Falsk Romans [SV]

åååh! Underbart bra! Vill ha meeeraa! ;D ♥

Meera!

mmer

Ni är underbara. And I mean it. Thankyousomuch ♥

Heeeh... känner mig inte riktigt på topp, så detta kapitlet speglar mig ganska bra för tillfället (även om jag var på annat humör när jag skrev det C: )
Min lilla OC Hazel darling.
_______________________________________

HAZEL CRESCENDO

Tonerna som flödade genom rummet var osynliga, men ändå var de det enda som var riktigt närvarande. Felfria och klingande i perfekt harmoni med varandra fyllde de rummet med liv och känslor.
Att man kunde älska något som inte kunde tas på eller ses med ögonen.
Inte ens upphovsmannen till denna ljuvliga musik var närvarande. När Hazel spelade befann hon sig i sin egen värld.
Hon spelade bort all sorg i hjärtat, spelade sig bort från verkligheten. Ibland kunde hon undra om musiken ens fanns i verkligheten, eftersom den inte gick att se eller röra vid.
Men hon kunde känna den, så den måste vara verklig.
Hazel spelade tills tårarna kom. Det var när smärtan försvann, som de små glittrande dropparna av saltvatten började rulla över hennes kinder och ner på hennes darrande fingrar, som dansade över de svartvita tangenterna på pianot.
Hazel grät, och musiken tog slut. Tystnaden som infann sig var bitterljuv.
Ett skälvande andetag, som tycktes eka genom rummet i evigheter.

Hazel fyllde femton år idag. Hazel. Men inte Declan.
Detta var den femte födelsedagen hon upplevde ensam. Den 21 september var den enda dagen på året hon tillät sig att fullkomligt drunkna i saknaden av sin döde tvillingbror.

Declan var borta. Han var en ängel nu, ensam utan henne uppe i himlen. Ensam. Precis hur han lämnat henne kvar på jorden.
Innan smärtan han återvända i full styrka attackerade Hazel tangenterna igen, spelade snabbt och ursinnigt en melodi han aldrig skulle kunna sjunga med till igen. Hur kunde han? Hur kunde han bara lämna henne?
Declan, som sjöng när hon spelade, som skrattade när hon skrattade, grät när hon grät.
Declan som väckt henne varje morgon, som somnat före henne varje kväll.
Declan som hade lärt henne så mycket.

Borta.

Utan Declan var hon så jävla vilsen, bara halv och varje gång hon tänkte på hur hjärtat slog i bröstkorgen påmindes hon om hur Declans inte gjorde det.
Hazel spelade vidare.

Braaa!! ♥

meer

ååh, underbart kapitel! <'33

jättebra, du skriver jättebra oxå!!!