The Marauders - Always and forever [SV]

Det behöver du inte heller!



Kapitel 49
Ministerns åsikt.
juni 1995

Fudge såg ut som om någon just hade drämt en tung klubba i ansiktet på honom.
’’Skulle Du-vet-vem ha återvänt? Helt orimligt. Nu får du väl ändå ge dig, Dumbledore…’’
’’Som Minerva och Severus säkert har talat om för dig’’, sa Dumbledore. ’’Hörde vi Barty Crouch bekänna allt. Under inflytande av veritaserum berättade han för oss hur han smugglades ut ur Azkaban, och hur Voldemort – som av Bertha Jorkins fått veta att han fortfarande levde – kom för att befria honom från hans far och sedan utnyttjade honom för att fånga Harry. Planen lyckades, säger jag ju. Crouch har hjälpt Voldemort att återvända.’’
’’Nej vet du vad, Dumbledore. Du… du kan väl inte på allvar tro en sån sak! Att du-vet-vem skulle ha återvänt! Seså, det kan du väl inte mena. Crouch kan säkert ha trott att han handlade på Du-vet-vems order, men att ta en sån galning på orden, Dumbledore…’’
’’När Harry rörde vid pokalen ikväll fördes han direkt till Voldemort. Han bevittnade Lord Voldemorts återkomst. Jag ska förklara alltihop om du kommer med upp på mitt kontor. Jag är rädd att jag inte kan låta dig fråga ut Harry ikväll.’’
’’Du är alltså…öh…beredd att tro på vad Harry säger, Dumbledore?’’ sa Fudge och kastade en hastig blick på Harry.
’’Självfallet tror jag på Harry’’, sa Dumbledore. ’’Jag hörde Crouch bekännelse, och jag hörde Harrys redogörelse för vad som hände efter att han rörde vid trekampspokalen. Berättelserna stämmer ihop.’’
’’Du är beredd att tro att Lord Voldemort har vänt tillbaka bara för att du har lyssnat på en galen mördare och en pojke som… tja…’’ Fudge kastade ännu en blick på Harry.
’’Ni har läst Rita Skeeters skriverier, mr Fudge’’, sa Harry tyst.
Ron, Hermione, Mrs Weasley och den okände Weasley hoppade till. De hade inte förstått att Harry var vaken.
’’Än sen då, om jag har gjort det?’’ sa Fudge och rodnade. ’’Om jag har upptäckt att du hållit mycket tyst om vissa fakta om pojken? Han är ju en ormviskare, inte sant? Och får underliga anfall mest hela tiden…’’
’’Jag antar att du syftar på de smärtor Harry har känt i sitt ärr?’’ sa Dumbledore kallt.
’’Så du medger att han har haft de där smärtorna?’’ sa Fudge. ’’Huvudvärksattacker? Mardrömmar? Kanske till och med hallucinationer?’’
’’Hör på mig, Cornelius’’, sa Dumbledore. ’’Harry är lika tillräknelig och klar i huvudet som du och jag. Det där ärret han har i pannan har inte förvirrat hans hjärna. Jag tror att det ger honom smärtor när Voldemort är i närheten eller känner sig särskilt blodtörstig.’’
’’Nej, nu går du för långt, Dumbledore!’’ sa Fudge. ’’Det är inte många som skulle ha låtit dig anställa varulvar eller ha kvar Hagrid eller bestämma vad eleverna ska få lära sig utan att rådfråga ministeriet. Men om du tänker motarbeta mig…’’
’’Den ende jag tänker meddela är Lord Voldemort’’, sa Dumbledore. ’’Om du också är emot honom, Cornelius, så står vi på samma sida.’’
’’Han kan inte ha återvänt, Dumbledore, det kan han bara inte…’’
Snape tog plötsligt ett steg framåt och drog upp vänstra ärmen på sin klädnad. Mörkrets märke satt inbränt där. Sirius fick plötsligt upp en bild av Lilys förfärade ansiktsuttryck i huvudet.
’’Där’’, sa Snape. ’’Där ser du. Mörkrets märke. Det är inte lika tydligt som det var för en timme sen då det lyste svart, men man kan fortfaranade se det.’’
Fudge backade undan från Snape.
’’Jag har hört nog nu. Jag kontaktar dig imorgon, Dumbledore, så får vi diskutera hur den här skolan ska skötas. Nu måste jag tillbaka till ministeriet.’’
När han nästan var framme vid dörren vände han sig plötsligt om och gick fram till Harry. Han släppte ner en stor påse guldmynt på sängbordet. ’’Din vinst’’, sa han kort. ’’Ett tusen galleoner. Det skulle ha varit en prisutdelningsceremoni, men under rådande omständigheter…’’
Han avslutade inte meningen, utan vände sig om och gick ut ur rummet.
