PRS(Dragon Fantasy)

Nalel såg upp på dörren. Snabbt skyndade hon sig ut ur badkaret och virade badlakanet om sig. Det var gigantiskt. Sedan gick hon fram och öppnade dörren.

"Hej, hur är det?" sa Meira mjukt men bet sig i läppen för att inte brista i skratt, "Du ser ut som du ska drunkna i det." sa hon roat.

Nalel såg ner på badlakanet och log svagt. "Era saker är rätt så stora" sa hon och tittade upp igen. Men det värmde. "Jag vet inte..." suckade hon sedan på hennes första fråga.

"Men för små för jättar, beror på hur man ser det." sa Meira och blinkade till henne.
"Det blir bättre, jobbigt nu, men du kan inte gömma dig för världen." sa Meira mjukt och la en hand över sin väns axlar.

Nalel log lite större. "Det är sant". Hon nickade sedan sakta. "Jag vet" suckade hon. "Men det gör så ont...Och.." hon tvekade lite. "Jag är rädd". Tänk om fler skulle göra så mot henne?

Meira nickade, "Jo, men man kan inte gömma sig hela sitt liv. Man måste tro på andra och våga vara modig. Ha alltid en dolk på dig, jag går aldrig obeväpnad inte ens när jag sover." sa Meira och log snett, dumt kanske men då kände hon sig säker.

Nalel nickade sakta igen. Hon visste att hon inte kunde hålla på såhär, men hon orkade inget, hon kände sig tom, och under det tomma kände hon sig förkrossad. "Jag ska försöka" mumlade hon sedan. Hon fick försöka träna nästa dag.
Hon gick förbi Meira in till sitt rum och letade fram rena kläder.

Meira nickade, "Det är bra, ingen begär mer än så." sa hon lugnt och gick efter henne. "Ska jag sova med dig i natt?" frågade hon, om Nalel inte ville vara själv.

Nalel såg ner på sig själv med ryggen vänd mot Meria. Hon var så blåslagen...Så förstörd...Hon hatade det.
"Jag kan sova själv" mumlade hon och drog snabbt på sig en lång tröja.

Meira nickade bara, "Märkerna på kroppen försvinner de ta längre tid med de i själen." sa hon bara och gick mot dörren. "Om det är något, kalla efter mig." sa hon innan hon gick.