[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

" Du har en plan, du har alltid en plan," mumlade hon
" Nej, det har jag inte," svarar jag
" Men vad hände med Athena har alltid en plan?" frågade hon
" Det var aldrig så, Athena har aldrig en plan," sa jag tonlöst, jag förstod att kvinnan fick mig att tro det men det lät så äkta.
" Jo, det har hon," sa Simone och försökte låta uppmuntrande medans hon kollade på mörkret och korpens som närmade sig. Ja, jag har en plan men den skulle innehålla avslöjandet av min största hemlighet, en risk jag inte vågar ta.
" Ge mig två minuter baram" sa jag
" Vi har inte så mycket tid, snarare två sekunder," sa hon, jag blundade och försökte koncentrera mig, om det lyckas så kommer jag berätta allt för Simone.
" Vi måste springa på min signal," sa jag och räknade sekunderna.
" Nu."

Och jag sprang. Alice styrde stegen rakt mot mörkret och korpen. Hon måste a blivit totalt galen, men jag vägrade stanna. Jag kände vakternas häpna blickar brännas i ryggen och jag kände av impulsen av att le.
Men jag kunde bara inte, för jag visste att jag var på väg mot en av dem största av mina rädslor.
Alice stannade fortfarande inte, vad tänker hon med?
Hon störtar med ett ilsket morrande mot korpen som i svart rök försvinner tillsammans med mörkret.
Vakterna stod stilla, eller jag hoppades det, för jag hörde inte ett ända ljud från dem.
En entrédörr tornade upp sig framför oss och dem automatiska svängdörrarna gled smidigt åt sidan. Vi var ute. Och det kändes som om allt där inne vart en dröm.
Vad hade hänt om vi stannat tills rädslorna nådde oss? Nu när jag tänker på det verkar allt tokigt. Vi skulle inte blivit tagna av mörkret och korpen-vi hade blivit malliga treåringar som springer runt och jämt flinar. Jag gillar att vara arg ibland.

" Tack och lov," sa jag och pustade ut, innan jag såg mig omkring. Det var inte samma plats som vi gick in på förut, häpet såg jag mig omkring.
" Var är vi?" frågade jag snopet
" London," svarade Simone och pekade på en skylt.
" London?" sa jag skrämt, vi var nästan 100 mil från vårt mål, vi skulle aldrig hinna i tid.
" Vi har iallafall 3 veckor på oss," sa jag optimistiskt. Men Simone skakade på huvudet.
" Nej, de är den 23 i dag, vi där i två veckor," sa hon och pekade på en skylt när det stod den 23.
" Vi måste skynda oss till jägarna, jag vet att du inte gillar det. Men vi måste nog flyga," sa jag och såg medlidandes på henne.

Jag hade aldrig gjort det. Flyga-Liksom inte haft anledning. Jag försökte dölja nyfikenheten som växt sig i bröstet. Jag nickade långsamt.
"Visst" Sa jag. "Vi tar tunnelbana eller något till... till någon mindre flygplats?"
Tåg fick det bli. Fastän jag ville vara kvar här-dröm på- så behövde vi komma iväg så fort vi kunde.
Alice nickade och pekade mot en skyllt. Undergrownd.
En bild flammade förbi i huvudet, säkert från någon serie jag lyckats se. Walking dead. Jag förstod att det var det exakt då jag fick för mig att jag såg en Zombie....Jag sköt undan tanken. Det var USA som blivit drabbat, inte Storbritannien.
"Vi kommer säkert någon stans. Har du busskort? Det fungerar lika bra." Sa jag.
"Nej. Vi kan köpa varsitt vid kontrollgrejen. För vi har pengar kvar va?" Jag nickade och hon tittade uppmuntrande på trappan som ledde ned.
"Då blir det så då" Sa jag och styrde stegen ditåt.

Vi åkte ner för rulltrappan sedan gick Simone självsäkert bort till en kassa där det stod en tonårskille som lyssnade på musik i några hörlurar. Jag höll mig i bakgrund, det var ganska länge sedan jag var i den dödliga världen på allvar. Visst jag rymde när jag var 5 men sedan kom jag till Jupiterlägret och då glömde jag liksom bort alla färdsätt, jag gick mestadels till Halvblodslägret. Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkt Simone som viftade med några busskort framför mig.
" Hallå?"sa hon
" Förlåt och tack," sa jag och nappade åt mig mitt busskort.
" Du döljer något," sa Simone misstänksamt. Nej, skrek jag inombords. Även om hon är schysstare än vad jag trodde, så är jag inte beredd att prata om min bakgrund ännu.
" Nej, det gör jag inte och jag har en bättre idé än att ta bussen," sa jag, och tog upp mitt kreditkort från Lotushotell och kasino. " Vi tar en taxi stället." imone stönade.
" Kunde du inte sagt det innan jag skaffade de busskorten," sa hon uppgivet. Jag flinade bara.
" Du agerar, jag tänker."

