Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu nickade och sa.
- Bra, om du inte vill gå vidare till nästa steg idag så gör vi det morgon.

Cassandra tittade lite förvånat på honom. Gå vidare till nästa steg? Var hon redo för det? Men hon hade ju klarat att gå runt hagen själv. Hon sade:
- Nästa steg? Vad är det? Vi kanske kan ta det imorgon.

Atemu såg på henne och sa.
- Att röra vid en häst.

Cassandra drog efter andan. Röra vid en häst. Var hon redo för det? Kanske.
Hon skulle i alla fall få veta svaret imorgon. Hon vill klara av det, ja, hon till och med skulle klara av det. Så hon nickade beslutsamt.

Atemu såg på henne och sa.
- Hästen kommer fortfarande att ha ett staket mellan dig och denne häst.

Cassandra nickade. Hon skulle i alla fall ha någon form av skydd, tröstade hon sig med. Hon sa:
- Tack. Det gör väl det hela lite bättre.

Atemu såg på henne och sa.
- Ja, men till slut ska du kunna klappa utan staket emellan.

Cassandra nickade. Hon var ju, i alla fall undermedvetet, medveten om att det var dit de var på väg. Hon skulle klara av att rida till slut och ett steg på den vägen var att riva hinder efter hinder mellan henne och hästen. Först hade farao inte låtit henne gå med honom mellan sig och hästen och sen hade han låtit henne vänja sig vid att inte ha ögonen på hästen hela tiden för att i tid se om hästen höll på att anfalla. Nu hade hon gått utan farao vid sin sida, så det var som sagt bara en tidsfråga innan även staketet försvann. Hon sade:
- Jag måste ju klara av det till slut. Annars kan jag inte bli av med rädslan.

Atemu nickade och sa.
- Ja, du klarade detta, så du kommer klara resten också.

Cassandra log nöjt. Just nu var hon bara så glad över att ha klarat av att gå runt hagen på egen hand. Hon sa:
- Ja, detta gick ju trots att jag tvivlade. Men vi får se, det är en sak i taget.