Eragon [Privat rollspel]

[Är du säker på det?]

Aily ser hur Galbatorix ser oförstående ut. Vad håller Tungdil på med?

[Inte säker, men jag gissar på det]

Jag tänker också på olika språk. Någraord på det gamla språket, dvärgspråk och människospråket. För att förstärka effekten börjar jag prata.
"Svarta Feldunost är jättesöta eller hur?" Sedan ser jag ledsen ut och börjar babbla om att det är synd att Feldunosten är så missförstådda och att folk inte vill att de ska gå uppochner.
"Du låter de väl gå upp och ner herr kung eller?"
Sedan byter jag abrupt ämne och pratar om hur viktigt det är att kunna använda vapen ordentligt.

AIlt stirrar på dvärgen.
"Vad håller du på med?" utbriser hon.

Nu är rätt tillfälle. Jag vänder mig med förolämpad min till Galbatorix.
"Se så de behandlar mig. Alltid som om jag är dum i huvudet. De hatar mig. Jag vill tjäna dig. Snälla ta emot mig. DU är en stor och mäktig kung, och de andra vill inte veta av mig. Jag kan bli ett mäktigt vapen. Jag är lydig. Lydig som en liten voffsi."

Jag stapplar mot galbatorix och tar honom i famn precis som ett barn som vill bli tröstat. Han knuffar inte genast bort mig, och jag passar snabbt på att dra hans dolk och hugga i hans rygg.

Galbatorix ser förvånad ut. Aily skyndar fram och drar bort dvärgen.

BARZULN! Den där förbannade magin. Jag glömde att Galbatorix troligen har skyddsbarriärer. Nu måste jag fortsätta spela rollen jag påbörjade. Då utsätts inte mina vänner för fara och om jag har tur så blir mitt straff kanske lindrigare än om Galbatorix tror att jag är fullt medveten om mina handlingar. Jag vänder mig till Aily och säger med barnslig röst att jag trodde att Galbatorix tänkte strypa mig och att jag bara försvarade mig.

Aily ger honom en örfil.
"Vad håller du på med?"

Jag vill så gärna berätta. Istället låtsas jag bli arg och förklarar att min älskade bror kommer hämnas på henne för att hon misshandlar mig. Jag hoppas att det ger henne en ledtråd om min misslyckade plan och anledningen till att jag verkar så förvirrad.

Ett ljus går upp för Aily. Hon kastar en blick på Galbatorix och spärrar upp ögonen. Tungdils kniv sitter i ryggen på honom och han ligger medvetslös på golvet.

"Titta på den vackra trekantiga sol..."
Jag råka följa Ailys blick och ser Galbatorix ligga blödande på marken. Jag är tacksam att få tänka normalt igen, för jag BLEV faktiskt förvirrad av att inte få ha någon struktur i mitt tänkande.