Det är rena lögnen, ville jag säga. både att jag agerade och hon tänkte. Jo, jag gick inte så noggrant in på instruktioner och planer, men jag hade nästan alltid en aning om vad jag skulle göra.
"Att tänka handlar väl om att vara uppmärksam också" sa jag vilket fick henne att titta med en stött blick på mig en stund, för att sedan återgå till ett himlande med ögonen.
Vi hade gått upp till ytan igen, och som på beställning stod ett par typiska London-Taxis vid trottoaren.
Helt olikt dem i New York. Älskade det.
Jag pekade mot den och knackade med baksidan på handen några gånger.
Chaffören-en kvinna i lös kostym och någon snut-mössa muttrade någonting men vevade ned fönstret.
"är den ledig?" Frågade jag och hon nickade muntert.
"Bara du har pänga' så" Sa hon med en brittisk accent, och slang.
"Jodå" Alice ställde sig kort bredvid mig och drog fram sitt lotus-kort.

Jag drog självsäkert kortet, kvinnan stirrade konstigt innan en liggandes åtta dök upp( evighetstecknet) dök upp. Hon såg snopen ut.
" Eh var vill ni åka?" stammade hon fram
" ( minns inte var Varghuset ligger så hittar på) Jacksonville." sa jag och hon rivstartade bussen och jag hade trillat om inte Simone hade fångat mig.
" Tack," sa jag och vi gick längst bak i bussen.
" Okej, nu ska vi köra en lek," sa Simone bestämt och jag himlade med ögonen.
" Vadå?" frågade jag uttråkat.
" Vi ska svära vid floden Styx att berätta våra djupaste hemligheter," genast skakade jag på huvudet.
" Aldrig i livet!" jag höjde rösten och såg med en galen blick på henne.
" Äsch kom igen, det är väl ändå inte en sån stor hemlighet?" jag suckade.
" Vad så jag ska bara säga att det finns ett till läger för halvgudar," jag slog handen för munnen när jag insåg vad jag hade sagt. Simone såg med stora ögon på mig.
" Vad sa du?"

Alice vände sig stelt om mot fönstret, men jag drog i hennes axel.
"Ett Annat läger med halvg...halvblod?" sa jag snabbt, mest av nyfikenhet. Men också lite rädsla.
"Det är en idiotisk lek förstår du väl." sa hon irriterat, men vände sig mot mig. "Och jag tänker inte berätta för dig]"
Jag suckade högt och drog upp väskan jag slängt ned på bilgolvet. "Då är leken över då"
Jag stoppade ned mitt onödiga busskort, bara för att göra något.
Resan kändes kort, trotts att Alice och jag inte snackat alls.
Jag klev ut ur bilen och tittade in genom det öppna förarfönstret.
"Hur mycket?" Frågade jag och hon bara skakade på huvudet som om jag spelade löjlig. Sedan gasade hon iväg.

Busschaffören körde iväg i full fräs. Simone stirrade fortfarande undrandes på mig. Jag ville slå mig själv på grund av min stora trut, varför var jag tvungen att råka försäga mig.
" Så jag får inte veta mer om lägret?" frågade hon nyfiket och jag blängde på henne.
" Nej, jag svor en ed att bara berätta för mina vänner och just nu så är du inte min vän," sa jag, Simone sken upp.
" Så Prank vet?" Jag blev chockad över hennes intelligens.
" Wow, att du listade ut det är ett mirakel," sa jag och plötsligt ven en pil förbi. Jag spände genast bågen och riktade den på platsen pilen kom ifrån. Jag hörde ett aj och en tonårstjej med kort klippt svart hår dök upp.
" Thalia!" skrek Simone, Thalia stirrade en stund på oss.
" Simone?"

Sist jag såg henne...var ett tag sedan. Hon hade varit med Luke. Sedan dess hade jag träffat på henne då och då. Hon blev som en familjemedlem för mig. Innan jag visste vad jag var, och vem min pappa var.
Jag hade hört vad som hänt henne. Att Zeus förvandlat henne till en ek och att pläden halvgudarna fört till lägret fått henne att vakna upp. Jag hade inte varit där då. Jag hade senare fått reda på det då jag vart i den dödliga världen.
Jag tvivlade på att jag hade vart en av hennes prioriteter efter att ha blivit halvblod igen.
"Jägare va?" Sa jag och hon nickade kort. Det svarta håret var likadant som sist jag såg henne. När jag tittade närmare hade hon inte förändrats alls. Hur gammal var hon nu? Sexton?