Dumbledore följde honom med blicken tills han var borta, innan han vände sig om mot den lilla skaran som stod runt Harrys sängkant.
’’Vi har arbete att göra. Molly, kan jag räkna med dig och Arthur?’’
’’Självfallet’’, sa Mrs Weasley. ’’Arthur vet vad Fudge går för. Det är Arthurs sympati för mugglarna som har stoppat hans egen karriär alla de här åren på ministeriet. Fudge tycker att han saknar äkta trollkarlsstolther.’’
’’Då måste jag skicka ett meddelande till honom’’, sa Dumbledore. ’’Vi måste omedelbart informera alla som vi kan övertyga om sanningen. Arthur sitter ju utmärkt till för att kontakta folk på ministeriet som inte är lika kortsynta som Fudge.’’
’’Jag kan ge honom meddelandet’’, sa den andra Weasleybrodern och reste sig. ’’Jag ger mig iväg med detsamma.’’
“Utmärkt, Bill”, sa Dumbledore. ’’Berätta för honom vad som har hänt. Säg till honom att jag mycket snart kommer kontakta honom personligen. Men han måste vara diskret. Om Fudge tror att jag lägger mig i ministeriets verksamhet…’’
’’Lämna det bara åt mig’’, sa brodern som uppenbarligen hette Bill. Han gav Harry en klapp på axeln och gav sin mamma en kyss på kinden innan han drog på sig sin mantel och skyndade ut.
’’Minerva’’, sa Dumbledore och vände sig mot McGonagall. ’’Jag vill se Hagrid på mitt kontor så snart som möjligt. Och madam Maxime, om hon är villig att komma med.’’
McGonagall lämnade flygeln utan ett ord.
’’Poppy’’, fortsatte Dumbledore och vände sig mot madam Pomfrey. ’’Vill du vara så snäll och gå ner till professor Moodys kontor, där du säkert kommer att hitta en ledsen och förtvivlad husalf som heter Winky. Gör vad du kan för henne och ta henne med tillbaka till köket. Jag tror att Dobby gärna ser efter henne åt oss.
’’Ja, det ska jag göra’’, sa madam Pomfrey, innan även hon lämnade rummet.
’’Och nu’’, sa Dumbledore. ’’Är det dags för två personer häribland oss att godta varandra och begrava stridsyxan. Sirius, kan du anta din vanliga skepnad igen, tror du?’’
Sirius förvandlade sig tillbaka till människa, och genast hördes ett högt skrik.
Mrs Weasley hade hoppat baklänges från sängen.
’’Sirius Black!’’ skrek hon gällt och pekade på honom.
’’Mamma, håll tyst med dig! Skrek Ron. ’’Det är inget farligt!’’
Snape stod helt stilla, men hans ansikte var förvridet av raseri.
’’Han!’’ morrade han. ’’Vad gör han här?’’
’’Han är här på min inbjudan’’, sa Dumbledore. ’’Precis som du, Sirius. Jag litar på er båda två. Det är dags för er att lägga era gamla stridigheter åt sidan och börja lita på varandra, ni också. För tillfället nöjer jag mig med att ni låter bli att visa öppen fiendskap. Skaka nu hand med varandra. Ni står på samma sida. Tiden är knapp, och om inte de få av oss som känner till sanningen håller ihop, finns det inget hopp för någon av oss.
Sirius kollade ilsket in i Snapes kolsvarta ögon som argt stirrade tillbaka med en blick fylld av raseri. De tog motvilligt ett steg framåt och skakade hand.
’’Det får räcka till att börja med’’, sa Dumbledore. ’’Nu har jag uppgifter till var och en av er. Ävne om Fudges inställning inte var oväntad, ändrar den allt. Sirius, jag måste be att du ger dig iväg omedelbart. Du ska varna Remus Lupin, Arabella Figg, hela den gamla skaran. Håll dig gömd hos Lupin ett tag. Jag kontaktar dig där.’’
’’Men…’’ sa Harry plötsligt sorgset och kollade på Sirius.
’’Du får snart se mig igen, Harry’’, sa Sirius. ’’Det lovar jag. Men jag måste göra vad jag kan, det förstår du nog, eller hur?’’
Harry nickade och Sirius gav hans hand en lätt tryckning innan han återigen förvandlade sig till hund och gick ut ur rummet.

inte jag heller nu blir den här ff:en spännande istället för sorglig och awsome kapitel nu kan jag inte hålla mig till Nästa

haha det kom mer precis när du skrev det

Ne, det behövde jag inte, kan man få ett till?

jag vet, Nu kan jag Inte hålla mig till Nästa kapitel
Ps jag har klubbat ner 7 troll på den här ff:en

JÄTTEBRA!

Fantastiskt!

Bra!

OMG SÅ HIMLA BRA JOI>ZKHXJq0zmfe

suveränt