The Marauders - Always and forever [SV]

Åh! Romulus och Remus! De är ju de två barnen, som den första vargen Lupa tog hand om! Om jag kommer ihåg myten rätt flöt de iland på en strand i Rom... Söner till Rhea Silvia, right? (älskar romersk och grekisk mytologi).

Awesome fakta

Yes!

Haha

Angående filmdramatiserningen så ska du skriva in till JK Rowling med förslaget om att göra film av den ( då får översätta den först) den ska gå under namnet The Marouders-Always and forever, jag har länge velat ha en marodör film

Kapitel 48
Panik.
juni 1995

’’Idag hålls den sista uppgiften’’, tänkte Sirius för sig själv medan han strök Vingfåle över den fjäderbeklädda manken.
De var en bit utanför Hogsmeade. Sirius hade blivit sedd och tvungen att fly, men han ville fortfarande hålla sig i närheten av Hogwarts.
Långt bort såg man kyrkan i Hogsmeade. Sirius önskade att han kunnat veta vad klockan var, men precis då ringde det sju slag. Sista utmaningen hade redan hållit på i flera timmar.
’’Just nu, Vingfåle’’, muttrade Sirius. ’’Ja, det funkade inte så bra, eller hur? Plikten jag har som gudfar? Just nu kanske Harry slår ihjäl sig, men jag kan bara sitta här och glo.’’
Vingfåle krax-gnäggade och började panikslaget ruska på huvudet. Sirius tittade omkring sig för att se vad som orsakade detta, och såg en ljusbrun uggla susa emot de. Vingfåle vred sig oroat, men Sirius klappade honom lugnande.
’’Det är ingen fara’’.
Den ljusbruna ugglan satte sig på Sirius axel och han tog bort det lilla pergamentstycket.

Sirius,
Om du har möjlighet så kom till Hogwarts med en gång.
Albus Dumbledore

Det måste ha hänt något hemskt, Sirius kände det. Dumbledore brukade sällan skriva så pass kortfattat – så det måste vara viktigt.
’’Vingfåle, skynda dig’’, sa Sirius och började lossa på repen. ’’Vi måste till Hogwarts’’.


’’Karamellsnurra’’, sa Sirius automatiskt när han stod framför den stora stenfiguren. Den rörde sig inte ur fläcken – vilket inte var så konstigt. Dumbledore hade antagligen bytt lösenord ett antal gånger under de tretton gångna åren.
’’Kardemummakarameller’’, hörde han en välbekant röst bakom sig. Han snurrade runt – det var McGonagall. Hon log mot honom, men man såg att hon var blek och oroad.
’’Professor Dumbledore sa att du var påväg’’, sa hon.
’’Vad är det som har hänt?’’ frågade Sirius häftigt.
Hon svarade inte, utan gav honom istället en lätt knuff in på Dumbledores kontor.
’’Vad har hänt?’’ frågade Sirius igen.
’’Vad exakt som har hänt är det ingen som vet’’, sa hon bara. ’’En pojke har blivit dödad…nej Sirius, inte Harry’’, tillade hon när hon såg hur han flämtade till. ’’Harry bevittnade Ni-vet-vems återkomst, enligt honom själv.’’
’’Va?’’
’’Pokalen deltagarna skulle nå hade någon kastat en förhäxning över, det blev en flyttnyckel… Alastor Moody, förresten. Det är inte den riktiga Moody… Professor Dumbledore kommer strax att berätta mer, och ni kommer få träffa er gudson också.’’
Med de orden lämnade hon Sirius ensam i rummet.

