Glimtar av framtiden

Tack! Älskar er! Ska försöka få ihop nåt nu, blir säkert sämst, men ett försök i alla fall.

Två månader senare

En strimma ljus sköt genom glipan i gardinerna, in i den dimmigt upplysta kupén. Den föll på det tomma sätet framför mig. Tåget skakade till, och kofferten ovanför mig gav till ett oroväckande högt kras. Hoppas det bara inte var kulan. Den fördömda profetian! Min egen profetia, den första som bevarats efter att jag annonserats som ett äkta orakel, inte längre en simpel bluff.

Jag hade inte lyckats hitta Laurence, vårterminen var slut och resan hem var bara smärtsam. De kvarvarande trollkarlspengarna som mamma växlat i början av läsåret skramlade i mina fickor när jag reste mig för att betala kvinnan som sköt matvagnen. Hon tog emot de sicklarna med sin kraftiga hand, strök bort en grånad hårslinga från sitt röda ansiktet och puttade sakta och ansträngt vidare den dignande matvagnen mot Slytherinarnas kupé bredvid. Antagligen satt Sarah där och kråmade sig med sina nyvunna kurvor inför Malfoy. Ordet kändes smutsigt i min mun.
Det var han som orsakat olyckan som förstört Laurence. Om han bara inte hade varit där, om han bara backat undan. Tårarna strömmade ner för mitt ihopskrynklade ansikte. Jag lade huvudet att vila mot mitt säte, och slöt ögonen. "Ta djupa andetag, och tänk på något roligt, du kommer få träffa mamma snart", förmanade jag mig själv. Men mamma var ju borta, viskade en röst i mitt förvirrade huvud. Med de ohejdade tårarna rinnande ner för kinderna somnade jag plågsamt in.

Det var noga planerat, allt gick än så länge enligt planerna, för att långsamt krossa oraklet krävdes tid och precision. Två delar avklarade, en kvar. Det var bara att krossa den svaga flickans hjärta. Men det skulle ju en mellanhand ta hand om, och en pålitlig sådan. om ett par timmar skulle det vara fullbordat, och då skulle min kraft vara fullbordad.

Malfoy gick långsamt genom korridorerna på andra våningen. Det var fortfarande inte försent, inte än, ekade en röst i huvudet på honom. Nej, det var försent, och han skulle ju tjäna på det, han skulle återupprätta familjeäran. Sarah hade varit enkel att manipulera, då borde Laurence vara en lätt match.

När Laurence rundade hörnet klistrade Malfoy på sig en låtsad, ledsen min. Tårar hettade bakom Malfoys ögonlock när han uppammade smärtsamma minnen, hämnden var hans. "Sarah är skadad", utropade Malfoy så fort Laurence lagt märke till honom, "hitåt!" Lättlurad som han var, tänkte Malfoy hånfullt, följer han efter, för att rädda sin "stackars syster", som egentligen gått med på det här av egen fri vilja. Uppför trappor och in genom dörrar och hemliga passager ledde Scorpio Laurence i tro om att Sarah var skadad. De stannade uppe i astronomitornet, stjärnorna lös olycksbådande på den molnfria natthimlen. Om man bevakat den någonstans från norra England, långt bort från någon mänsklig civilisation, skulle man se ett blixtrande vitt ljus lysa upp natten för några sekunder, och höra ett hjärtskärande skrik. Sedan skulle en spöklik tystnad sänka sig över bevakaren, och allt återgå till det normala. Händelsen skulle glömmas bort, tänkas på som ett underligt fenomen eller bortförklaras som en hallucination. Men för Laurence skulle det vara början på en hemsk, ryslig framtid...


Slutar i mitten av profetian, måste gå, men tror att jag kan fortsätta, nu när jag äntligen satt igång! Tack så jättemycket för era uppmuntrande kommentarer! Skulle vilja skriva lite på engelska, har gått på engelsk skola, och har velat skriva en engelsk novell ett tag, men vet inte om det kommer bli bra överhuvudtaget, kanske ska börja på en ny ff. Vad tycker ni?

Dramione99, inte alls dålig engelska, jättebra faktiskt!

u n d e r b a r t ♥

du borde definitivt starta något nytt på engelska, länka om du gör c:

åhhhh du skriver så fantastiskt c': ♥

jag tycker absolut att du ska skriva något på engelska ♥

Oki, jag lovar att jag kommer länka ifall jag påbörjar nåt nytt! har en idé, men kommer behöva skriva lite på den innan jag börjar, så jag har några kapitel på lager. Nu kommer i alla fall fortsättningen på profetian

Gryningsljusets ljusröda nyans övergick långsamt till orange, också gult. Solens strålar ackompanjerades av Hagrids övergödda tuppars galande. I Gryffindortornets ena sovsal vaknade en tolvårig pojke upp, och satte sig käpprakt upp i sängen. Flämtandes tog han sig för pannan, svetten rinnande ner för det bleka ansiktet.
"Anne", han uttalade orden långsamt, med värme och kärlek i rösten, men svagt tonade det ut till inget när ekot studsade mellan väggarna. Han kämpade mot impulsen att slå sig själv, Imperioförbannelsen skönk sakta över honom, och verkade till slut med full kraft. Pojken föll ner på himmelssängen, lealös och svag.

