiker ska övervinna mörkret och att oron ska försvinna."

Damon ryckte till. Han kände igen orden mycket väl. När han var liten och följde med hans mamma till hennes jobb så hade han av misstag tagit sig in i ett rum fyllt av profetior och hört den och sedan dess hade den varit som fastsvetsad i hans hjärna.
"Är det möjligt att den går så här?
"Sju magiker mörkret övervinna
Oron ur denna värld ska nu försvinna:
Den mäktiges dotter den första är,
mycket hon under uppdraget sig lär;
den andra kommer från landet av vin,
likaså andra, tredje och fjärde
Den femte från huset av ormar vara,
hon svävar i en väldig fara;
den sjätte lojal och hårfin är,
ställer aldrig till med besvär
Den sjunde alltid le och vara glad,
ett lejon som kommer ta sig ett bad" undrade han sedan.

Ethan rynkade på ögonbrynen och nickade.
"Ja, faktiskt", sade han

Adeleine ryste till av obehag. Den mäktiges dotter den första är, mycket hon under uppdraget sig lär. Det var tydligt att den första personen var hon själv. Men vad var det hon skulle lära sig, egentligen? Ljudet från den magiska radion hade dött ut för längesedan, och nu hördes bara deras andetag, nyfikna diskussion och brasans livliga sprakande.

"Så den handlar om oss... alltså?", konstaterade Cassandra. "Den mäktiges dotter måste vara du Leine, och landet av vin måste ju vara USA har jag för mig, och vi har ju tre här från USA. Den sjätte är May och den sjunde är Rachel. Och... den femte som tydligen kommer att vara i fara är jag", sa hon sedan och kände modet sjunka inom henne.

Adeleine bet sig i läppen och försökta tänka ut ett ett rimligt svar på Cassandras fråga. Hon fick inte vara i fara.
"Men...", började Adeleine nervöst. Hon ville inte att något dåligt skulle hända Cas. Det var en av hennes bästa vänner, och nu även hennes syster. "Profetian skapades för länge sedan.. Kan det inte vara så att det redan har hänt? Jag menar, din pappa försökte ju tortera dig i Malfoy manor. Kan inte det vara "faran"?", försökte hon.

Flashback

Adeleine sprang med fart genom den långa, mörka korridoren. Hon var bara sex nyfyllda år gammal, och egentligen för ung för att befinna sig inom ministeriets väggar. Men hennes pappa arbetade som auror där, och han hade lovat att ta med henne, i födelsedagspresent. Hennes huvuds förnuft sade henne att hon egentligen inte borde utforska stället på egen hand. Hon hade lovat sin pappa. Ändå styrde hennes ben henne framåt. Längre och längre fram... Hennes eldröda hår var fast i en tjock fläta, som sträckte sig mot hennes svank. Det var längre på den tiden, men bara lite. Ett skratt rymde ur hennes lilla kropp. Överallt runt omkring henne flög pappersflygplan, vikta omkring ett brev, och de flög hastigt mot sina destinationer. Adeleine sträckte sin ena hand i luften för att känna magin, och hon lyckades faktiskt nudda ett av de pergamentsfärgade flygplanen. Hon log brett och fortsatte framåt. Snart var korridoren slut, och Adeleine stannade till framför en mörkbrun trädörr. Hon kunde höra svaga, djupa, melodiska röster från den andra sidan som hölls borta från henne utav dörren. När hon tänkte efter så var det bara en röst. Adeleine pressade örat mot träytan, men orden blev aldrig tydligare. Hennes hand sträckte sig instinktivt mot handtaget, och innan hon hunnit tänka efter så hade hon tryckt ner den och skjutit undan dörren. Hon tappade nästan andan. På vardera sida om henne stod hyllor, nästan höga nog för att kunna nå månen. Kristallsfärer stod radade på vartenda en utav dem, och Adeleine kunde inte slita bort sin blick. Hon klev långsamt in, mot hennes samvete. Nyfikenheten var allt för stor för henne att ignorera. Adeleine skuttade fram mellan hyllorna, och samtidigt blev rösten hon tidigare hört ännu starkare. När den sjönk starkast i hennes öron så stannade hon till, och på golvet framför henne låg en sfär, identiskt skinande som resten utav hyllornas ockupanter. Adeleine lyfte den förvånansvärt lätta sfären i ögonhöjd. Rösten rymde långsamt ur kulan. En kvinnoröst.
"Sju magiker mörkret övervinna
Oron ur denna värld ska nu försvinna"
Adeleine spärrade upp ögonen. Hennes mun var smått öppen, och hon andades hastigt in genom den. Hon hade aldrig sett något liknande förut. I sfären syntes sju barn. Blandannat hon själv. Resten av barnen var i hennes ålder. Det var tre killar. Två med svart hår, varav den enas var lockigt. Den tredjes var mörkbrunt och ostyrigt. Sedan fick hon syn på tre andra tjejer. Den ena med nästan axellångt, rött hår och bruna ögon. Nästa tjej hade långt, ljusbrunt hår och ögon gröna som havets sjögräs. Och den sista.. Den sista hade blågråa ögon, och även vitblont hår. De, och kristall-Adeleine blinkade alla upp mot den riktiga Adeleine. Hon tittade förbryllat tillbaka, och snart började rösten sjunga igen.
"Den mäktiges dotter den första är,
mycket hon under uppdraget sig lär;
den andra kommer från landet av vin,
likaså andra, tredje och fjärde
Den femte från huset av ormar vara,
hon svävar i en väldig fara;
den sjätte lojal och hårfin är,
ställer aldrig till med besvär
Den sjunde alltid le och vara glad,
ett lejon som kommer ta sig ett bad"

Adeleine hade aldrig tid att tänka på innebörden av orden, då en hand lades på en axel och Adeleine snurrades runt. En man stod framför henne. Mörkhyad, och klädd i en golvlång mantel. "Du ska inte vara här, fröken Winter.. Kom så hittar vi din far."
~~
Oj vad långt det blev.. Men jag kunde inte sluta skriva. x)