(ORP) Hide, run, survive

Cate:
Stannar.
"Exakt hur vet du att vi går norrut?", frågar jag och min röst hårdnar. "Ingen har väl en kompass, eller hur?"

Marbelle
Jag inser att jag beter mig väldigt korkat. Ser på henne. Hon rodnar.
- Förlåt. Mumlar jag så tyst att bara hon hör. Jag kan liksom inte hjälpa det.

Elsa:
"Till skillnad från dig, så kan jag faktiskt ett och annat", säger jag hårt och spänner blicken i henne.

Ellie:
"Det gör inget", mumlar jag.

Miyako:
Jag stannar igen.
" Kan vi inte bara gå någon stanns då!"
Säger jag
" Ingen vet ju vart vi ska gå och ingen verkar ändå lyssna på mig så kan vi inte bara fortsätta gå tills vi hittar en bra plats?"
Jag ställer mig bakom dem andra när jag sagt det.
Inte för att jag skämms utan för att jag vara vill vara själv .
Jag börjar omedvetet nynna på en låt jag lärde mig när jag var liten.

Cate:
Blänger tillbaka.
"Visst. Vi fortsätter väl denna väg om ni så gärna vill det", säger jag och går framför dem.

Marbelle
Jag ler lite mot henne. Först nu hör jag bråker bakom oss och vänder mig förvirrat om. Nickar åt Miyako.
- Jag håller med, vi bara går

Cate:
Stirrar envist ner i marken medan jag går. Ensamheten kommer smygandes.

Marbelle
Jag lämnar lite motvilligt Ellie, går fram till Cate och krokar arm med henne.
- Okej, jag vet inte vad som händer här men du vet att jag bryr mig. Säger jag allvarligt.

Olivia:
Sneglar på Elsa.
"Nej", säger jag högt, "jag vill stanna med Hannah."
Jag stannar tvärt och tittar bakom mig. Hannah står där, med tårarna i ögonen. Kniven är borta, och hon har slutat le.
"S-ska du lämna mig?", frågar hon tyst. Jag släpper taget om Marbelle, och springer fram till Hannah.
"Nej, jag lovar", säger jag och tar hennes hand. Det känns som att jag inte tar tag i något, men det vet jag att jag gör, min syster står här framför mig. Hannah ler, och tittar på Marbelle och de andra.
"Dem behöver dig", viskar hon och tinar bort.
"HANNAH!", skriker jag och ensamma tårar rinner ner för mina kinder.

Cate:
"Tack", säger jag tonlöst.