Vid frukostbordet hördes det vanliga skramlandet med tallrikar och bägare, som endast överröstades av elevernas ihärdiga pladder. Laurence satt på sin vanliga plats, bredvid Anne, och petade i baconet på den gyllene tallriken. Glaset med den iskalla pumpajuicen stod orörd på sin plats.
"Mår du bra?" Anne sade det mer som ett konstaterande än en fråga.
"Ja", muttrade Laurence, "bara bra, lite mycket läxor och för lite sömn bara, inget mer." Kanske var han ärlig, eller inte, Anne kunde inte tyda hans annars så öppna ansiktsuttryck. I tystnad gick de uppför trapporna, och steg genom nyckelhålet bakom tavlan av Den Tjocka Damen. De hämtade sina böcker, och vandrade mot fängelsehålorna, i den östra flygeln. Slughorn väntade utanför lektionssalen och välkomnade förvirrade elever in i den dunkla fängelsehålan."Välkomna allihop till ännu en lektion i det ärevörda ämnet Trolldryckskonst", Slughorn log brett, och visade en rad vita tänder, "Idag väntar en spännande lektion..." Slughorn fortsatte prata vidare om dagens "fascinerande" lektion, och vilka underbara brygder de skulle koka ihop. Laurence ritade förstrött på pergamentet under Slughorns tråkiga lektyr. Anne skrev ivrigt ner vartenda ord som sades, med prydliga bokstäver präntade hon ned hela två fot på sina pergament. Sarah satt bredvid, på avstånd, och strödde ned lagerblad och ormskinn i bronskitteln vid hennes sida. Brygden blev illgrön i slutändan och gav ifrån sig illabådande lila puffar rök. Slughorn bevakade det hela på avstånd, och dök stelt in under sitt skrivbord när Sarahs kittel exploderade ed en högljudd smäll. Skedar, burkar och underliga vätskor flög över klassrummet, och landade på förskräckta elever. Det slutade med att trion fick stå på knä och skura upp rester av råttögon och enhörningsman från det kalla stengolvet.

Det var inte förrän torsdagseftermiddagen, tre dagar efter brygdincidenten, som Laurence märkliga uppförande drogs till sin yppersta spets. Under rasten satt Anne och Laurence för sig själva, i ett hörn av den enorma gräsmattan som sträckte sig runt hela slottet. En stor bok gav dem skydd från den gassande vårsolen, en typisk majdag.
"Ser du gläntan där borta", Laurence pekade mot gränsen till den Förbjudna Skogen, "den är mitt hemliga ställe, ett krypin där jag kan gömma mig från verkligheten för en halvtimme varje dag. Du får dela den med mig, om du dyrt och heligt lovar att hålla det här hemligt, endast omtalad av dig och mig."
"Ja, javisst", sade Anne, ivrig att få ta del av Laurence påhitt, smickrad av att han anförtrodde henne något som han inte berättat för någon annan. Förblindad som hon var märkte hon inte Laurence uttryckslösa ansikte och monotona röst, som skickligt gömde ett slugt leende. Dagarna förflöt, och varje dag i en vecka tog Laurence med Anne ut till gläntan. Han visade henne det ena imponerande djuret efter det andra, som underligt nog sökte sig till deras glänta. Den sjunde dagen trollade han till och med fram en delikat picknick. Anne var förundrad över hur han på något vis kunnat manipulera materian, och fått deras lilla filt att digna av frukt, grönsaker, bröd och diverse godsaker. Hon anade inte att dagen skulle få ett fruktansvärt avslut. Solen sken genom det lummiga lövtaket, och Anne lutade sig dåsig av all mat mot Laurence axel. Hon slumrade långsamt till, för bara någon minut. Men det var nog för att pojken motvilligt skulle hinna dra sin långa trollstav med en elegant svepning. Laurence pekade darrande på den söta flickan som låg och sov på filten. Utan att tveka en sekund uttalade han orden som skulle räcka för att krossa henne.
"Crucio", viskade han lågt. Anne vaknade av en skärande smärta i bröstet, som om tusen glödheta knivar vreds om djupt i hennes bröst. Långt borta hördes ett skrik, som hon snart insåg var hennes eget. I ett töcken såg hon Laurence utmejslade ansikte framför sig.
"Sov sött"

