The rich man's daughter(PRS)

Hilde bara log, för trött att skratta men hon var glad. Lance gick upp till dem andra och knackade på innan han leende kom in. De såg redan ut att må bättre, hopplösheten och dödslängtan verkade vara försvunnen ur deras blickar.

Edward såg på Lance då han kom och flinade. "Har ni någon mat här? Jag svälter ihjäl" sa han skämtsamt även om han nästan hade gjort det.

"Mat låter gott." instämde Hilde och studerade Lance.
"Adlig?" sa hon förvånat och Lance nickade innan han skickade iväg tjänare efter mat åt dem.
"Hur är det med er?" frågar han vänligt.

Edward la ner huvudet igen och slöt ögonen. "Bättre än på länge...Men jag orkar knappt röra mig" mumlade han. Hans fingrar var stela och två av dem var svarta.

Lance nickade, skulle det bli värre skulle de vara tvungen att såga av dem, eller annars kunde fingrarna ramla av själv.
"Det blir bättre ska du se, ni behöver båda vila och mat och jag har läkare här som ser över er." sa han och en tjänare kom in med mat till dem på en bricka. Det doftade ljuvligt av kött och Hildes mage började redan knorra.

Edward såg upp igen då det doftade mat. Så ljuvligt var det att han bara stirrade och han nästan dreglade. Tjänaren ställde maten vid dem och Edward försökte få sin ena hand som inte hade något svarta fingrar att ta upp lite mat.

"Kom här." säger Hilde och nickar åt Lance som hjälper henne att få upp kuddar bakom Edward så han kunde sitta och äta och gjorde likadant själv. Hon hade krafter om hon bara ville och med Edward ville hon.

Edward log tacksamt och lyckades tillslut darrigt få upp mat och förde den till munnen. Han försökte äta långsamt och utan att spilla.

Mona hade under tiden kommit hem. Hon fick sitt gamla rum och satte sig och såg ut genom fönstret. Hon saknade redan Lance.

Lance lämnade dem, skulle gå och prata med sin fader om giftermåler, om Hilde och Edward om allt.

"Behöver du hjälp?" frågade Hilde oroligt. Hon hade börjat brytt sig, Edward med sin blotta existens hade börjat föra henne mot livet igen. Själv åt hon lite, men hon fick inte i sig mycket innan hon blev mätt, hon var trotts allt utsvulten.
"Edward." sa hon och darrade lätt på handen.
"De ströp mitt barn, kastade det bland avfallet." sa hon och såg på honom.

Edward skakade lätt på huvudet. "Nej tack, det går bra" försäkrade han och åt lite till innan han kände sig mätt. Och om man åt för mycket när man varit utsvulten så var det inte bra.
Han hade precis börjat lägga sig ner igen då Hildes ord fick honom att stelna till. "Ströp de det?" sa han och la sedan ena armen om henne. "Jag är ledsen Hilde..." mumlade han.