Efter något som kändes som en evighet steg Dumbledore och Harry in i rummet. Sirius var snabbt uppe på fötter och med hastiga kliv var han framme hos Harry.
’’Harry, hur är det med dig, är du skadad? Jag visste det, jag visste att nånting sånt här… vad hände?’’
Han skakade av panik. De slog sig ner vid skrivbordet, och Dumbledore började berätta;
’’Alastor Moody, som har varit lärare här i år, har nyss visat sitt riktiga jag’’, sa Dumbledore lågmält. ’’Han har använt sig av Polyjuiceelixir hela året – i själva verket är det Barty Crouch som varit här.’’
’’Barty Crouch?’’ sa Sirius pafft. ’’Men han har ju varit en av domarna! Är inte han död, förresten?’’
’’Hans son… Barty Crouch Jr. Han erkände nyss att det var han som dödat sin far.’’
’’Så det är han som har varit här…helatiden?’’
’’Det stämmer’’, sa Dumbledore. ’’Alastor Moody – rättare sagt, han som vi trodde var Alastor Moody - erbjöd sig i förmiddags att bära in trekampspokalen i labyrinten. Men han förhäxade den och gjorde den till en flyttnyckel. När Harry och Cedric nådde pokalen…’’
’’Cedric?’’ sa Sirius förvirrat.
’’Cedric Diggory, Hogwarts andra kämpe… han och Harry nådde pokalen i samma ögonblick, och togs till samma plats – en mugglarkyrkogård.’’
Dumbledore slutade tala, och han såg på Harry.
’’Jag måste få veta vad som hände efter att du rörde vid flyttnyckeln i labyrinten, Harry’’, sa Dumbledore.
Sirius såg hur blek, yr och utmattad Harry var, lade en hand på hans axel och sa:
’’Kan vi inte vänta med det tills i morgon, Dumbledore?’’ sa Sirius. ’’Låt honom få vila’’.
Dumbledore lutade sig framåt och såg in i Harrys ögon.
’’Om jag trodde att jag kunde hjälpa dig genom att försätta dig i en förtrollad sömn och låta dig uppskjuta det ögonblick du måste tänka tillbaka på vad som har hänt ikväll, skulle jag göra det. Men jag vet bättre. Att döva smärtan ett litet tag gör den bara värre när du äntligen känner den. Du har visat prov på större mod än jag nånsin kunde förvänta mig. Jag ber dig nu visa samma mod igen. Jag ber dig att berätta för oss vad som hände.’’
Harry var tyst en stund, innan han tog ett djupt andetag och började berätta.
’’Jag…’’
Han pausade en stund, och Dumbledore och Sirius satt tyst och väntade.
’’Vi – Cedric och jag - nådde pokalen i exakt samma ögonblick. Jag tror vi hamnade långt bort… vi visste inte var… vi såg en siluett komma emot oss… sen hörde vi en röst.’’
’’Vem?’’ sa Dumbledore.
’’Voldemorts röst’’, sa Harry. ’’Men det var inte han som var siluetten… vi bara hörde hans röst. Han sa till mannen att ’’döda den andre’’’.
’’Och ’’den andre’’ måste ha varit Cedric?’’ sa Dumbledore.
Harry nickade.
’’Vem var siluetten, Harry?’’ frågade Sirius.
’’Slingersvans.’’
Sirius kände ett hugg i hjärtat, men han höll tyst.
’’Och han lydde Voldemort. Han dödade Cedric… sen såg jag att han höll i någonting, ett bylte…
han band fast mig vid en gravsten, Voldemorts pappas gravsten. Sen började han syssla med en kittel som stod lite längre bort, det var en stor kittel, fylld med något glittrande… sen vände han på byltet. Det var som en… som en slemmig klump, och Slingersvans lade ner den i kitteln. Sen lyfte han staven och sa någonting… någon besvärjelse… fast det lät mer som en rad ur en dikt. ’Faderns ben, skänkt utan vetskap, skall återuppliva sonen’, tror jag han sa… sen öppnade han graven, tog ut något ur den och lade ner i kitteln. Sen tog han fram en kniv, och sa något mer; ’Tjänarens kött, villigt skänkt, ska återuppliva herren och mästaren’. Sen skar han av sig armen, och släppte ner den i kitteln.’’
