Minnen från förr (PRS)

"Ett tack vore på sin plats." flinade hon tillbaka och nickade åt filten.
"Dessutom är det inte mitt fel att du är snabb nog. Jag ville bara att du skulle vara varm." säger hon då han vänder sig om. Hon drar snabbt av sig klänningen och får på sig ett par byxor och en skjorta. Hon fryser så hon drar på sig stickade sockor och en stickad tröja med.
Då hon är klar rotar hon mer i väskan och finner ett par byxor i hans storlek och en tröja med. Kläder som tillhört en av sina manliga bekanta och som hon tänkt sytt om till sig själv, men nu kunde han ha dem istället.
"Här, du ska inte behöva gå i fuktiga kläder." sa hon och kastade åt honom kläderna och hängde klänningen framför spisen för att torka. Hon hoppades att han inte hade något emot att hon bar byxor. Inte så hon skulle bry sig men det var fortfarande en aningen kontroversiellt att kvinnor bar byxor. Hon bar alltid det då hon flög och älskade att ha det annars med. Hon var väll annorlunda. Som att hennes hår var långt och hängandes i en fläta, inte kort och snyggt som var fint nu. Hon kanske skulle fixa det sen, men nu orkade hon inte.

"Jag tackar och bugar mig", sade Zachary och himlade med ögonen. "Och mina reflexer är alldeles utmärkta för övrigt", fortsatte han och trampade otåligt på stället i väntan på att hon skulle bli klar.
Fönstret framför honom var trasigt utan någon ruta, men han kunde se glassplitter ligga utstrött över det dammiga golvet. Det såg ut som om någon slagit sönder fönstret utifrån för att ta sig in.
Han tog fram staven igen och mumlade "reparo" och det sönderslagna glaset susade med ens tillbaka till dess rätta position där de olika bitarna smälte ihop och formade en hel ruta. Även om det inte gjorde någon större skillnad egentligen kändes det mycket mer hemtrevligt, hur hemtrevligt det nu kunde kännas i ett ödsligt, gammalt hus.
Ännu en gång misslyckades han med att fånga det hon slängde på honom och de föll ner på det ostädade golvet så att dammet bildade ett litet moln omkring dem.
"Du har inte tänkt på att säga till mig att du tänker slänga saker på mig?" frågade han, aningen vresig, och plockade upp den lilla högen. "Men tack antar jag, om det nu ska vara så viktigt..."
Hans blick fastnade på henne och han höjde med ens ett ögonbryn. Inte för att han hade något emot att hon inte bar klänning eller kjol, men han såg sällan kvinnor som bar byxor.
Efter att ha tittat på hennes utstyrsel i några sekunder skakade han på huvudet och, i en maklig takt, började han ta av sig sina egna kläder, brydde sig inte ett smack om hon såg på eller inte. Han slängde de blöta kläderna i en hög på golvet och drog på sig de torra kläderna hon givit honom. De passade även om de var aningen för stora för honom.

"Förlåt, jag ska säga till nästa gång." log hon, men ibland var det bara kul att retas. Hon kände hans granskande blick och mötte den.
"Har du något emot att jag bär byxor?" frågade hon.
"De är mycket mer praktiska och sköna." hon hade inte tänkt ändra dig på den punkten, men det skulle vara intressant att höra vad han tyckte. Det var fasligt att ett par byxor kunde väcka sådan stor uppståndelse. Hon hade kallats både det ena och det andra och att hon inte var tillräckligt kvinnligt. När hon selade dock var det mer tillåtet, en idiot förstod väl att det inte gick att spela i klänning.
"Bra att du lagade fönstret i alla fall." log hon och satte sig på filten framför brasan.
"Är du hungrig?" frågade hon sedan utan att flytta blicken från brasan och dess knastrande. Inte för att hon var direkt pryd, men hon ansåg att han skulle få klä av sig utan att hon stirrade på honom.

Zachary gav henne en lång, misstrogen blick.
"Tror du verkligen att jag bryr mig om vad du har på dig? Det är väl ändå din ensak...å andra sidan måste jag erkänna att jag sällan ser kvinnor klädda i byxor..." sade han sanningsenligt medan han knäppte knapparna på skjortan med stela fingrar.
Även om hon tänt en brasa i eldstaden var det kallt i rummet. Att få tillbaka värme i ett hus som stått öde under en så lång tid skulle ta tid, men vad gjorde det? Det var inte så att han hade något annat att spendera sin tid på.
Han slog sig ner bredvid henne, självklart utan en inbjudan, och tittade in i eldslågorna.
"Jag är alltid hungrig och med tanke på att det var ett ganska högt antal timmar sedan jag sist åt så är svaret på frågan definitivt ja", sade han och vände blicken mot henne. "Så länge det är riktig mat vi talar om och inte sådan där äcklig mugglar-mat på burk."

