Privat mellan Masato och Cipriano

Barbossa såg att flickan verkade rädd men han styrde ut från hamnen och ut mot öppet hav och han log då vingen ett starkare tag om seglet.

Nora stod vid räcket och såg hur staden försvann ur hennes synfält. Hon svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon behövde ta sig hem på något sätt.

Männen såg på henne och en av dem gick fram till henne och sa.
- Får man fråga vad unga damens fullständiga namn är?

Nora såg inte på mannen utan höll blicken på horisonten.
"Nej, det får man inte." sade hon kallt och la armarna i kors över brösten.

Mannen såg på henne och sa.
- Så synd då, jag tycker du bara liknar en man som vi sett tidigare.
Men så synd då, om du har någon i din släkt som är försvunnen så får du inte veta om du rä släkt med honom om du inte säger ditt namn unga fröken.
Men här ifrån kommer du inte i livet i behåll, inte fören vi nåt vårt mål i alla fall.

Han gick sedan därifrån

"Beckett." sade hon sedan och höll kvar blicken. Ville inte se männen och inse att hon verkligen blev bortförd från sitt hem.

Mannen hade inte hunnit långt innan han vände sig om och sa.
- Jag visste det att du var lik din pappa....

Nora rynkade på pannan och vände blicken till honom.
"Min pappa? Känner du min pappa? Är han här?" frågade hon och gick mot mannen.

Mannen såg på henne och sa.
- Vi kände honom, han var besättningsman på detta skepp ett tag.
Men nu går det rykten om att han är på ett fruktat skepp som fått honom att ta värvning.

"Vilket skepp? Ta mig dit." sade hon och såg på mannen.