Avatar legend of Vera - Nutid

Leon satt på trappan upp till höghuset. Han andades ut han höll på att bryta ihop där inne på grund av minnes bilder.
" Okej Leon lugna ner dig ingen ide att tappa kontroll över dig själv " sa Leon. Som var glad över att tjejerna inte verkat titta närmare på fotot och märkte honom. Han var fortfarande sig rätt lik inga stora förändringar på utseendet trots att det hade gått 10 år.

"Varför slänga den, det är väl ett minne i allafall?" sa Temperance och refererade till boken som numera låg i papperskorgen.
"Ja, ett minne av ett helvetesår som följde efter att den boken gjordes" fräste Serena och började bli arg.
"Det var inte bara mina ögon som förstördes den dagen, min relation med Leon gick i stöpet. Jag har inte en aning om vart han är just nu, och det stör mig. Han vågade inte ens möta mig efter sjukhusvistelsen, och då var jag ändå medvetslös" sa hon och slängde sig ner i soffan, och korsade armarna.

Leon suckade och kände sig någolunda lugn tveksam om han skulle våga gå upp till tjejerna igen. Han ville inte överuvmplas av jobbiga frågor inte för många iallafall. Han kände den jobbiga skyldiga känslan igen den som han trodde hade kontroll över.

Temperance suckade och tog upp boken ur soptunnan, och slog upp bilden igen. De såg så glada ut. Hon slängde en blick på killen bredvid, killen som hade råkat skada Serena. Hon rynkade sedan pannan och tittade på efternamnet längst ner. Hon ryckte på axlarna och slängde den i soptunnan igen, det var ju där den skulle vara tydligen. Hon tog en kopp kaffe och satte sig i soffan. Undrar hur länge Leon tänkte vara ute och ta luft?

Leon anades ut och kom upp till lägenheten igen utan ett ord. Han försökte vara lugn som alltid men var svårt. Han behövde något som lugnade honom kaffe eller te. Han såg inte mot tjejerna för tillfället. Hans efternamn var Anson men kanske inte hade någon betydelse för någon.

Temperance tittade på Leon när han kom in. Sannolikheten att det var samma kille var inte stor, men likheten var otrolig. Hon reste sig upp och räckte honom en kopp kaffe.
"Kan jag snacka lite med dig?" frågade hon och nickade mot ytterdörren.

" Um visst " sa Leon och tog emot koppen kaffe tacksamt och gick mot dörren tog samtidigt en stor klunk kaffe. Han gick ut och väntade på Temparance.

Temperance slängde en snabb blick på Serena innan hon gick ut.
"Om ni ska ha en hemlig romans är ni inte särskilt smidiga" sa Serena drygt och gick in i sitt sovrum. När Temperance kom ut så stängde hon dörren.
"Jag vill att du svarar ärligt på den här frågan. Heter du Leon Anson och gick på St Petrus Skola här i London?" frågade hon.

Ingen ide att försöka ljuga om det tänkte Leon.
" Ja jag är Leon Anson och gick på st petrus skolan " sa Leon kort. Han såg smått osäkert på Temparance hur skulle henner reakton bli?. Glädje? Ilska? ja det fick han se snart.

Temperance tog ett djupt andetag och bet sig i läppen. Så det var sant. Tankarna började snurra i huvudet, vad var bäst för Serena?
"Vi berättar inte det för Serena än" sa hon och tittade Leon rakt i ögonen, "hon kommer bli förvirrad och antagligen inte vilja följa med på resan och då går våra planer att hjälpa Avataren i kras. Hon behöver komma bort från London, hon är för bitter här. En resa skulle vara gott för henne. Vi berättar för henne i sinom tid" sa hon och vände sig om för att gå in. Hon lade handen på dörrhantaget och vände sig om.
"Bara så du vet så skyller hon inte händelsen på dig" sa hon och undvek att säga ordet längre. Hon tryckte ner handtaget och gick in. Serena hade redan gått och lagt sig, och Temperance försökte samla alla tankar som flög runt i hennes huvud. Hon hatade att ljuga för folk, speciellt sin bästa vän.