Lunas Förälskelse [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

ÅÅh FETT, Jag ÄLSKAR långa texter!! ♥♥

Är inne från min iphone nu, läser senare!

Well, allt gott har ett slut. Men längtar ändå till slutet!

Åååååh, döööör

MEEEER!!!!!

Igentligen vill jag inte att denna ff ska ta slut. DEN ÄÄÄGER!!! Men jag kan inte bärga mig att få höra slutet. Vad kommer hända? lixom..
DEN FÅR INTE TA SLUT (((

lääängtaaaaar efter slutet!!!!!♥ hoppas den blir bra (fast det blir det ju såklart!!!) Hoppas på ett låååångt kap!!!!♥

åhh långt! Skit bra!

Okej, nu kommer slutet. Funderar på att göra en fortsättning någon gång, men vet inte. Slutet här är ju lite... ja, ni får väl läsa själva.

Men tusen tack, kramar och pussar till alla ni som orkat läsa ! ♥

________________________________________________

Kapitel 50


Nästa morgon vaknade Luna för sent. Hon skyndade sig ner till stora salen gör att inte missa frukosten. Hon hann precis. När hon satt och åt kände hon att Draco tittade på henne och hon tittade tillbaka. Han log varmt mot henne och hon log också. Dom satt där en stund, och bara tittade på varandra, det som avbröts deras långa ögonkontakt var att Blaise ropade på Draco och han kollade åt Blaises håll. Han gick med Blaise och försvann ut genom den stora dörren. Luna hade inte ätit någonting så hon åt lite och gick sen ut från stora salen. Hon kollade på klockan och såg att hennes lektion, örtlära, började om bara några minuter. Hon tog sin väska och sprang mot klassrummet, när hon sprang tittade hon inte framåt utan fokuserade på att komma på en bra förklaring varför hon var sen. Hon kunde ju inte direkt säga: Hej, ursäkta att jag kom försent, men jag satt och kollade på Draco, jag är så fruktansvärt kär i honom, fast det inte går. Luna ramlade och kollade uppåt, när låg Draco, som var generad. Luna kom precis på att hon hade inte tänkt, hon hade sagt det där med Draco högt, och där var han, lika röd som Luna började bli.
- Öh... Började Luna och ställde sig upp.
- Förlåt att jag sprang in i dej, sa Draco som också ställde sig upp snabbt.
- Äh... Det gör inget, sa Luna och kände hur pinsamt allt blev.
- Vilken lektion har du?, frågade Draco och bröt den pinsamma tystnaden.
- Äh... Örtlära, sa Luna fumligt och tittade upp, Draco log.
- Jag har skötsel av magiska djur, sa Draco och tog upp väskan som Luna hade tappat. Han gav väskan till henne och tittade in i hennes blåa ögon.
- Tack, sa Luna.
Draco gick fram och kramade Luna och viskade samtidigt i hennes öra:
- Jag har saknat dig.
- Och jag dig, sa jag och dom kysstes.
Det kändes som om dom aldrig hade varit ifrån varandra. Luna förstod inte, detta funkade ju inte, hur skulle dom göra.
- Men... Hur ska vi... Göra?, frågade Luna efter en stund.
- Jag... Jag vet inte, sa Draco och såg lite bekymrad ut.
Luna kollade ner och sig Dracos klocka på hans arm. Hon var försenad, och inte lite försenad, utan en halvtimme. Luna blev stressad när hon stod där, omfamnad av Draco och alldeles försenad. När Draco slutade krama henne berättade hon snabbt att hon var försenad och var tvungen och skynda iväg.
När hon kom till lektionen var den nästan slut, och hon fick hitta på någon bra andning varför hon kom försent. Luna tänkte på Draco, på vad han hade sagt och på hans kyss. Det var som förr, men kunde dom verkligen vara tillsammans, hur skulle det gå...

