[PRS] Cipriano & Cawith

"Hade inte planerat det!", ropade han som svar åt henne när hon lämnade stugan. Han svor till, hon hade tagit med alla förnödenheter och lämnat honom ensam kvar. Med ingenting utom hans svärd.

Mal stannade upp när hon såg tre personer komma gåendes, hon kunde inte riktigt fokusera då skepnaden flimra lite. Hon skyndade sig in igen och såg panikslaget på killen. "Jag tror det är monster utanför." sade hon helt lugnt. Hon försökte hålla sig lugn, det funkade då hon såg lugn ut men inifrån så hade hon panik.

Damon suckade och lät hans armband förvandlas till ett svärd. Han gick ut genom den trånga dörren och mycket riktigt, tre förklädda monster kom gåendes rakt emot dem.
"Stanna här", mumlade han och gick med stadiga steg bort till dem. Monsterna stannade upp och började hojta när de såg honom. Han hade slagits mot sådana monster som de var förut, och de var ganska lätta att döda. De hojtade något ohörbart och den första gick till anfall. Han parerade anfallet och med ett drag löstes monstret upp i damm. Det gick lika lätt att döda de andra två, och när jobbet var gjort gick han flinande tillbaka till tjejen.

Malvina rynkade på pannan och stod kvar i båthuset. Hon väntade otåligt på att han skulle komma tillbaka. Hon andades ut när han kom och granskade honom.
"Är du skadad?" frågade hon oroligt och gick försiktigt fram till honom. Hon var en aning rädd för hans svärd.

"Nej då, de där var enkla", svarade han och kollade menande mot platsen där de hade varit som nu var helt tom. Han såg hur hon höll tillbaka för hans svärd så han lät det ändras tillbaka till armbandet som han med lätthet trädde på sig. "Ganska imponerande svärd eller hur?", sa han stolt efter någon sekunds tystnad.

Mal nickade lite och tittade ditåt, det var sjukt coolt hur han kunde använda svärdet så. Hon nickade sedan lite och log svagt.
"Min ring kan också bli ett svärd men det är för tungt för mig." sade hon ärligt och såg på honom.

"Det var ju... inte så bra", svarade han uppriktigt och skruvade på sig. Hon såg inte direkt ut som någon krigartjej, och utan hennes ordcharm skulle hon nog inte ha klarat sig länge.

"Men den är fin, kolla." sade hon och vred på diamanten åt rätt håll för att få ett svärd. Det var guldfärgat och skaftet var utsmyckat med olika stenar och diamanter. "Lärde du dig själv att slåss med svärd?" undrade hon sedan och såg på honom.

"Det är vackert att titta på iallafall", konstaterade han när han hade granskat svärdet. "Jag har lärt mig allt själv, men var faktiskt rätt hyfsad redan första gången jag var tvungen att slåss", fortsatte han och ryckte på axlarna.

Mal nickade lite och vred på diamanten så det blev en ring igen. Hon rynkade på pannan och suckade högt.
"Jag kan absolut inte försvara mig, jag har aldrig blivit attackerad sådär." sade hon osäkert och rynkade lite på pannan. Hon började bli en aning smårädd för honom.