"Kanske inte, hade haft det vilket som." hon såg tvekande på honom.
"Men folk verkar ha något emot det om jag ville veta var du stod. Har fått utstått mycket hat för det. Men ja du har rätt det är min ensak och jag är glad att du ser det så."
Hon gav honom en misstrogen blick och började åter gräva i väskan. Hon fick fram en packe med smörgåsar, lite smör och ost. Sedan tar hon fram en självvärmande tekanna och gör te åt dem.
"Hoppas det duger, det är det enda jag har med mig." mumlar hon och tar sig en smörgås. Ett udda par var de två hon och Zachary. Men det skulle nog gå bra om de lärde sig att sammarbeta och förstå varandra.
"Du borde hänga upp dina kläder så de torkar. Imorgon kan vi kanske få dem rena och oss själva med. För att inte tala om huset, det är mycket att göra." hon tystnade och såg åter in i brasan, drack sitt te och tuggade på sin smörgås.

"Allt som inte förvaras i en burk av metall duger", sade Zachary, lättad över att det var färsk mat, och gjorde i ordning en egen smörgås.
Utanför det redan mörka huset var det, om möjligt, ännu mörkare. För att göra saken ännu värre hade det börjat regna också. Han hoppades innerligt att taket inte läckte eller att golven redan var så pass fuktskadade att hela byggnaden skulle rasa ner över dem under natten.
"Vadå? Tycker du att jag ser oren ut eller?", frågade han halvkvävt med halva mackan instoppad i munnen.
Han svalde efter en tids tuggande och gav henne en surmulen blick, tog ytterligare en tugga av mackan.
Regnet utomhus tilltog och snart smattrade det på ordentligt mot fönsterna. Med tanke på hur uråldriga de såg ut var frågan om de verkligen skulle tåla mycket mer brutalitet. Han sneglade nervöst upp mot taket. Som tur var såg det i alla fall hyfsat stadigt ut för tillfället. Å andra sidan hade de ingen aning om hur det såg ut på övervåningen, eller ännu värre - vinden.
"Ja, vi måste nog ta och se efter det här huset", sade han instämmande utan att ta blicken från träet över deras huvuden. "Jag litar inte på det här innertaket."

Tasha studerade honom, ville han verkligen ha svar på den frågan?
"Om inte kommer du att bli, vi båda. När huset blir rent och lagat kommer vi behöva ett bad." sa hon och följde hans blick upp mot taket. Hon rös till och höll i sin tekopp för att hålla värme. Mörkret kröp på och hela hon kände sig obehagd. Hon var tacksam att han satt vid henne att även om hon aldrig skulle erkänna det. Hon var även tacksam över elden som spred sitt mjuka sken i det annars så kusliga rummet.
"Vi kanske borde sova." sa hon då teet var uppdrucket. Hon var trött det hade varit en ansträngande dag, kanske för dem båda. Imorgon skulle de renovera huset, det skulle vara svårt bara det. Renovera, laga, lägga på skyddsförtrollningar och vem visste vilka magiska skadevarelser det fanns i detta hus.

Zachary stirrade sturskt tillbaka på henne innan han gav sig och vände blicken mot elden istället.
"Och en sax kanske", insköt han och tittade på sina ovårdade naglar. "Eller snarare en sekatör."
Han fnös och svepte sitt te varefter han ställde ner muggen bredvid henne. Det var hennes ägodel, inte hans.
Osmidigt kravlade han sig över till mattan där han lade benen i kors och stirrade ut genom det mörka fönstret framför honom. Självfallet var han trött, men skulle till största sannolikhet inte få en blund. Huset gjorde honom nervig. De visste inte vad som fanns där inne, eller där ute för den delen. Och till råga på allt kände han hur den dagen eller snarare natten närmade sig, vilket inte gjorde saken mycket bättre.
"Kommer du verkligen kunna sova?" slutade det med att han frågade, en smula retsamt. "Med tanke på hur mycket du älskar mörkret menar jag...hela din aura utstrålar någon slags skräckblandad nervositet."

Tasha tog muggarna och rengjorde dem med hjälp av staven innan hon åter packade ner allt i sin väska.
Då hon var klar la hon sig ner på filten och stirrade in i elden. Hon hörde hans ord en aningen retsamma och hon visste inte om han brydde sig.
"Nej, troligen inte." hon vänder sig om och ser på honom.
"Du själv då?" frågar hon, även han verkade en aning nervös över huset eller omgivningen. Vad visste hon inte. Kanske han hade andra tankar med? Kanske natten för honom närmade sig?
"När blev du varulv? Vad hände?" frågade hon efter en lång tystnad mellan dem. Hon var nyfiken men samtidigt var det väl för att få igång ett samtal slippa tänka på mörkret.

"Nej", sade Zachary tyst och lutade sig bakåt med armarna som stöd. "Och inbilla dig inte att det beror på att jag är rädd för mörkret", lade han snabbt till och flinade lite.
Han tystnade vid hennes följande fråga. Det var så dumt, hela händelsen var så extremt pinsam, enligt honom själv, att han bara ville sjunka genom golvet.
"Det ligger till såhär att jag älskar jordgubbar", började han dröjande och sneglade lite på henne. "Du får lova att inte skratta åt mig, det är extremt dumt..." Han drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
"Mor har en ganska stor odling med jordgubbar på baksidan av vårat hus. Jag var fyra år, skulle precis fylla fem och...ja, du förstår kanske vart det här är påväg...i vilket fall fick jag för mig att jag skulle gå ut och snatta hennes jordgubbar när alla gått till sängs så det är just vad jag gjorde och här sitter jag nu, eländig och olycklig."
Hur han överlevde visste han inte riktigt. Ibland måste man ju ha lite tur?