Sirius öppnade munnen, men Dumbledore hejdade honom och Harry fortsatte;
’’Sen fortsatte han; ’Fiendens blod, taget med våld, skall få motståndaren att återuppstå’. Sen skar han mig i armen med kniven…’’
’’Nej!’’ skrek Sirius häftigt. Det var som om all ilska mot Peter de senaste tretton åren rasade ner över honom igen – men mycket värre den här gången. Han hade inte bara dödat James och Lily – han hade skadat deras son, deras son som de dog för…!
Dumbledore hade också rest sig upp, och gått runt skrivbordet, fram till Harry.
’’Visa din arm’’, sa han, och Harry sträckte fram sin sårade arm.
’’Han sa att mitt blod skulle göra honom starkare än om han använde nån annans blod’’, sa Harry. ’’Han sa att det skydd som min… min mamma efterlämnade mig skulle strömma över i honom också. Och han hade rätt, för han kunde röra vid mig utan att skada sig själv. Han rörde vid mitt ansikte…’’
’’Så var det med det’’, sa Dumbledore och återvände till sin stol på andra sidan bordet. ’’Voldemort har just övervunnit det speciella hindret. Fortsätt, är du snäll.’’
’’Voldemort liksom… reste sig ur kitteln… men han såg inte ut som än människa. Han hade röda ögon, och bara två små springor som näsa… han var blek också, han såg mer ut som en dödskalle. Sen… det kom dödsätare dit också, flera stycken. Voldemort pratade med de en stund, sen drog han loss repen som Slingersvans spänt fast mig med och gav mig min trollstav. Han sa att vi skulle duellera. Sen var det som om en ljusstråle länkade samman våra trollstavar…’’
Harrys röst klumpade ihop sig och tonade ut.
’’Trollstavarna låste sig fast i varandra?’’ frågade Sirius. ’’Varför?’’
’’Prior Incantatem’’, mumlade Dumbledore.
’’Den omvända effekten av besvärjelsen?’’ frågade Sirius.
’’Just det. Harrys och Voldemorts trollstavar har samma kärna. Var och en av dem innehåller en fjäder från samma fågels stjärt. I själva verket från just den här Fenixen’’, sa Dumbledore och pekade på sin rödgyllene fenixfågel.
’’Kommer fjädern i min trollstav från Fawkes?’’ sa Harry överraskat.
’’Ja’’, sa Dumbledore. ’’Ollivander skrev till mig i samma ögonblick som du hade lämnat hans butik för fyra år sedan, och talade om att du hade köpt den andra trollstaven.’’
’’Och vad händer när en trollstav möter sin tvilling?’’ frågade Sirius.
’’De fungerar inte mot varandra’’, sa Dumbledore. ’’Men om stavarnas ägare tvingar fram en kamp mellan dem, får det en mycket sällsynt effekt. Den ena trollstaven tvingar den andra att stöta upp de besvärjelser den utfört… i omvänd ordning. Den senaste kommer först… och sen de som har föregått den. Vilket betyder att Cedric måste ha visat sig igen i nån sorts skepnad.’’
Harry nickade.
’’Blev Diggory väckt till liv igen?’’ frågade Sirius.
’’Ingen besvärjelse kan återuppväcka de döda’’, sa Dumbledore. ’’Det enda som an ha inträffat är nåt slags omkastat eko. En skugga av den levande Cedric kan ha trätt fram ur trollstaven… har jag rätt, Harry?’’
’’Han talade till mig’’, sa Harry, och Sirius kände hur han hade börjat darra. ’’Cedrics spöke, eller vad det nu var, talade till mig.’’
’’Ett eko’’, sa Dumbledore. ’’Ett eko som höll kvar Cedrics utseende och karaktär. Jag gissar att andra liknande skepnader visade sig… tidigare offer för Voldemorts trollstav.’’
’’En gammal man’’, började Harry. ’’Bertha Jorkins. Och…’’
Sirius var nästan säker på vad som skulle sägas nu, men det gjorde ändå lika ont att höra det.
