Flygande giraffer!

Rachel hade ätit klart då David kom dit och begav sig itstället till stallet för att hälsa på Artemis. Hon fann hästen och började gosa och rykta den lite då hon plötsligt kände en hand på sin axel. Hon vände sig långsamt om och fick syn på Martin som var den enda drängen i stallet för tillfället.
"Så du, lilla häxan överlevde...Och nu ska du bli finare än alla oss" sa han med mörk röst och Rachel tog ett steg bakåt så hon nästan slog i stallväggen.
Martin kom fram till henne och hade ett hemskt leende "Jag antar att jag får passa på innan du blir för fin för mig...". Han tryckte henne mot väggen och pressade läpparna mot hennes. Rachel försökte ta sig loss men han var mycket starkare än henne. Då fick hon syn på något, en hovkrafsare som hängde på väggen. Hon fick tag på den och körde den så hårt hon kunde i Martins rygg så han vrålade av smärta och föll ihop.
Rädd för vad hon gjort tog sig Rachel upp på Artemis och red ut ur stallet och mot skogen.

David åt lugnt sin frukost ovetandes om allt. Någon timme senare fick han rapport från stallet och skickade efter en läkare. Martin låg döende i stallet och det var oroande. Inte för att någon skulle sakna honom, men för vad som hänt.

Rachel red långt in till skogen, hon slutade inte fören hon såg sin stuga. Snyftade hoppade hon av hästen och tog sig in i stugan. Tänk om hon hade dödat honom? Hon hade bara velat komma undan men aldrig skada honom så, hon hade inte menat det. Hon kröp ihop på sin gamla bädd och hoppades ingen skulle hitta henne där även om nog David visste vart hon var.

Plötsligt kom en tjänare in till David och med sig hade han en ung pojke, runt sex år som såg rädd ut. Tjänaren nickade uppmuntrande mot pojken. "Sir" sa pojken darrigt. "Jag var i stallet och försökte klappa på en av hästarna, jag vet att jag inte får men..". Det var ett av tjänarnas barn. "Jag såg Martin, och miss Rachel sir, han försökte ge sig på henne men hon högg honom med något och red iväg...". Pojken kröp ihop lite och hoppades han inte skulle få skäll för att han varit i stallet.

"Åh." sa David och ställde sig upp, han visst var hon tagit vägen och Martin bekymrade han sig inte för. Han hoppades att inget hänt henne.
"Om du vill vara i stallet får du, du får hjälpa till med, jag har inget emot en extra stalldräng då du blir äldre." sa David vänligt till pojken och tackade innan han tog sig till stallet och Herkules.

Rachel kunde tillslut inte ligga still utan tog sig upp. Hon vågade inte gå tillbaka, ifall Martin hade skadats var det hennes fel. Hon tog sig ut ur stugan och tog sig till en intilliggande liten dal och satte sig, hon hade alltid känt sig fridfullare där och försökte lugna ner sig. Men hon bara snyftade mer och mer okontrollerat och blev fullare av panik.

David tog Herkules och osadlad red han in i skogen. Herkules red raka vägen till Rachel då David sagt honom detta och David hoppade av i farten då han fann henne.
"Rachel, älskling, jag var så orolig." sa han och kramade hårt och desperat om henne.

Rachel märkte inte att David kommit fören han kramade om henne. Hon lugnade sig inte utan bara blev mer förtvivlad. "Jag...jag dödade Martin gjorde jag inte det?" svamlade hon. Plötsligt började ett par stenar och pinnar runt dem sväva en bit upp i luften, då hon var upprörd visste hon inte vad hon gjorde med sina krafter.

"Läkaren ser efter honom nu, jag vet inte. Men gjorde du det agerade du i självförsvar och du har räddat hela hans familj." sa han lugnande och kramade om henne, han var inte orolig över det.

Rachel lyckades lugna ner sig då han berättade att han inte var död än och stenarna föll ner till marken igen. Hon drog darrigt efter andan. "Han försökte ge sig på mig..." mumlade hon och kramade David tillbaka.

"Jag vet, Hans såg er. Lyckades han?" frågade David oroligt och kysste tröstande hennes panna innan han sa åt Herkules att hämta Artemis och Herkules gick iväg.