Argus Filch [SV]

oki ^^ påväg

du är jätte bra

Eller min. Hihi.

Vilken är din? TROR jag redan bevakar en som är din me är inte säker!

Åh, jag brukar inte läsa fanfictions här, jag finner de helt enkelt inte tillräckligt bra skrivna, men din var jättebra! Inte alldeles för mycket tråkiga beskrivningar, lagom med dialog, allt går lagom snabbt och handlingen är ovanlig. Älskar det.

Jag blir så ledsen för Argus skull, jag kan riktigt KÄNNA med honom. Hur hans förväntningar kommer krossas, hur han längtat förgäves... Det gör ju ont i hjärtat.
Att du fått mig att känna sådär, är en bra grej. Det är inte många fanfictions som kan det!

Tacktacktack!

Jag är hemma nu, jobbar på nästa kapitel, fast jag vet inte om jag hinner klart innan jag åker bort igen. Hah, känns som att jag knappt är hemma nånting den här sommarn. ^^

Bravo!!!

Här är sjunde delen, den blev rätt så lång:

På en tunn, gråfärgad madrass låg en pojke på rygg. Hans mörka hår räckte honom till axlarna, och han bar en alldeles för stor randig pyjamas. I pojkens huvud virvlade miljontals snurriga tankar omkring.
Pojkens namn var Argus Filch. Argus Filch hade precis mött den vackraste flicka han någonsin sett. Anthonia var hennes namn. Anthonia, Anthonia, Anthonia.
Argus kände sig nästan febrig. Han sprang in på toaletten och sköljde av sitt ansikte med iskallt vatten. Han tittade upp på sig själv i den lortiga badrumsspegeln. Han hade samma fula frisyr som vanligt. Samma buskiga ögonbryn och samma krokiga näsa. Han var ful. Ful, ful, ful, som han fått höra så många gånger under sin uppväxt. Hur skulle Anthonia någonsin tycka om någon som var så ful som han?
Argus såg i spegeln hur hans ögon blev fuktiga. Genomskinliga droppar rann sakta nedför hans kinder. Han var värdelös.
Argus Filch, nio år gammal, stod inne på toaletten på julaftonsmorgon och önskade att han var död.

Lite längre fram på dagen kände sig Argus lite bättre. Han satt i den blekgula soffan i vardagsrummet tillsammans med sin far. Han hade bytt om till en vit skjorta och finbyxor, och han hade kammat sitt hår för första gången på ett bra tag. Han såg faktiskt helt okej ut.
Thea och Anthonia satt på det blanka trägolvet en bit bort och viskade med varandra. Anthonia fnissade till, hon var så vacker när hon skrattade. Hennes vänliga, havsblå ögon och hennes honungsblonda lockar...
Plötsligt vände hon blicken mot Argus, som stelnade till. Han fick svårt att andas. Anthonia log prövande mot honom. Argus gav henne ett stelt leende innan han snabbt vände bort blicken. Han förstod absolut ingenting. Vad var det som hände egentligen?
Han väntade i nästan en minut innan han åter vände blicken mot de två flickorna. Anthonia såg inte längre på honom, hon satt med ryggen mot honom och pratade med Thea. Argus kunde inte höra vad de sa, men de såg ut att vara mitt inne i en vild diskussion. Thea såg inte glad ut. Plötsligt pekade hon på Argus. Herregud. Pratade de om... honom?

Argus satt ensam i den gula soffan. Det var mörkt ute nu, och ett ensamt stearinljus på soffbordet var den enda ljuskällan.
Ett knarrande ljud hördes utifrån hallen. Ljudet kom närmare och närmare, det lät som att någon var på väg mot vardagsrummet.
Plötsligt stod hon där i dörröppningen. Hon hade på sig ett tunt, ljusrosa nattlinne, och det lockiga håret var oborstat och stod åt alla håll. Hon var mer lik en ängel än en människa.
Anthonia slog sig ner bredvid honom i soffan. Hon vände sitt ansikte mot hans, det var inte mer än en decimeters avstånd mellan dem nu. Hon rörde hans kind med fingentopparna, Argus ryste till vid beröringen. Han kunde inte fatta att det var sant.
"Jag tycker om dig", sa Anthonia. "Argus Filch. Du är speciell, du..." Mer hann Anthonia inte säga, innan hon avbröts av en annan röst. Thea stod i dörröppningen. Hon såg mer hatfull ut än vad Argus någonsin sett henne.
"Anthonia!", röt hon. "Jag har ju berättat om Argus. Du vet ju att han hemsk och äcklig. Att han är ful ser du väl själv. Du förtjänar någon mycket bättre, Anthonia. Inte någon så värdelös som Argus..."

Argus satte sig kallsvettig upp på den tunna madrassen. Hans hjärta bultade hårt. Det var en dröm, försökte han intala sig själv. Ingenting av det där hände på riktigt. Han blundade hårt för att försöka glömma drömmen, men det fungerade inte. Så fort han slöt ögonen dök Theas hatiska ansikte upp på näthinnan. Han kunde höra hennes ord. "Ful, äcklig, värdelös"
Men så fick han syn på något som fick honom att glömma drömmen för ett tag. Argus trodde inte sina ögon.
I fotändan av madrassen låg den där, inslagen i rött, skrynkligt papper och med guldiga snören.
Argus Filch första julklapp.

Naaawwe!
Din berättelse är så välskriven på något vis så den flyter på som rinnande vatten,
I love it. ♥