Narnia

Till Andrews förvåning stiger en man ifrån deras arbete fram. Han säger högt och tydligt att han känner henne och att hon var härifrån. Men att hennes far var en fredsväktare från Huvudstaden och att hennes mor var död. Vilket förklarade hennes röda hår och varför hon inte gick i skolan, enligt honom.

Fredsväktaren morrar, han hade nog hoppats på en fin show där han kunde få tortera och döda henne. "Okej då, säger du det gamle man." fräser han illsket och männen släpper Sam som handlöst föll ner till marken då hon inte kunde ta emot sig med sina bakbundna händer.
"Bäst att hon skrivs in då, det är lag att alla ska gå i skolan, även om de så svälter på kuppen." hånlog han mot dem och de går och Sam lämnas ensam på scen och försöker komma loss och upp på fötter.

Andrew tänker precis gå upp och hjälpa Sam när någon hindrar honom. Det var en kvinna, och hon skakade på huvudet.
"Gör det inte. Han gör det. Det är bara en fälla för att lura upp andra som känner dem utan att ha sagt något", muttrar hon till honom. Andrew nickar, trots att han inte riktigt ville stanna ändå.

Mannen som talat och som för övrigt hette Walter kom upp på schenen. Han var grov och stor och det syntes att han levt ett hårt liv som skogshuggare. Han kommer fram till henne och lösgör hennes händer, "Allt är okej." säger han lugnande till Sam som är fortfarande stel av chock och räddsla över det nyss inträffade. Sedan hjälper han henne upp på fötter och leder henne långsamt av schenen beskådade av alla.

När Sam kommer ner från scenen så vill Andrew bara hålla om henne och aldrig låta henne lämna hans sida. Nej, han ville inte ens se fredsväktarna röra henne en enda gång till.
"Idioter", muttrar han, till fredsväktare som inte kan höra honom.

De kommer ner i folkmassan och kommer mot Andrew, Sam ler mot Andrew och vill kasta sig om hans hals. Men hon vänder sig om och kramar om Walter istället, "Tack, tack så hemskt mycket." säger hon och känner tårarna bränna bakom ögonlocken men hindrar dem. "Såja, såja det är lungt mitt barn." säger han med farbroderlig röst och klappar henne tafatt på ryggen innan han milt knuffar henne mot Andrew som hon kramar om darrande av ansträgning att hålla tårarna tillbaka och dölja den räddsla hon kännt.

Andrew kramar om Sam också, när hon väl kramar om honom. Hur skulle de kunna klara sig här? Fanns det verkligen inget sätt att hitta tillbaka till Narnia? Eller deras egna värld? Men han ville inte lämna Johanna åt ödet. Även om hon säkert skulle klara allt helt själv, med revolutionen och allt, men att hon skulle vara precis så ensam som böckerna sagt att hon varit. Det ville han inte låta henne vara. Det trodde han inte Sam skulle vilja heller. Även om de mer eller mindre verkade avsky varandra.

Walter försvinner men viskar att om det blir något mer problem var det bara att flytta in till honom eftersom han bodde själv och han nu kände Sam.
Honnickar tacksamt och ser publiken skingra sig, de hade missat Johannas sista stund i sjuan, och vad hände nu? Hur skulle de kunna rädda familjen från sitt öde?

Andrew ser Mason familjen komma ut ifrån byggnaden. Utan Johanna såklart. Även om de vetat om det, vare sig de velat tro på det eller inte, så var de väldigt nedstämda. Inte för att han kunde skylla på dem, de kunde ju omöjligt veta om de sett sin dotter eller syster för sista gången i deras liv. Vilket de faktiskt hade.

Sam ser dem och går dem till mötes med Andrew. Det var konstigt att se på dem, man trodde ju att Johanna skulle dö och de överleva, men så var det inte, det var tvärt om.