Luna gick raskt upp till uggletornet när hennes lektoner var slut. Hon tänkte skicka en uggla till Draco. När hon var på väg in såg hon Draco stå med ett brev som han skulle fäst vid ugglans ben. Han var ensam där, så det kunde inte göra något om hon pratade med honom nu, eller skickade brevet.
- Heej, sa Luna och log mot honom.
- Hej, sa han och tappade brevet på marken av förvåning. Han lät ugglan flyga till sin plats och gick mot Luna. Hon kramade om henne.
- Draco, vi... vad har hänt... vi kan ju inte... vara tillsammans väl... eller?, sa Luna och tittade oroligt på honom.
- Nä, det kan vi inte, men jag står inte ut, började han.
- Draco det funkar inte, det vet du ju, sa Luna och tittade allvarligt på honom.
- Jag... jag vet, förlåt, det här, det är så fruktansvärt dumt utav mej, förlåt, sa han och drog sig tillbaka. Han började gå mot trappan men Luna hejdade honom.
- Nej, Draco... Jag vill vara tillsammans...
- Men vi kan inte Luna, det går inte! Jag vill inte riskera att skada dej, avbröt Draco Luna.
- Men..., började Luna, men Draco var redan långt borta i den farten han gick i.
Hade jag sabbat allt? Var det mitt fel? Trodde Draco att jag inte ville ha honom, tankarna snurrade inuti Luna och hon ville bara gå ifatt Draco. Men han verkade fast beslutan att dom inte skulle bli tillsammans mer. Hon stannade i uggletornet ett tag till, hon fick tid att tänka där. När hon hörde några skrattande och fnittrande tjejer komma upp gick hon genast där i från, hon orkade inte med glada flummiga, och allmänt jobbiga människor just nu. Hon behövde vara ensam. Luna såg att det var ett gäng från Hufflepuff, som gick i året under henne. Hon gick förbi dom utan att hälsa.
När Luna kom ner från de höga uggletonet såg hon Blaise stå en bit bort och titta sig omkring. Luna gick fram till honom och frågade vad det var han tittade på, när han såg henne blev han en aning överraskad.
- Öh... Draco var väldigt...ledsen... Han sa att du hade sårat honom, eller något, jag vet inte, han pratade så snabbt, sa Blaise fort och tittade förtvivlat på Luna.
- Jag... Öh... Va, vänta, vart gick han!?!, sa Luna fort och tittade allvarligt på Blaise.
- Jag vet inte..., sa Blaise och tittade upp mot slotten, han fortsatte:
- Jag tror han gick in eller något.
- Tack Blaise, sa Luna vänligt och log varmt mot honom. Luna tänkte gå efter Draco, eller snarare springa, eftersom hans långa ben gick minst dubbelt så snabbt som hennes.
När hon kom in i slottet såg hon Draco med sammanbitet ansikte vara på väg ner mot trapporna som ledde till fängelse hålorna.
- Draco!, ropade Luna efter honom. Men han kollade inte tillbaka mot henne.
- Hallå, vänta, Draco!, skrek Luna ännu högre, nu var hon säker på att han åtminstone hörde. Han stannade upp där han var, men tittade inte bakåt. Luna sprang fram till honom, när hon var framme såg hon att Draco nästan grät, eller hade gråtit. Hans ögon och näsa var röda och ögonen såg blodsprängda ut.
- Vi... Vi kan inte träffas mer, jag vet Luna! Det... Det bara är ju så, sa han. Luna hörde direkt på Dracos svajiga röst att han hade gråtit. Han torkade sig snabbt i ögonen och tittade på Luna.
- Vi... Vi kan fixa det här tillsammans, jag vet de, sa Luna och försökte låta övertygande.
- Nej, det går inte, sa Draco och gick snabbt där i från.
- Jo, det gör det, sa Luna. Draco vände sig om, men sa ingenting.
- Vi ses i morgon, okej? Jag hittar på något, jag lovar, var det sista som slank ur Luna innan hon gick. Hon klarade inte av att se Draco så här ledsen. När Luna gick där i från tittade hon sig inte om en enda gång, fast Dracos ögon brände i nacken på henne.
Luna lade sig tidigt samma kväll, hon var trött och ville bara bort från allt ett tag, de gjorde hon bäst när hon klev in i drömmarnas land.

