Skriva av sig-tråden

Fortsätter på den här tråden.


Ni som tänker ifrågasätta att jag är 12 år? Jag har inget försvar, eftersom det är sant. Men jag menar allt jag har skrivit här, inget är påhittat, och sen är det väl erat val om ni vill se mig som en uppmärksamhetskrävande småunge. Fine. Not my problem. Men ni behöver ju inte påpeka det.

Hufflepuff - det låter jättejobbigt! Hoppas att de slutar snart...
Ett tips, bit i en kudde! (du sa ju att du ville bita i något)

Stackars dig! Lite sådär är det i min skola när vi har grupparbeten också... Du kan ju säga åt en lärare om du inte redan har gjort det. Inte för att det är säkert att det fungerar, men om du vill kan du ju prova.

Det där med datorer i skolan verkar visst inte så bra...

Ugglan Hedwig: Tack! ♥

Ligger och gråter hejdlöst för att jag saknar min farfar så mycket. Han gick bort i cancer för drygt två månader sedan och jag saknar honom så himla mycket. Vi stod varandra jättenära och han var endast 66 år gammal. Vågar dessutom nästan inte visa min sorg eftersom det enda jag tänker på är att hans fru/barn/bröder/mamma (ja, hon lever fortfarande och fyller snart 90 år) måste ha det så mycket värre. Saken är bara den att jag stod honom väldigt väldigt nära, förmodligen närmast bland alla hans barnbarn. På begravningen sa hans mamma att det här måste var extra jobbigt för mig.

Vårt sista samtal:



Det enda som får mig att må riktigt bra numera är matematik, blir lyckligare bara av att tänka på det. Det var även min farfars stora specialintresse.

Åh. Vet hur det är.
Min farfar gick bort för 4 år sedan, tror jag. Han blev i samma ålder som din.
Du får uggla om du vill ♥

Jag vet hur det är ska du veta. Min mormor, som var en av de ända personerna i världen jag kände mig riktigt trygg hos gick bort i samma sjukdom i våras. Men du, var ledsen och tänk på din farfar det är absolut okej. du kan få bryta ihop i år om det är vad du behöver. Men försök att inte få sorgen att ta över ditt liv. Livet går vidare, det har du ju redan märkt, och människor dör, ingen lever för evigt. Det är jättesvårt, men man måste klara sig igenom det, annars funkar det liksom inte. Om matte känns bra, så gör det! Håll på med det som får dig att må bra och minnas alla bra stunder med honom. Och du, tänkt på att du fick säga hejdå! Det är jätteviktigt och det betyder kanske mer för både honom och dig än vad du tänker just nu. Om några år kommer de att vara tacksam över den stunden ni fick ha i bilen. Livet är inte de dagar som gått, utan de man minns. Låt den dagen och det ögonblicket få bli en del av hans liv! Var ledsen, det är okej! Om du vill uggla finns jag alltid ♥

Vet hur det känns, arbetade med en annan tjej inre ett arbeta, medans jag gjorde allt, satt hon med mobilen, svarade på sms och var på Facebook, var så iritterade

Tack ♥

Vill du veta hur man går ner i vikt? Man pratar med sina föräldrar och sen går man till en dietist. Jag pratade med min pappa, han vägde och mätte mig, sen kollade vi mitt isoBMI. Jag var normalviktig, så hade jag gått till en dietist hade de bett mig gå hem.

Det jag vill säga är att kolla ditt isobmi, och är du överviktig eller underviktig pratar du med dina föräldrar och går till en dietist. Är du normalviktig så pratar du med någon som kan ta bort dina dåliga tankar

Jag har själv tänkt sådär, bara några kilo till... Jag har försökt gå ner i vikt, och jag kan bara säga att är du nöjd med dig själv och vet att du är frisk så känns det så mycket skönare och du kommer strunta i när dina magra kompisar säger att de tycker de är feta

Jag har gått i en klass där ingen väger över 35 kilo i sju år. Själv väger jag 58. Men jag vet att jag är frisk och välmående och det är det enda som betyder nåt eller hur! Alla ser olika ut, det är bara att acceptera. Och de som inte kan acceptera det är det synd om, för de har säkert själva komplex över sin kropp

Ta hand om dig och se till att göra saker som gör dig glad. För set är det viktigaste