Lumos :3 & LeoisLazyy

Benjamin log snett och tittade bort.
"Nej, jag litar inte ett skvatt på Hagrid. Däremot litar jag på att vår kära rektor kan hålla honom i schack", sade han och sade han och lade armarna i kors samtidigt som han med ett grubblande ansiktsuttryck beskådade den stjärnklara himlen utanför fönstret. Efter några sekunder lät han blicken vandra till henne återigen. Även om han aldrig tänkte erkänna det för henne tyckte han att hon nog ändå var ganska söt när allt smink var undanröjt och håret utsläppt. När han insåg att även hon betraktade honom höjde han ett ögonbryn.
"Vad tittar du på?"

"Ingenting", sade Hailey lungt för att hon inte skulle låta misstänksamt eller stressad. Hon log självsäkert och tackade innerligt sig själv för att vara en bra lögnare. "Du såg bara ut att ha något på axeln, men det var bara jag som såg fel", sade hon lugnt innan hon klev några centimeter åt sidan för att kunna fortsätta framåt. "Ska vi fortsätta?"

Benjamin gav henne en lång blick innan han ryckte på axlarna och började röra sig framåt, längsmed korridoren, igen. Egentligen var han på tok för utmattad och tärd för att orka gå någon runda i slottet. Han svepte armarna omkring sig och undvek att lägga någon större tanke på de utstickande revbenen. Ända sedan några veckor tillbaka hade han fullkomligt tappat den fjuttiga aptiten han haft till att börja med. Sedan hade det gått utför.
"Förlåt, för det jag sade om din mamma innan", sade han efter att de strosat framåt i tystnad någon minut.

Hailey ryckte till. Hon hade varit helt försjunken i sina egna tankar när Benjamin beslutat sig för att prata. Hon vred blicken mot honom och blinkade till innan hon drog en djup suck.
"Det är lugnt. Jag har sagt dumma saker jag också.."

Benjamin tittade ner på sina fötter och bet sig i läppen. Men hade ändå inte de saker han saker varit grövre? Sanningen talad så hade han nog förträngt det mesta av allt elakt han någonsin sagt, så varför han ens sa sådana saker var lite av ett mysterium.
"Jag antar det", mumlade han och tittade upp igen. "Men hur som helst...vad tyckte du om dag nummer ett? Katastrof?" Han himlade nästan med ögonen åt sig själv när han sa det, men lyckades komma över den frestelsen.

Hailey fortsatte framåt i tystnad, lekandes med trollstaven mellan hennes fingrar. Hur hade dagen varit? Det hade känts konstigt utan Belle, hennes bästa vän i Hufflepuff som nu undvek henne. Med all rätt. När allt kom omkring så var det Haileys fel att det blivit som det blivit. Hon hade sagt det oförbjudna. Att hon skämdes över att ha henne som vän, och att hon var en börda. Hon hade ju inte menat det, allt hade varit ångest som pressade upp orden genom hennes mun. Men ändå. Det var hon som hade förlorat kontrollen, och det var hennes ansvar att lösa det.
"Helt okej, antar jag.." Hailey suckade. "Det känns konstigt att vi snart lämnar slottet för.." Hon tystnade för en kort stund. "Vart försvann alla år, Benjamin? Jag vill inte riktigt släppa taget.."

Han betraktade henne medan hon talade och log blekt vid hennes sista ord. Vart alla år hade försvunnit visste han inte, men han hade en ihållande känsla att det sista året skulle kännas längre än alla andra år kombinerade.
"Det, Hailey Jule, är någonting en simpel själ som jag inte kan ge något korrekt svar på. Min egen teori är att tiden går snabbare desto lyckligare man är", sade han långsamt med lätt rynkade ögonbryn. "Desto olyckligare du är, desto långsammare kommer tiden att gå. Å andra sidan...vem vill egentligen vara sorgsen och eländig? Vem skulle aktivt välja att vara det?"

Hailey ryckte på axlarna medan de rundade ett hörn.
"En stor idiot, antar jag." Hon såg sig lätt omkring. Fortfarande inget avvikande. Allt var helt lugnt deras första natt på slottet, och det var skönt. "Och du, är du lycklig?", mumlade hon.

Benjamin såg fundersamt framåt, utan att ta blicken från korridoren.
"Nej, jag skulle nog inte säga det", sade han tyst och vände ögonen mot taket istället. "Men vem är det egentligen?" fortsatte han sedan och skakade lite på huvudet. De fortsatte gå i tystnad en stund innan han slutligen vände sig mot henne.
"Du själv då? Är du lycklig?"

Hailey pressade ihop läpparna. Lät blicken vila långt fram i korridoren för att slippa behöva kolla Benjamin. Klockan var kvart över tio, och deras patrulleringspass var snart över. Det var tur, för hennes ögonlock började bli tyngre och tyngre.
"Nej, jag har nog varit lyckligare", menade hon med en tyst suck.