’’Dina föräldrar?’’ sa Dumbledore. Sirius greppade omedvetet ännu hårdare om Harrys axel. ’’De sista morden som trollstaven utförde. I omvänd turordning. Ännu fler skulle naturligtvis ha dykt upp om du hade hållit fast förbindelsen. Nå, Harry, de här ekona, de här skuggorna… vad gjorde de?’’
’’De började liksom… vandra runt oss. Voldemort verkade rädd för de… hans pappas skugga sa åt honom vad han skulle göra… och mina föräldrar gav mig råd.’’
Och mina föräldrar gav mig råd.
Hade James och Lily verkligen varit där? Var det verkligen dem?
Sirius begravde ansiktet i händerna och Harry fortsatte berätta;
’’Cedric bad mig om en sista tjänst. Jag skulle ta med hans kropp tillbaka till hans familj.’’
’’Och det gjorde du’’, sa Dumbledore. ’’Jag vill säga det en gång till. Du har visat prov på större mod i kväll än jag någonsin kunnat förvänta mig av dig, Harry. Du har visat lika stor tapperhet som alla de som dog i sin kamp mot Voldemort då han stod på höjden av sin makt. De har axlat en fullvuxen mans börda och varit den värdig… och du har gjort allt vi hade rätt att förvänta oss av dig. Nu ska du följa med mig upp till sjukhusflygeln, för jag vill inte att du vänder tillbaka till sovsalen i natt. Du ska få en sömndryck att sova på i lugn och ro… Sirius, vill du stanna hos honom?’’
Sirius nickade, reste sig upp och förvandlade sig till sin hundskepnad. Tillsammans med Harry och Dumbledore gick han ut från kontoret.
Utanför dörren stod Ron, Hermione, madam Pomfrey, en rödhårig kvinna som måste vara Rons mamma, och en rödhårig man som måste vara Rons pappa… nej, bror förresten.
’’Harry! Å, Harry!’’ skrek Mrs Weasley och gjorde en ansats att rusa fram mot honom, men Dumbledore hejdade henne.
’’Molly’’, sa han. ’’Lyssna på mig ett ögonblick är du snäll. Harry har genomgått en fruktansvärd prövning i kväll. Han har just fått lov att återuppleva alltihop igen för min skull. Vad han mest av allt behöver nu är sömn och lugn och ro. Om han gärna vill att ni stannar hos honom allihop får ni göra det. Men jag vill inte att ni frågar honom någonting förrän han är beredd att svara, och det är definitivt inte ikväll.’’
Mrs Weasley nickade innan hon vände sig mot sina söner och Hermione och viskade;
’’Hörde ni! Han behöver lugn och ro!’’
’’Rektor Dumbledore’’, sa Madam Pomfrey och stirrade på Sirius. ’’Får jag fråga vad…?’’
’’Den här hunden ska stanna hos Harry ett tag. Jag försäkrar dig att han är mycket väluppfostrad.’’
Sirius kvävde ett skratt eftersom det skulle låta mycket konstigt i hans hundskepnad.
’’Jag kommer tillbaka och ser till dig så fort jag har träffat Fudge, Harry. Jag vill gärna att du blir kvar här tills imorgon när jag talat med de övriga på skolan’’, sa Dumbledore.
Madam Pomfrey ledde fram Harry till en säng i sjukhusflygeln. Sirius fick plötsligt syn på en säng lite längre bort – där låg den riktiga Alastor Moody. Harry verkade ha sett samma sak, för han frågade;
’’Klarar han sig?’’
’’Han kommer bli helt återställd’’, sa madam Pomfrey. Hon drog en skärm runt Harrys säng och gav honom en pyjamas.
Ron, Hermione, Mrs Weasley och Sirius satte sig jämte sängen.
’’Det är ingen fara med mig’’, sa Harry till dem. ’’Jag är bara så trött.’’
Mrs Weasley såg ut som om hon skulle börja gråta, men ingen sa någonting.
’’Du måste dricka alltihop, Harry’’, sa madam Pomfrey när hon kom in med en bägare och en flaska mörkviolett dryck. ’’Det är ett elixir som ger dig en drömlös sömn.’’
Harry tog emot elixiret, men han hann bara dricka några klunkar innan han somnade.

