D.A:s rollspel

(I know det är ett av de bästa shippen ever och jag börjar gråta så fort jag tänker på det!)

Tillslut så drog jag tillbaks och andades tungt efter att fått dåligt med syre under kyssen. Jag log mot honom och sa, "sorry men jag tror att vi måste hjälpa de andra, tyvärr" sa han med ett litet leende.

(ja, otp!!!)

jag nickade och rodnade lite.

Jag tog hans hand och tryckte lite löst för att ge oss både lite mer hopp för detta krig. Jag kollade in i hans ögon. "Är du redo?" Frågade jag mjukt.

jag var tyst ett tag.
sen nickade jag.
"ja, ja det är jag,"

Jag nickade och började gå framåt medans jag höll mina ögon på Draco.

Mitt humör kunde skifta regält, särskilt när jag var arg.
Jag kunde skrika och slå sönder allt i min omgivning tills allt var kaos ellr så var jag hyfsat normal, det var sällan jag var som nu, så där att jag var arg och samtidigt väldigt tyst och lugn. Jag kunde sitta och stirra i flera minuter och koka av ilska inombords men ändå vara lugn.
Jag reste mig, medveten om att Miu stod och betraktade mig bakifrån. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Där ute såg jag något fruktansvärt.
En arme av alfer jättar och.....ja vad var det förnågot? Dom kom tågande kilometer efter kilometer med soldater och katapulter.
En arme hemskare än någon annan. Men det fanns flera arméer, en av dom var vi, vi i D.A och vi var inte sådana som gav upp så lett. Vi var inte bara sådana, vi var även schysta mot varandra, vi hade en bra vänrelation och med det kommer man långt.

Mina och Joes fingrar var var som ihop trasslade, och det skulle krävas mycket för att få de ifrån isär.
hans hand var lite större än min, men de passade ändå perfekt i varandra.
tillslut kom vi ut och det var verkligen mer jättar på väg mot slottet än vad jag hade trott.

armen var enorm och jag stannade upp när jag såg den. Det såg ut som om den höll på föralltid.
han var rädd, riktigt rädd både för sig själv och för de andra. tänk om något hände, tänk om nån tog ditt sista andetag... han klämde lite lätt på Draco's hand för att få lite hopp.

jag kände att joe kramade om min hand ännu hårdare.
"vi kommer klara det," sa jag bestämt, även fast jag inte var så säker.

jag kollade på Draco och nickade innan jag tog ett djupt andetag och började gå framåt mot armen.