När Luna vaknade kände hon ett tryck vid tinningen och efter hon hade bytt om gick hon ner till Madam Pomfrey och fick någon dryck som skulle ta bort hennes huvudvärk. När den hade försvunnit helt gick Luna till frukosten. Efter det kom Luna plötsligt på att det var lördag, dels för att hon inte såg så många andra i stora salen, och dels för att alla andra i hennes sovsal inte hade gått upp. Luna kände sig bedrövlig att ha gått upp så här tidigt. Men nu när hon ändån var uppe kunde hon ju faktiskt lika göra några läxor. Så Luna bestämde sig för att göra det. Dagen gick lika fort som en snigel och Luna längtade verkligen efter Draco. Hon ville prata med honom, säga hur mycket han betydde för henne...
När hon tittade ut genom fönstret såg hon att solen sken, inte ett moln på himlen och det var alldeles vindstilla. Hon bestämde sig ganska fort att ta läxorna sen, hon ville ut. Luna la ner alla böckerna i väskan igen och gick snabbt ut. Hon gick med bestämda steg mot sjön, där hon satte sig och tittade drömmande ut över den vackra sjön. Efter några minuter, eller timmar, Luna hade bara varit inne i sin dröm, så hon hade tappat tideräkningen, hörde hon steg bakom sig. Luna tittade överraskat bakåt och såg att det var Draco, han såg mer samlad och glad ut än i går. Det hade verkligen knäckt honom att dom egentligen inte kunde vara ihop, även om det var vad dom båda ville mest just nu. Luna gick emot honom och dom började prata lite.
- Förlåt Luna, för allt, jag vet inte vad jag gjorde igår, sa Draco snabbt och log varmt mot henne.
- Det är inget att säga förlåt för, sa Luna snabbt och drog med Draco ner till sjön.
Dom satte sig vid en stor sten och pratade.
- Jag älskar verkligen dej, men ju oftare vi träffas, ju värre blir det. Jag saknar dej bara mer och mer, men vi kan... inte träffas, hur mycket jag än vill, sa Draco och tittade rakt in i Lunas ögon.
- Jag vet, jag vill också, sa Luna och kramade om Draco lite svagt. Draco kramade henne tillbaka, och det var jobbigt att båda visste att dom inte kunde vara tillsammans. Draco tog hennes hand i sin och sa:
- Luna, vi kan inte ha det såhär, det går inte...
- Draco, vi sticker!
- Va? Det är inte realistiskt att bara sticka iväg. Vi har inte ens någon tanke på vart, sa Draco allvarligt och tittade med lätt road blick på Luna.
Hon kom ofta med roliga eller helt opassande förslag, vilket han älskade. Luna tittade tillbaka med en lite besviken min. Hon hade gärna stuckit någonstans, fastän hon inte visste vart.
- Vi får... komma på något, sa Draco och reste sig.
- Mh, sa Luna och tittade ut mot sjön.
Även fast Draco gått satt hon kvar och tänkte. Hade inte Lunas farfars systers kusin ett hus, ganska nära havet någonstans i Sverige? Luna var osäker, men hon kunde ju alltid fråga sin pappa... Luna gick snabbt upp mot uggletonert och skickade en uggla. Efter det gick hon in i slottet, det var så hemskt varmt ute just nu, och det var sommarlov om bara några veckor. Fast innan sommar lovet hade Luna en massa prov, så det var lika bra att börja plugga redan nu. Hon gick till biblioteket och satte sig med en stor hög av böcker. Efter en stunds pluggade Luna att någon gick mot henne bakom henne. Hon vände sig om och där stod Draco. Han satte sig bredvid henne.
- Okej, Luna... Vi måste verkligen hitta på något, jag klarar inte att vara utan dig en minut till!, ,sa Draco och tittade allvarligt på henne.
- Jag vet inte, men min farfars systers kusin har nog ett ställe vi kan sticka till, sa Luna lite ironiskt. Hon trodde inte att Draco skulle vilja sticka någonstans.
- Va, vem, var?, sa Draco och såg nyfiken ut.
- Jag vet inte... Jag skickade pappa en uggla om det idag, sa Luna och tittade på Draco. Hon tittade fortfarande ganska oseriöst på Draco.
- Men Luna, vi sticker dit!, sa Draco helt allvarligt och tittade på henne.
- Jag... jag vet inte, vi är ju inte ens myndiga, sa Luna.
- Spelar roll, vart ligger det?, sa Draco med förhoppning i rösten.
- Någonstans i Sverige tror jag, började Luna.
- Men dåså! Trolldomsministeriet kollar inte dom som bor utan för England, sa Draco ännu gladare.
- Men...
- Luna, vi sticker, reglerna kanske är andra i Sverige..., sa Draco som fortfarande var övertygad att allt skulle funka.
- Jag vet inte... Började Luna och tittade tveksamt på Draco.
Draco och Luna pratade inte så jätte mycket mer om saken, utan pratade på om andra saker. Det skulle vara sommarlov om bara en vecka, och Luna hade fått svar från sin pappa. Japp, Lunas farfars syster kusin hade ett tomt hur vid västkusten i Sverige. Draco tyckte fortfarande att hans idé var strålande, och ville dit över sommaren åtminstone. Men eftersom att båda visste att dom inte kunde vara tillsammans, så var båda ändån ganska tveksamma till förslaget, fast det var lockande.

