Vem känner ni igen er hos?

Jag var nog väldigt mycket Luna när jag växte upp. Väldigt udda, kunde bli närmast besatt av olika ämnen, och jag brydde mig inte ifall folk tyckte jag var konstig. Mycket av det finns kvar, men jag har också färgats av vuxenvärldens regler för hur man ska vara.

Sedan känner jag mig lite som Sirius fast omvänt: dvs. kommer från en Gryffindor-familj där jag alltid har känt mig lite egen och ensam. De är väldigt mycket rakt på och visa sina känslor. Jag är lite tystare och mer eftertänksam.

Jag känner igen mig hos Neville och Hermione, men alla karaktärer i HP är förebilder för mig.

Hermione, ja, faktiskt.
Jag är typ den ända som ÄLSKAR SKOLAN, Modig och vill inte bryta mot regler.
Men jag känner också igen mig hos Harry(fast jag är en tjej) för jag har liksom också en viss brist för att hålla mig till reglerna, jag gillar liksom att upptäcka.

Luna för att typ ingen brukar hålla med mig om vad jag tycker och för jag (ibland) inte bryr mig om vad andra tycker. Beror på vad. Cho för att jag är känslig och kan gråta lätt. Ginny för jag är snäll mot andra, omtänksam osv. Neville för jag är klumpig av mig, lol. Känner mig också som Ron eftersom jag är livrädd för spindlar.

Jag känner igen mig hos Minerva McGonagall, för jag är lite smått lillgammal och ganska auktoritär, men jag är sympatisk mot folk jag gillar.

Severus Snape.

Mobbningen började redan på dagis; mitt första minne är att jag sitter ensam i lekhallen och gråter för att de tagit min gosedjurskatt och jag inte får vara med och leka. Genom dagisårens och lågstadiets ganska "lugna" mobbning där det bara var konstant utfrysning, blev det värre ju äldre jag blev. När jag hoppade av skolan i åttonde klass, var det efter år av fysiska påhopp, hot, glåpord, ryktesspridning och mycket annat. Hur känner sig en trettonårig tjej när en kille kommer fram till henne och talar om för henne hur ful hon är, men lägger till "du skulle bli snyggare om du körde in en järnspik i pannan. Fast nä, du kommer alltid att vara ful. Men du skulle ju dö, och det vore ju bra." Hur hon känner sig? Fråga mig.

Jag har inte och kommer aldrig ha någon som helst sympati för Marodörerna efter vad de gjorde mot Snape.

Lägg sedan till att jag i åtta års tid (2003 - 2011) var djupt och olyckligt förälskad i en kille jag inte kunde få, som erkänt att han älskat mig "en gång i tiden" men numera älskade någon annan. Vi hade kontakt, som vänner, och han visste om min kärlek. Ändå valde han att trampa på mitt hjärta. Lily-syndromet?

"After all this time?"
"Always."

Jag om någon vet hur det är att känna så. I verkligheten.