Jag vaknade med ett ryck. Tåget hade stannat på sin slutstation, 9 3/4. Det var bara profetian, men händelsen påverkade mig ändå. Den hade resulterat i att jag i två veckor varit inneboende på sjukhusflygeln, samt flera kvarsittningar för att jag innefunnit mig i den Förbjudna Skogen. Bittert log jag för mig själv, kanske ett aningen galet leende. Hela sommaren ska jag leta efter förrädaren.

gud du ÄR så duktig. verkligen, så detaljerat och du har ett gott ordförråd, man fastnar i berättelsen, sjukt bra! ♥

jag typ dör lite här borta ♥

Jättebra

Den är jättebra!

Tack!!! Ovanligt att få nya läsare, så det är jättekul att du uppskattar det jag skriver Vasilisa! Kommer fortsättning nu då!

Rök slingrade sig runt människorna som stod på perrong nio och trekvart. Föräldrar tog med öppna armar mot sina saknade döttrar och söner. Det var bara jag som stod ensam och vilsen i ett avlägset hörn och synade alla silhuetter ingående. Kanske kunde någon vara mamma, eller? Visionen var säkert bara en dröm.
"Bara en dröm?" viskade rösten i mitt bakhuvud hånfullt, "säkert, då skulle jag vara Harry Potter."
Efter att de sista gestalterna försvunnit genom den förtrollade spärren mellan perrong nio och tio tog jag ett stadigt tag om handtaget till min koffert och började släpa mig mot utgången. Det var inte förrän jag stod ute på gatan som det gick upp för mig, jag hade inga pengar. Inte en pence! Dystert började jag gå hemåt, den långa vandringen på en mil skulle säkerligen ta minst fem timmar om jag fortsatte i den här takten. Men jag kunde inte ta till den sista åtgärden om det inte var en absolut nödsituation. Nej, trollstaven fick ligga kvar i sidofacket, där den skulle ligga. Men om... Jag var tvungen att uppbåda all min viljekraft för att inte sträcka ut handen mot väskan, sakta knäppa upp spännena och dra ut trollstaven som skulle kunna lösa mina problem på mindre än en minuts tid.

Två timmar senare hade vägdammet täckt mig och min packning, håret låg klistrat mot mitt ansikte och jag var i desperat behov en dusch. Utan att jag själv märkte det började mina händer instinktivt dras mot kofferten. Som av ett trollslag låg mitt spö plötsligt i mina händer. Fingrarna kramade hårt om den och ville inte släppa taget. Jag höjde staven och viftade till med den i luften. En sekund senare visslade, gnisslade och knirrade det till när en vindpust drog fram över gatan och fick manteln att flyga högt bakom mig. Katten som strosat bredvid trottoaren hoppade högt och försvann som ett svart streck in i närmaste buskage. En buss stod framför mig, med dörrarna på vid gavel. Ett huvud med en tjock, svart kalufs planterad ovanpå, likt ett fågelbo, stack ut genom öppningen och ropade irriterat.
"Men hoppa in då, alltid ska man få behöva vänta, ingen rast och ingen ro!"
Överrumplad klev jag in i bussens dunkla interiör, och såg mig omkring. Sängar stod uppradade längs väggarna, fotöljer placerade på måfå och några enstaka bord var utspridda över golvet. Förvånansvärt mycket man kan klämma in i en trollkarlsbuss.
"Men se så, sätt dig, eller håll åtminstone i dig!" förmanade den medelåldersman med den utmärkande kolsvarta röran till hår. "Det kommer att gå vilt till här!" Själv lutade han sig tillbaka på sin pall och tillade med eftertryck innan han slog upp tidningen som vilat i hans knä,
"Välkommen till Nattbussen, hjälp för nödställda häxor och vilsna trollkarlar, vad jag heter är INTE relevant!"

Så jag gjorde helt enkelt som han sade, och slog mig ner i första, bästa, lediga fotölj, eller åtminstone synbart. När jag lutade mig tillbaka mot stolsryggen hördes ett förnärmat pip. Snabbt var jag uppe på fötter igen, och såg mig extra noga för innan jag lade ner min koffert och bekvämt kunde vila benen. Bussen susade iväg, pilade över broar och ner i tunnlar. Utan pardon for den fram och till min förskräckelse noterade jag att flera fotgängare nästan blev påkörda. Den osociala mannen hummade tyst, och utstötte ibland ett par förskräckta uttrop, men inget försök till konversation kom på fråga. Så jag var ensam, igen...

superbra!