Tiden gick och det var bara några dagar kvar till sommarlovet. Luna längtade lite hem, men hon skulle också sakna Draco otroligt mycket, eftersom dom hade vart med varandra mer och mer på sista tiden. Det var egentligen inte bra, inte bra alls. Dom hade bara blivit bättre och bättre vänner, eller mycket mer än vänner. Luna ville så gärna vara tillsammans med Draco, fast det inte gick. Luna hade fått reda på att hennes pappa och hon skulle till en annan del av Sverige, eftersom hennes pappa tycker att det är ett fantastiskt land, med tanke på alla olika sorters konstiga djur han brukar hitta där. Draco hade också berättat att deras familj skulle iväg, till Island, där någon, Luna minns inte vem, i hans familj skulle fylla 100 år. Fast Draco ville inte med, han hatade sin familj och släkt. Hans mamma tyckte att han lika gärna kunde stanna hemma, eftersom att han inte ville. Men hans pappa ville att han tvunget skulle med, så Draco antog att han var tvungen att följa med.
Luna tog med Draco ut till sjön igen där dom satt och pratade.
- Jag önskar verkligen att vi kunde åka dit, sa Draco och tittade in i Lunas blåa ögon.
- Jag också, sa Luna och kramade om Draco.
- Om jag bara kunde komma ifrån släktkalaset. Uh... Vi ska vara där heeela sommaren också, klagade Draco högt.
- Men åk till en kompis istället, för din pappa vill säkert att du ska följa med dom så du inte kan följa med mig, sa Luna på sitt speciella sätt, som hon alltid gjorde när hon berättade sina idéer för andra.
- Ja! Luna, du är helt genial, utbrast Draco och kysste henne snabbt. Draco sprang bort och skickade iväg en uggla. Ovanligt snabbt fick han svar, redan efter en timme. Han fick, han fick åka till en kompis! Dom ville veta vem, men Draco kunde ju bara säga någon, till exempel Blaise. Han och Luna hade hela sommaren framför sig, hela sommaren.
När Draco hade letat reda på Luna kramade han henne ivrigt och viskade samtidigt i hennes öra:
- Vi ska åka till Sverige, vi ska vara där hela sommaren, ingen kan störa oss Luna!
Luna tittade förvånat på hon och han utbrast:
-Jag älskar dig!