The Dark Side [Sv]

Väldigt spännade !!!! HÅ, det är så bra!!!

Super bra, mer!

åh vad gulliga ni är ♥ men hinner inte skriva idag... kanske i morgon

meer

hann inte skriva klart idag Sry folket! Men jag ska skriva på håltimmen i morgon, så ni får i morgon kväll, senast onsdagkväll!

Jättebra verkligen

Tack!! :'D

Nu kommer ett nytt kap som... kunde ha varit mer väl detaljerad och mer action i, men jag fick inte till det så förhoppningsvis fungerar denna bra ändå! :'D

------------------------------------------------------

Kapitel 6
Föll livlöst ned på golvet
1996

Det var början av juli och allt började verkligen gå åt fel håll. Voldemort hade ett tag pratat om att Harry och han hade någon sorts band mellan dem. Att det var därför pojken verkade veta saker han inte borde veta. Men det som oroade Clarissa nu var det faktum att Voldemort använd det. Att han skickat felaktig information till Harry. Hur skulle hon varna de andra, skulle hon ta kontakt med Snape? Skulle det hjälpa? Var det för sent? Hon kunde ju åtminstone prova…

Det hade varit läskigt tyst ett tag i Grimaldiplan och Sirius kände hur en klump växte i magen. Något höll på att hända, vad visste han inte säkert. Så plötsligt fylldes hallen av pang och hans mors porträtt började skrika. Irriterat och trött skyndade han sig ut i hallen och tvingade till tystnad.
”Vad händer?” undrade han surt då han följt alla till köket.
”Harry är borta!”

Snape stod mittemot henne och hon såg allvarligt på honom.
”Severus…”
”Vad vill du Clare, jag har inte hela dagen på mig!”
”Det har inte jag heller!” fräste hon irriterat tillbaka och såg upp i hans arroganta ansikte. ”De har lurat iväg Harry Sev, du måste varna de andra!”
”De vet redan att pojken är borta Clare…!”
”Ja, men JAG vet vart!” skrek hon argt. ”Det är där hemligheterna göms…”

”Vart kan han vara?! Vi måste hitta honom!” utbrast Sirius och vankade fram och tillbaka i rummet. Alla såg medlidsamt på honom.
”Vi ska, men mötet måste börja först…” började Molly Weasley, en snäll rar kvinna som var aningen för överbeskyddande av sina barn.
”HARRY ÄR I FARA! VI KAN INTE BARA SITTA HÄR OCH VÄNTA!” utbrast Sirius argt.
”Ta det lugnt Sirius! Du behöver inte skälla ut min fru!” sa Arthur allvarligt och lade en hand om hennes axlar.
”Här är vi, nu börjar vi mötet.” sa Dumbledore lugnt då han kom in i rummet med Snape efter sig.

Jakten var i full gång och Clarissa stod mitt i den. Voldemort hade placerat ut henne bland de dödsätare som skulle ta till fånga Harry, men det var Lucius och Bellatrix som hade största ansvaret. Clarissa rös och såg på barnen som gick ovetande runt i rummet. Hon tyckte synd om dem, men lös upp då hon såg Harry. Han var så lik James att hon saknade sin vän ännu mer, och hans ögon… Clarissa skakade av sig tankarna då Lucius gjorde tecken åt dem att följa hans exempel. Med huvurna över huvudena gjorde de sig synliga och Bellatrix skratt ljöd genom det stora rummet. Barnen blev rädda, chockade och såg osäkert på dem. Alla utom… Harry…

”Vi har aningar om att han pojken tagit sig till ministeriet…” sa Dumbledore och såg på dem. Sirius såg misstänksamt på dem.
”Hur vet ni det?”
”Jag har kontakter Sirius, som sagt att de sett en liten grupp ungdomar ta sig mot ministeriet.” Sirius spände ögonen i dem.
”Vad skulle de göra där?!”
”Det har jag ingen aning om, men ryktena säger även att dödsätarna väntar på dem…”
”Va? Vilka är med dem?” hördes Molly Weasleys tunna röst.
”Ronald är med dem ja Molly och Ginerva också är jag rädd, de, Harry, Hermione, pojken Longbottom och flickan Lovegood.” Ett lågt kvidande kom från Molly men Sirius var insnöad på Harry.
”Vart är han då? Ministeriet är enormt!”
”Dödsätarna har i alla fall planerat en kupp mot mysterieavdelningen, de är förmodligen där…” sa Snape med en mörk röst. ”Och går ryktena på Hogwarts, bör alla veta om det…”

Fighten var i full gång, de slogs mot varandra och Clarissa kunde inte sluta beundra hur duktiga dessa skolelever var, hon minns inte att hon varit så duktigt då hon var i deras ålder. Harry kastade gång på gång ur sig alla möjliga elaka saker han kunde komma på, men likt sina föräldrar sa han inget som var särskilt elakt…
”Åh, men vem har vi här? Dig känner jag igen!” sa Clarissa och log skadeglatt.
”Vem… vem är du?!” ropade pojken aningen rädd.
”Åh, du påminner om de där blodsförrädarna, Weasley… känner du till dem?”
”TYST!” skrek han argt och kastade en formel på henne samtidigt som hennes träffade honom. Han kved till medan hon kände hur luften flög ur henne.
”GÖR NÅGOT DÅ CLARE! DU SKA JU STOPPA DEM!” skrek Lucius bakom henne och slog till henne då han sprang efter barnen, som verkade ta reträtt.

Det tog alldeles för lång tid att ta sig till mysterieavdelningen. Dumbledore skulle meddela trolldomsministeriet medan de andra skötte resten. Det fungerade utmärkt i Sirius tycke. Han slog in dörren och skrek argt då han såg sin kusin höja staven mot hans gudson.
”LÅT HONOM VARA BELLATRIX!” skrek han argt med staven i högsta hugg.
”Åh, käre kusin, har du äntligen dragit dig ur gömstället? Saknat mig?” Sirius fnös högt och såg argt på henne.
”Du rör inte Harry Bella, du gör bara inte det! Över min döda kropp!”

Clarissa var uppehållen med en flicka med långt ljust hår och ett underligt leende på läpparna. Inte för att Clarissa hade det SVÅRT med flickan, men Clarissa ville inte döda Hogwarts elever… Till sin förskräckelse såg hörde hon Sirius och Bellatrix bråka och staven föll längre och längre ner. Bellatrix skratt ekade genom salen och Sirius föll livlöst ner på golvet…

As bra !

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

OMG! Jag måste få mer av din fantastiska ff!