Skriva av sig-tråden

Man kan inte bara utgå ifrån sig själv - Det finns barn och unga som inte vågar/vill eller kan berätta för sina föräldrar och lider i det tysta.
Det kanske tar tid innan man själv blir varse om att man har problem och är man i ung ålder kanske gissar sig till vad det kan tänkas vara.
Jag sa aldrig att man BÖR göra det, dvs sätta diagnos på sig själv - utan försökte se det ur dennes perspektiv.

Jag är inte tappad i en hiss, jag är fullt medveten om hur problem i ung ålder påverkar och tas omhand av olika personer.
Vem har utgått från sig själv? Är man tillräckligt medveten om att man gör något som är grymt korkat men väljer att dela med sig av det på Internet istället för att faktiskt söka hjälp så vill man ju uppenbarligen lida? Du får uppmärksamhet - men av personer som inte på något sätt kan hjälpa dig mer än att lyssna. Ätstörningar och missbruk behöver man oftast experthjälp med, det är inget att leka med som många gör.

Jag tyckte att det var lite okänsligt sagt det där om att man vill lida, som att det är något man söker sig till.
Jag var själv deprimerad men sökte inte hjälp - jag skämdes och vågade inte.
Men att jag VILLE lida var att ta i.

Där håller jag faktiskt med MTEL. Jag var länge deprimerad men sökte inte någon hjälp. Dels var jag minderårig och ville inte berätta för mina föräldrar. Delvis var jag rädd för att de inte skulle ta mig på allvar och delvis ville jag inte att de skulle känna sig misslyckade som föräldrar för att jag mådde dåligt. Dessutom hade jag inte ork nog att ta striden med mobbarna i skolan och därmed berätta för lärare. Jag har alltid hatat att prata i telefon så att ringa till BRIS eller Friends var det inte tal om. Så ja, jag led i det tysta. Inte för att jag ville, utan för att jag inte såg någon väg ut som inte skulle såra någon.

Hur vet du att du var deprimerad om du inte sökte hjälp?

Är depression tillräckligt djup går den inte obemärkt förbi människor i omgivningen. Fan, kassörskan på ICA ser till och med om någon är nere.

Poängen är att det är dumt att tro att man har allvarliga problem eftersom det då kan utveckla sig till allvarliga problem. Sedan får man ju ta och söka hjälp om man nu vill gå ut med det på Internet och dylikt. Man springer ju inte runt på stan och skriker ut att man missbrukar alkohol, har anorexi och depression utan att söka hjälp. Eller, är du tillräckligt packad går det utmärkt.
Men som sagt, du gör ofta en höna av en fjäder i sådana lägen och då är det bara och försöka själv. Går det inte, ja, då är det dags att söka hjälp för då är man ändå beredd att bli av med problemet.


Jag kanske bör tillägga att jag var inne i en väldigt djup depression där alla möjliga tillvägagångssätt togs till användning. Självskadebeteende, alkohol, nikotin, självmordsförsök. Men jag fick hjälp tillslut, jag visste däremot inte att jag var så lågt som jag var. Det var vid rätt ung ålder så hur skulle man kunna veta? Jag sade till kuratorerna att jag inte ville att mor min skulle få reda på sakerna. De talade om för mig att de inte behövde berätta det som inte utgjorde fara för mig själv eller allmänheten. Däremot fick jag en kurator som skrattade mig rakt i ansiktet och som inte tog mig på allvar. Hon ljög dessutom väldigt mycket.
Mycket fick min mor reda på, jag valde att inte vara i samma rum som henne när hon fick reda på det. Hon tog det förvånansvärt bra och efter det kändes det mycket lättare att acceptera den existerande hjälpen. Jag hade problem med depression, tvångsbeteende, social fobi, avvikande beteende och jag var överdrivet aggressiv vid det laget. Yep, jag gör det jag sagt är dumt. Skriver ut på Internet, men endast för att allt detta ligger bakom mig nu. Jag har långt ifrån lika mycket problem idag som jag hade då.
Familj och den hjälp man får spelar in väldigt mycket, förstås.

Är man tio, ger sig själv stämpeln "anorexi" så bör man söka hjälp på något sätt.

Jag blir nästan lite ledsen med allt om att man får skylla sig själv om man inte söker hjälp - ibland finns inte styrkan att ta första steget.

Den som har varit deprimerad VET och jag var även då bergsäker på att det var depression.

Apati, lämnade inte mitt rum, gick ner över 10 kg pga av en klump i magen som gjorde mig konstant illamående, många tankar om döden, grät HELA tiden, känslor av att vara värdelös och ingenting värd etc, panikkänslor och ångest.

Jag behöver inte betala någon läkare för att få reda på vad felet med mig var...

Av den enkla anledning att jag tillbringade 6 år med att inte må bra. Konstanta självmordstankar, grät ofta om inte varje dag, var ibland helt apatisk och kunde ligga i sängen och stirra upp i taket hur länge som helst. Jag behöver inte en doktor för att veta att en normal tioåring inte gör sånt.

Hur mår du nu? för mig tog det också ungefär 6 år, men några år där det eskalerade.
Har träffat några puckon i skolan som var helt på det klara med att depression är något påhittat av folk som vill ha uppmärksamhet eller socialbidrag. Oj vad jag hade svårt för dem sen.

"Jag kanske bör tillägga att jag var inne i en väldigt djup depression där alla möjliga tillvägagångssätt togs till användning. Självskadebeteende, alkohol, nikotin, självmordsförsök. Men jag fick hjälp tillslut, jag visste däremot inte att jag var så lågt som jag var. Det var vid rätt ung ålder så hur skulle man kunna veta? Jag sade till kuratorerna att jag inte ville att mor min skulle få reda på sakerna. De talade om för mig att de inte behövde berätta det som inte utgjorde fara för mig själv eller allmänheten. Däremot fick jag en kurator som skrattade mig rakt i ansiktet och som inte tog mig på allvar. Hon ljög dessutom väldigt mycket.
Mycket fick min mor reda på, jag valde att inte vara i samma rum som henne när hon fick reda på det. Hon tog det förvånansvärt bra och efter det kändes det mycket lättare att acceptera den existerande hjälpen. Jag hade problem med depression, tvångsbeteende, social fobi, avvikande beteende och jag var överdrivet aggressiv vid det laget. Yep, jag gör det jag sagt är dumt. Skriver ut på Internet, men endast för att allt detta ligger bakom mig nu. Jag har långt ifrån lika mycket problem idag som jag hade då.
Familj och den hjälp man får spelar in väldigt mycket, förstås.

Är man tio, ger sig själv stämpeln "anorexi" så bör man söka hjälp på något sätt."

Tillade jag senare i kommentaren för att kanske kunna tillföra lite klarhet i oklarheten.

captain j.: så om inte någon märkte att jag var deprimerad, så överdrivde jag bara?
jag har ärr på mina handleder. jag grät mig till sömns varke natt. jag stirrade upp i taketi timmar, var nära att ta livet av mig, ville inte leva.
och bara för att ingen upptäckte det, så bettder det att jag inte var deprimerad? Fine. men säg inte att jag ville må så.