The rich man's daughter(PRS)

Hilde nickade och kröp intill honom.
"De sa att det var en horunge, vilket det var också. Jag vet inte vem fadern var, men det var ett barn, mitt barn och det hade rätt att leva." sa hon och gömde sitt ansikte mot hans bröst.

Edward suckade och slöt ögonen. "Jag vet Hilde...Men det är försent nu...Men vill du ha barn någon gång så...". Han lät meningen dö ut. Han var så trött igen av maten.

Hilde ryckte till vid blotta tanken, inte så att hon var rädd för Edward men det var inte på samma sätt längre. Hon hade blivit märkt och det hade blivit en vardag som hon fruktat. Att göra det åter? Hon mindes inte tiden innan då det inte inneburit smärta och förnedring.

(Gör ett litet hopp till någon dag framåt xD)

Mona hade inte gjort mycket de senaste dagarna. Men hennes far hade varit borta hela tiden hos prästen och andra och precis samma dag hade han fått giftemålet ogiltigt. Hon var inte gift med John längre. Nu hade hennes far åkt till Lance för att diskutera.
Mona var ute i sin trädgård och bara satt och dagdrömde, hon längtade efter Lance, att gifta sig med honom.

Edward hade blivit bättre och kunde sitta upp och nästan gå omkring lite. Han var mycket mindre stel men de två fingrarna behövdes nog sågas av då de var helt döda.

Lance väntade på fadern i matsalen där de dukat fram en liten måltid. Hans far satt även där och verkade mer glad och upplivad än förr dessutom var de gamla vänner.

Hilde hade varit uppe ett par gånger, hon var fortfarande svag men det tog sig och hon hjälpte Edward så gott hon kunde. Dock klarade hon inte att vara med då doktorn kom. Hon ursäktade sig och gick, men att se saker, kroppsdelar skilja sig från varandra fick henne att må dåligt, saker från barndomen kom upp.

Monas fader kom in då han visats till salen av en tjänare och han skakade hand med Lance och hans far. Han slog sig sedan ner vid bordet. "Äktenskapet är ogiltigt nu" berättade han.

Edward hade fått smärtstillande och såg bort medan läkaren sågade av hans döda fingrar. Han kände knappt något, bara att handen blev lättare. Tillslut band läkaren om med bandage och försvann ut.

Lance log glatt och lättat, ville helst tjuta av glädje men satte sig ner då de serverades mat.
"Sedan har jag en sak till, känner ni några vid namn Hilde och Edward?" frågade han mest Monas fader, han ville ha dem med på bröllopet.

Hilde kom in efter ett tag och log ursäktande.
"Förlåt, jag kunde bara inte se på." mumlade hon ursäktande och kom fram till honom.
"Hur känns det?" sa hon ömt och kysste hans kind.

Monas far stelnade till. Han mindes de än. "Ja, satans avkomma som kidnappade min flicka en gång i tiden" sa han mörkt och började äta. "De har gottgjort det men de är tjuvar och banditer".

Edward log svagt. "Det gör inget och det är bra...Jag kände inget". Han vickade lite på sina kvarvarande fingrar.

"Förvisso och greve Harald är våldtäktsman, trots sin fina börd." sa Lance lugnt och såg in i hans ögon.
"Gjorde de din flicka något ont? Har du hört att de gjort någon människa ont förutom att stjäla?" sa han åter och åt lugnt.

Hilde rörde sakta vid hans hand och såg ömt på honom.
"Du är lika vacker som alltid, med eller utan fingrar." sa hon mjukt.

Monas far såg på Lance fundersamt en stund. "Nej" sa han tillslut långsamt. "Har hon pratat om dem? Träffar hon dem?" frågade han misstänksamt.

Edward skrattade lågt. "Jag vet, jag är den snyggaste mannen på hela jorden" skämtade han och kysste henne lätt.