En stund senare hördes arga röster.
’’De väcker honom om de inte håller klaffen!’’ viskade Ron.
’’Varför är de så högröstade? Det kan väl inte ha hänt någonting annat?’’ sa Mrs Weasley oroligt.
Harrys ögon for upp och han såg sig yrvaket omkring.
’’Det där är Fudges röst’’, sa Mrs Weasley. ’’Och så är det Minerva McGonagall, eller hur? Vad grälar de om?’’
’’Det är beklagligt, men trots det, Minerva…’’ hördes Fudges röst.
’’Du borde aldrig ha släppt in den på slottet! När Dumbledore får reda på det…’’
Dörrarna slogs upp. Fudge, McGonagall och Snape kom inrusande i flygeln.
’’Var är Dumbledore?’’ frågade Fudge.
’’Han är inte här!’’ sa Mrs Weasley ilsket. ’’Det här är en sjukhusflygel, herr minister. Tycker ni inte att ni borde…’’
I samma ögonblick kom Dumbledore in i rummet.
’’Vad har hänt? Varför kommer ni hit och stör? Minerva, du förvånar mig, jag bad dig ju att bevaka Barty Crouch!’’
’’Det är ingen idé att bevaka honom längre, Dumbledore!’’ skrek McGonagall gällt. ’’Det har ministern här sett till!’’
’’När vi informerade mr Fudge om att vi hade fångat den Dödsätare som var ansvarig för händelserna ikväll’’, sa Snape. ’’ansåg han tydligen att hans personliga säkerhet var hotad. Han insisterade på att kalla hit en dementor, som kunde följa med honom in på slottet. Han tog med sig den in på kontoret där Barty Crouch…’’
’’Jag sa åt honom att du inte skulle gå med på det, Dumbledore!’’ avbröt McGonagall. ’’Jag sa åt honom att du aldrig skulle låta en dementor sätta sin fot innanför slottets murar, men…’’
’’Min bäste fru!’’ sa Fudge. ’’Som trolldomsminister har jag rätt att besluta om jag önskar ha beskydd när jag ska förhöra en eventuellt farlig…’’
’’I samma ögonblick som Fudge kom in med den där… den där ohyggliga dementorn i rummet kastade den sig över Crouch och… och…’’
Sirius förstod direkt vad som har hänt. Dementorn hade gett Barty Crouch Jr. den ödesdigra dementorkyssen.
’’Under alla omständigheter är han ingen förlust för oss!’’ skrek Fudge. ’’Han tycks vara ansvarig för åtskilliga dödsfall!’’
’’Men nu kan han inte avge nåt vittnesmål, Cornelius’’, sa Dumbledore lugnt. ’’Han kan inte vittna om varför han dödade de här människorna.’’
’’Varför han dödade dem? Ja, men det är väl inget mysterium, eller hur? Han var spritt språngande galen! Enligt vad Minerva och Severus talat om för mig tycks han ha trott att han gjorde alltsammans på Du-vet-vems order!’’
’’Lord Voldemort gav honom mycket riktigt order om det han gjorde, Cornelius’’, sa Dumbledore. ’’De där människornas död var inte bara målet i sig. De ingick bara i den stora planen att återuppliva Voldemort och ge honom hans fulla kraft tillbaka. Planen lyckades.
Voldemort har återvunnit sin kropp.’’

Awesome kapitel!!

Supermegaduperägigtgrymtbästbraawsome kapitel som alltid

Jätte bra kapitel! Kan inte vänta tills nästa!

Awesome som vanligt!