PRS Lupple & Medi

"Nej det är bara Dorian som inte får höra." Hon skrattade trött och gick sakta och såg på honom.
"Hur är det med dig då?" Frågade hon vänligt och gick längst hans sida.
"Själv måste jag be er om en tjänst men det tar vi sen."

Alexander nickade fundersamt och öppnade dörren till kontoret där Lathan redan satt.
" Det är bra tack. " Sa Alexander och log mot henne.
"Allt för dig." Log han innan han klev in i kontoret och stängde dörren efter dem.

"Willow. Slå dig ned." Log Lathan och gestikulerade mot en stol. Alexander satte sig på en annan stol och tittade nyfiket på Willow.
" Så vad har du på hjärtat?" Sa Alexander med ett svagt leende.

Hon log mot honom och slog sig ned och såg på dem med en allvarlig blick trots hon såg sjuk ut.
"Jag vill att ni raderar min nålräddsla. Dorian är osäker men gör det." Hon lade upp armen och suckade.
"Och varför inte göra en påse av mitt blod? Jag mår bättre när blod har försvunnit så jag vill kolla om det är det. Men det är Lathan som bestämmer och det var därför jag ville prata med er båda." Hon suckade och sjönk tillbaka i stolen.

Alexander såg allvarligt på henne och det gjorde även Lathan.
Lathan såg på henne, utbytte en blick med Alexander. Hon hade ju inget minne av att det var precis så hon hade blivit använd. Som en blodbank i många många år.
"Att vara inne bland någons minnen är en komplicerad sak. Och att ta bort rädslor speciellt en sådan som verkar sitta så djupt som din kan orsaka dig olyckliga minnen och svåra bieffekter. " Sa Lathan allvarligt. Om de skulle ta bort hennes rädsla behövde de leta långt tillbaka i hennes minnen. Det skulle kunna få oönskad effekt.
Alexander såg på henne.

"Willow, du är en fantastik stark ung kvinna men detta är ett väldigt allvarligt beslut. Att tappa dig på bara en påse blod skulle inte få dig att må bättre i långa perioder. Utan vi skulle behöva tappa dig väldigt ofta och det skulle mycket väl kunna få tillbaka din rädsla för nålar." Sa han och la benen i kors och studerade henne.

Hon tog ner armen och såg ner i kät och suckade.
"Jag förstår det och det verkar vettigt men jag tycker det gör så ont. Visst de senaste gångerna var jag så utmattad att jag inte märkte det." Hon skrattade.
"Men jag känner mig så trött och hängig just nu så kanske jag ska få vara ensam? utan vampyrer. Men det kommer inte att fungera jag vet och Dorian kommer vara med mig hela tiden." Hon lade handen mot hjärtat.
"Men jag ville bara se vad ni hade att säga."

" Jag vet det kära Willow. Men detta är inte svaret. Jag har inga som helst anledningar att sticka dig med nålar mer. Jag vet vad som är felet så det behöver du inte oroa dig för. Men vi behöver hitta ett sätt att få ut blod från dig så du inte blir sådär dålig som du blev förut. " Sa Alexander och tittade forskande på henne.

Lathan såg på henne. "Du är i fara Willow om du inte håller dig i närheten men skulle du vilja ha en kväll för dig själv kan jag be Dorian att låta dig vara ifred. " Sa han och såg på henne.
"Du har hört oss och jag råder dig starkt att lyssna på våra råd. Att gå in i dina minnen är inte ett bra alternativ." Sa Lathan allvarligt och reste sig upp, sträckte lite på benen och stannade vid fönstret och tittade ut över det.

"Men jag kan inte bara sova och äta Alexander om du har något att ge mig så ge mig. Men Stick nålar baraom du måste." Hon nickade när hon vände sig mot Lathan.
"Jag är väl medveten om det och det förstår jag. Det kanske är att ni suger ut energin ur min kropp att jag blir så dålig?"
Willow log trött och lutade sig tillbaka och lade en hand mot sin hals.

Alexander suckade och skakade på huvudet. "Jag har inga mediciner som kan hjälpa dig. Det är ceremonin men den är om några dagar och du behöver bli bättre innan det. " Sa Alexander och började fundera lite. Fanns det något han kunde ge henne?

Lathan såg på henne och skrattade lågt. " Det gör vi inte. Du börjar bara bli så mycket starkare. " Sa han och såg på henne, såg på hennes hals och vände sedan bort blicken.
"Dorian har hjälpt dig förut men det är helt upp till dig om du vill ha den hjälpen igen. " Sa Lathan lugnt och tittade ut över deras marker.
"Om inte så är det sömn, mat, vatten och inte överanstränga dig som kan hålla dig friskare. Och dropp det fungerade väldigt bra på sjukhuset." Sa Lathan och Alexander nickade.

"Jag kan sätta in ett dropp igen, men kanske är bäst att göra när du sover?" Föreslog Alexander och såg på henne.

Hon såg på dem med en trött blick men skakade på huvudet.
"Jag vet att det kommer att hjälpa mig men jag vet inte om jag.." Hon masserade sitt ansikte.
"Kan du inte bara sätta dit det nu? Jag kanske har lärt mig att acceptera nålen." Hon log och såg på dem båda med en orolig min.
"Men jag kanske ska säga till Dorian att vi har pratat klart?"

"Om du vad då?" Sa Lathan lugnt och såg på henne.
Alexander såg på henne och log. "Självfallet kan jag det." Sa han och började plocka fram rätt saker. Flyttade stolen närmare henne och tvättade hennes armveck innan han så försiktigt och snabbt som han kunde satte i droppnålen och satte plåster över. Satte fast droppet i slangen och hängde upp påsen.
"Klart." Sa han och log svagt.

Dorian hade börjat springa men hade ganska snart vänt om och rörde sig vid utkanten av trädgården med nedsänkt blick. Han kunde inte höra dem eftersom han var en bit bort och fokuserade på alla andra ljud än dem ljuden. Han stirrade på bordet och skakade på huvudet. Hon var inte tillräckligt pigg för detta. Han började sakta plocka ihop det han hade dukat.