Skriva av sig-tråden

LucyMalfoy - Om du vill något så finns jag här.

Förstår precis vad du känner. Vår lärare ska också sluta. Efter höstlovet. Det är hemskt.

Vet egentligen inte hur jag ska skriva av mig, känns bara som att jag klagar hela tiden och vill att folk ska tycka synd om mig, vilket jag inte vill.
Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut det jag vill säga, för det kommer bara bli fel och förvirrande, men jag ska försöka.
Asså det känns som att alla klagar på mig, och försöker säga åt mig vad jag ska göra och inte göra, jag väljer väl ändå själv vad jag vill göra och inte göra. Känns som att man inte får säga vad man tycker längre, utan att någon hoppar på en och kallar en för en dålig person och sånt. SNÄLLA SLUTA KLAGA PÅ MIG HELA JÄVLA TIDEN! Jag är trött på det!

Vår mattelärare säger ungefär att vår klass är dum i huvudet och att vi slösar hennes tid. Tack, vilken motivering.

Kärlekstips? Send it this way.

Tack för att ni skrattade.
Tack för att ni bröt mot reglerna och för att när jag gjorde det... så... så blev ni så jävla sura.
Varför är jag den där som blir skrattad åt? Den som alla får hacka på.

Uggla? ♥

Visst ♥

Känner igen detta. Har haft en vikarie(tack och lov att hon var vikarie, men tyvär hade vi henne flera lektioner) som sa att vi var den sämsta klassen hon haft, att vi dessutom hade det fulaste klassrummet hon sett, och att vi skulle bli sämst i alla ämnen. Dessutom skrek hon åt klassen att vi skulle slå upp optik, fast vi gång på gång talade om för henne att det inte fanns något kapitel som hette optik. Senare visade det sig att hon menade kapitlet som hette 'sinnen'.

Hon lyckades med att förarga till och med elever som varit skötsamma hela sin skolgång så att de blev så arga att de slog i väggarna. Andra hoppade ut och in genom fönstrerna, pratade rätt ut och på utsidan i korridorerna slog elever på väggarna så att tavlan skakade. Allting var verkligen kaos.

Det hon också gjorde i stort sett hela tiden var att jämföra oss med en annan klass hon haft (på ca hälften av klassens gamla lågstadieskola) och hon trodde inte på oss när vi sa att vi kom därifrån.

Hon förolämpade klassen mycket, och den ända snälla saken som hon sa var direkt riktat till mig. Under uppropet sa hon inför hela klassen att jag var gudomligt snäll. Jag brukar vara tacksam för komplimanger, men inte då.

När vår ordinarie lärare(och vise rektor) hade kommit tillbaka gick han in på våran paralellklass lektion och såg hur hon behandlade dem. Sedan fick hon inte komma tillbaka till skolan.

Jag lever i förvirring och blåser av denna på personer runt om mig. Jag är väl bara rädd, antar jag... Men hur ska jag hantera en sådan sak som den här? Nej, min "hemlighet" får vara ett mysterium för mig själv i fortsättningen också. Jag orkar inte med det.